Va I Vår familj!! Är det jag som står för Nejet

Frank kan dom lura r…a av…

Jag tror att det är män som har mer svårt för detta. En av dem är sambon.

Vist är det så agge??

O så får vi stå där som de elaka

Tror jag inte. När jag var mindre sa mamma oftare nej än pappa :)

#2, #3, #4..Jag håller med ovanstående talare..! Jag som pappa har varit ja-sägare och mamman tvungen att säga nej, för att det inte skulle bli för mycket ja …eller nåt

Min man säger alltid nej men sonen vet att det betyder ja Han kan linda både pappa och mamma runt sitt lillfinger men vad gör det…vi har ju bara honom.

Han har inte varit särskilt bortskämd materiellt sett under sin uppväxt men kärlek har han fått i överflöd.

#0 Det beror nog på vad "nejet" avser. Mitt generella svar skulle absolut bli JA. Mammor ger efter mycket lättare när barn använder "smältblicken" och vädjar till det goda moderhjärtat. Ungar är manipulativa till max.

Min svägerska är helt i händerna på deras lilla 5-åriga kille. Finns hon inte där och svågern eller jag bestämmer vad vi ska äta eller göra går allt hur lätt som helst, men när mamma kommer funkar ingenting längre.

Likadant fast på mindre problematiskt vis är det med våra barn. Nu i helgen har jag varit ensam med dem och de har gjort sina läxor, dammat och dammsugit hela huset, plockat undan efter sig, gått och lagt sig i vettig tid trots att det är helg och inte satt sig emot en enda gång.

Nu är min fru hemma och barnen har precis gått och lagt sig, senare än igår och då är det ändå skola imorgon.

Jag tror att mammor lättare tjafsar om saker som saknar vikt, medan pappor inte tar den sortens diskussioner alls, utan spar det till saker som verkligen är viktiga.

Det är det jag menar med "vad nejet avser". Jag lägger mig inte i om vår dotter tar på sig för tunt med kläder när det är kyligt ute, det upptäcker hon själv var fel, medan frugan kan sätta igång och dividera med dottern om det.

Såna diskussioner är svåra att vinna, man måste välja sina "battles" med barnen och se till att ha på fötterna så att man inte kan förlora. På det sättet har man barnens tillit och respekt. Låter man dem få överhand så vet de att de kan utmana ett nej.

Bra skrivit Peter..

När vår son var tonåring så jobbade in man utomlands i långa perioder och när han kom hem så var det "fest".

Jag fick ofta ta de vardagliga besluten själv även om vi givetvis kommunicerade per telefon så blev det jag som fick vara både mamma och pappa vissa tider.

Nu var sonen ovanligt lätt som tonåring så det var egentligen inga större bekymmer men det var de här vanliga besluten med som tider att komma hem, alkohol, rökning och vilka kompisar han umgicks med och annat som var aktuellt.

#8 Min egen erfarenhet bara. Glöm inte heller att mitt JA ska betraktas ur ett generellt perspektiv. Jag vet att det finns pappor som inte kan säga nej.

Det inryms så mycket mer än bara ett "nej" i det du skriver Peter och jag tänker att jag både känner igen mig och inte.

Det jag känner igen  från sambon, när jag menar att sambon inte kunde säga nej till sina barn - så menar jag att han aldrig kunde uppmana dem att på något sätt vara delaktiga att göra saker i huset. Aldrig plocka upp, skala Potatis, städa rummet, vattna några blommor, städa i allmänna utrymmen osv.

#11 Ja, som tur är så är vi båda på samma våglängd här hemma när det gäller att barnen har sina ansvarsområden också. Nu går ju den där serien på TV om bortskämda unga vuxna och så vill väl ingen förälder att barnen ska bli?

Trots det så finns det en hel massa föräldrar som låter det ske genom att serva sina barn 24-7. Föräldrar måste lära sina barn att livet innehåller en massa saker som inte är alldeles kul, annars blir de som de unga människorna i det där programmet som tror att man kan leva loppan och shoppa hela dagarna utan att ta ansvar för någonting.

När jag själv hade mina barn små var det oftast jag som var dem eftersom deras pappa inte var hemma så mycket. Jag kunde ofta uppleva att jag sa nej för ofta. Och visst ändrade jag mig ibland. De var nästan lite rädda för sin pappa och sa han nej så vågade de inte ifrågasätta det.

Sambon är enda barnet till en mamma som vad jag förstår var lite "neurotisk". Hemma gjorde  han som de vuxna ville. När han själv fick barn var han van att barn gjorde som vuxna sa, När så inte hans barn gjorde det, så uppfattar han att han hellre gjorde allt själv än att tjata (dvs, säga till mer en  gång). Och det slutade med att han gjorde allt själv utan att säga till. Vi hade därför ett väldigt olika sätt mot våra barn när vi träffades.

Mina söner kunde laga sig mat, städa och tvätta vid tio-års ålder. Det kunde hans, kanske vid 18-år

#12 jo,  jag tror precis som du Peter att de mår bra av att lära sig. Jag tror också  att det ger självständighet och att det är en härlig känsla att kunna klara sig själv.

#13 Ja det är olika. Jag har ju varit hemma med våra barn 4 dagar i veckan så länge de har funnits, så när de var små hade jag sammantaget mer tid med dem än min fru hade.

Jag hade ingen rolig barndom med en pappa som slog hellre än pratade och med en mamma som var totalt initiativlös. Ingen av dem har någonsin berömt oss barn, bara kritiserat negativt, tryckt ner, tillintetgjort …

För mig ledde det till att jag redan som liten, kanske 7-8 år, lovade mig själv att "om jag någonsin får barn, ska jag aldrig behandla dem som mina föräldrar behandlade mig".

Det där minns jag fortfarande att jag tänkte då och jag har hållit det löftet till mig själv.

#15 Jo, det är nog så att vi vill göra livet bra för våra barn och ta bort det som vi själva upplevt som negativt.

Jag tror ändå att jag varit en ganska bra mamma och det  lustiga är att jag känner igen mig själv ofta i det sonen säger och gör.

Mamma sa helt klart oftare Nej än vad pappa gjorde
och den uppfattningen fick jag av vänners föräldrar också.

#17 Det kanske handlar om "exponeringstiden" så att säga

foto..Så var det hemma hos mig med, Mamma sa nej…

Men jag har analyserat det när jag blev äldre o flyttade hemifrån..

Min Pappa var Konflikträdd. för o inte få bråk så sade han Ja. Han ville inte ta tagi i något jobbigt.

O på så sätt blev han ju den föräldern som var mest poppis..

#19 Min pappa sa nej tlll i stort sett allt. Även saker som behövde göras i hemmet. Vi (mamma, jag och min bror) fick göra "saker" ändå och ta konflikten efteråt och sen blev det oftast bra till slut. Men det blir ett konstigt sätt att göra på - att nästan ständigt gå bakom ryggen på någon.

Mina föräldrar sa alltid nej båda två och det håller de på med fortfarande.

#21 Det skapar en mindre bra kommunikation att alltid göra så