Japp! Skulle aldrig tex åka ziplinen eller liknande.
Var uppe i södra fyren på Öland, sög i hela magen och kändes som jag skulle svimma typ

Om. Jag mår illa och får krypa om det är för högt. Har alltid haft svårt för höjder.

Min man sökte jobb en gång för många år sedan för att måla på Älvsborgsbron. Tack och lov fick han inte jobbet.
Han är totalt orädd för höjder. Knepigt.

Nope.

Om jag står på marken och tittar uppåt så får jag svindel. Alla säger när man är högt uppe att inte titta ner utan titta framåt eller uppåt har så fel. Har problem med trappor, även små trappor. Rulltrappor ger mig svindel. Sen dålig balans och motorik på det är inte bra.

#4 Jag håller krampaktigt och blundar, i min man om vi åker rulltrappa.

Ja, jag är väldigt höjdrädd. Och i likhet med 91Marran får jag svindel om jag tittar uppåt. Jag har också dålig balans.

Jag är väldigt höjdrädd. Det hindrar mig inte från att utsätta mig för höjder. Det har varit många svettiga och skräckslagna ögonblick från höga höjder.

Så länge jag är "inomhus" så går det bra. När det är mer öppet runt mig blir benen som kokt spaghetti. Riktigt långa, branta rulltrappor hamnar där i gråzonen och jag håller i mig lite extra hårt, speciellt på resan nedåt.
Konstigt nog har jag inga problem med åkattraktioner på tivoli där man sitter och dinglar med benen, det tycker jag är superkul.

#8 Åkte pariserhjulet på Liseberg när sonen var liten. Jag låg på knä och höll mig i mittstången och sonen tyckte det var grymt pinsamt för vi var ju flera i " korgen"

#9: Tappert av dig att kliva ombord överhuvudtaget!

#10 Haha. Jag ville inte han skulle åka själv men det hade nog varit bättre 😀

Det räcker att jag tittar på en film eller ett foto som visar stup eller att någon sitter på till exempel Preikestolen i Norge. Av någon anledning känner jag det på baksidan av låren. Det är en särskild känsla som är svår att förklara.

Har dock varit uppe i Långe Jan, och gått varvet runt och fotograferat, men jag tryckte mig hela tiden mot väggen och förflyttade mig långsamt. Sedan har jag varit uppe i Eiffeltornet också. Det värsta där var hissen upp till toppen. Då trodde jag att hjärtat skulle stanna. Så jag blev väldigt lycklig när jag såg att det inte var öppet på utsiktsplatsen där uppe, utan det var tjocka väggar med rutor att titta ut genom.

Däremot har jag tydligen någon form av "selektiv svindel", för om det finns ett heltäckande stängsel/staket som når mig minst upp till armhålorna så brukar det gå bra. Dock får det inte vara genomskinligt, för det funkar inte. Märkte det när jag var uppe i Kaknästornet, för där var det ett högt stängsel runt utsiktsplatsen och där kände jag ingen svindel. På fjärde våningen i lägenheten jag hyrde när jag studerade i Stockholm kunde jag däremot inte gå ut på balkongen. Fick krypa när jag skulle ut och mata fåglarna.

#12 Oj vad jag känner igen det där.

#12: Jag har också varit upp i Långe Jan eller nästan. Jag stegade upp med bra fart och när jag är nästan uppe gör jag misstaget att titta ner. Det var bara att vända om men att gå nedför blev också hisnande.

#9: Imponerande att du gjorde det

#12: Här är bildbeviset. Året var 1980 och då fanns det bara analoga kameror, så bildkvaliteten är som den är. Har sammanfogat två foton för att få en panoramabild. Bild två visar motsatta sidan från där de två fotona i bild ett togs.

#16: Det är ju en magisk utsikt……för de som vågar 😙

#17: Ja, och det är ännu vackrare i augusti när ölandstoken blommar. Då är hela södra udden (nästan) intensivt gul. Åtminstone var den det när jag var där i augusti 1980. Bilderna är tagna i mitten av maj, och då var det rätt kargt.

#18: Det låter fantastiskt.

#19: Ja, det var en otrolig syn.

Jag höll av misstag på att ta livet av mig på en skolutflykt i fjärde klass. Vi skulle gå upp i kyrktornet i den byn jag bodde i och såg fram emot att se utsikten.
Travade på i bra takt uppför de rangliga trä trapporna som bara var fastspikade på en sida av tornet och höll även i det rangliga räcket som satt på andra sidan, på andra sidan av räcket var det ju bara ett stort hål ner till bottnen av tornet.
Vet inte hur högt vi hade kommit, men säkert halva tornet.
Jag tror att jag tittade ner i det kolsvarta hålet, vilket jag inte skulle ha gjort!
Har inget minne av vad som hände sen innan jag "vaknade" upp ute på gräsmattan på kyrkogården och frågade "vad som hade hänt", några av mina klasskamrater sa "att jag försökt hoppa ner".
Har inget som helst minne av något som hände då.

Så ja, jag är rädd för höjder även nu men det har blivit lite bättre på mindre höjder.

#21: Usch vilken hemsk upplevelse. Vilken tur att du blev stoppad.

#21: Så fruktansvärd upplevelse. Tur att det slutade bra.

#22. # 23. Det värsta är att sådant kan hända när svindeln bara kommer utan varning, så man inte själv vet vad man gör och kan gå ifrån höjden.

#24: Men fy så otäckt

#24 Usch.

ja usch

Jag är väldigt rädd för höjder.
I min första lägenhet bodde jag på fjärde våningen och hade balkong
Jag var aldrig ute på den.

Jag är extremt höjdrädd. Jag har tom svårt att kolla ner om jag står inomhus 3-4 våningar upp 🫣

Jag är också väldigt höjdrädd. Kan inte klättra upp på en stege som är högre än 3 steg.

Undrar vilket som är vanligast? Höjdrädd eller inte Höjdrädd ?

Jag är väldigt höjdrädd, det är även min bror och mina båda barn. Däremot min man har haft bergsklättring som hobby i ungdomen, det hade jag nog protesterat högljutt mot om han fortfarande hållit på med det när vi träffades!
Min morfar var plåtslagare och jobbade mycket med takläggning på hög höjd, typ hyreshus. Han filmade ibland jobb som hans firma gjorde på hög höjd och jag har sett en del av dessa filmer. Bara det är obehagligt!