Jag förlorade min pappa förra året, så döden har kommit att bli ölidligt nära. Känns som om döden kommer att ta mamma också.

Jag vet inte hur man hanterar det riktigt. Först var som allt i dimma och det var som att gå i en stor skog utan karta och man var vilsen och kände sig liten och rädd och ensam. Samtidigt kändes det som om min tid hade stannat medan alla andra rusade på som om ingenting hänt. Det var irriterande för det var så stort för mig, och ingen brydde sig riktigt mer än den första veckan efter det hänt…

Men tiden har gått varesig jag har velat eller ej, trots att det känns som om någon stannade min klocka den där natten för 1,5 år sedan då telefonsamtalet kom. Men allt var så overkligt då. Som om det var meningen. Som om det var någonting som var förutbestämt. Allt, att inte ta sömntabletterna, att vi låg och väntade på någonting men visste inte riktigt vad, min kille och jag och dörren som gläntades på in till sovrummet bara en liten stund innan telefonen ringde.

Jag är så tacksam att jag inte var ensam den natten. Jag har inte haft möjlighet att säga det till personen som var med mig den natten. Men han ska veta att jag inte glömt och är så otroligt tacksam. Jag hade säkert inte kommit hem på natten när vi begav oss från pappa och vandrade genom dunkla sjukhuskorridorer klockan 03:00 på natten. Så jag är så grymt tacksam att jag hade sällskap där vid min sida. Och jag hade två själar som gick med mig upp för trappan och in i min lägenhet. En levande och en som just hade förlorat sin fysiska människokropp.

Jag försöker vara som vanligt mot en person som förlorat någon, mer kärvänlig och omtänksam kanske. Problemet är att gråter någon annan så kan jag också börja gråta. Har jättelätt för det. Men det är ingenting som gör någonting har folk sagt - enbart en fin gest.

Döden är inte slutet. Fast nog känns det hemskt att aldrig mer kunna krama en annan männsika eller djur sådär fysiskt som bara två levande människor kan.

Jag pratar med pappa allt som oftast. Han är med mig i allt jag än gör. Jag vet att han finns här omkring mig i luften, vinden, knäppningarna, ljusskiftningar, förnimmelser av gestalter. För jag känner hans själs aura/utstrålning, precis så som den kändes när han levde.

Jo, jag har sett honom. Många gånger.

Det är min sanning.

Du skall veta att jag verkligen beklagar din förlust.

*varm styrkekram*

Sisa jag beklagar sorgen. Döden är inte ett lätt samtal. Det borde det vara men de är det inte

Jag hade en god vän en arbetskamat som dog för mig för 10 år sedan, De var svårt. Jag var den som behövde prata av mig gråta prata. Prata om händelsen  hur hun var som person, Minnena vi hade om henne. De är skönt att ha någon som lyssnar då,
Man bearbetar sorgen bit för bit, En del tar det lite längre andra går det lite fortare att bearbeta. Sorgen finns där men den läks gör inte så ont

För andra om upplevt nära vän anhörig som gått bort, SÅ är jag lyssnaren, För det är så viktigt att ha någon som lyssnar utan att säga till en att ryck upp dig nu gå vidare, De gör inte jag. Jag lyssnar även om det tar lång tid. Ibland behöver man bara någon om är hos en. Kan bara vara där utan att säga något, De är att lyssna också,

Kram till dej sisa

Beklagar din förlust Sisa

Personligen har jag inga problem att prata om döden. Jag har jobbat med så mycket död och sjukdom och jag har varit väldigt sjuk själv.

Däremot ska man inte ta för givet att andra fungerar likadant utan man får försiktigt känna av. Ofta brukar man märka ganska snart om någon vill prata om det som har hänt.

Jag är som vanligt mot andra som är i sorg. Eftersom jag själv har svårt för när folk daltar med mig så är jag heller inte sådan mot andra.

Däremot lyssnar jag även om personen ältar samma sak hela tiden för det är en form av bearbetningen tror jag.

Jag själv gillar "raka rör" och jag antar att de som kommer till mig för att prata vet detta och är beredda på hur jag är.

#0 Först vill jag börja med att beklaga sorgen. Livet är inte lätt när man förlorat någon man älskar och tycker så mycket om. Sorgen går i olika faser och det kan ta tid innan man är igenom alla dessa. Jag tror det är viktigt att man låter det få ta den tid och ge sig den tid som man behöver. Min mamma dog i mars 2009 och det är nog det värsta jag varit med om. Vi stod nära och jag älskade henne, mamma var en helt underbar kvinna.

Hur man hanterar sorgen är väldigt olika och det finns inget som är fel hur man hanterar det. När mamma dog sökte jag information i böcker jag ville ha ord och fakta på det jag kände. Sökte svar på det jag kände. Insåg att jag var helt ok. Jag hittade en bok som var bra för mig, som hjälpte mig. Se länk http://www.sorg.se/bocker/ Den vill jag tipsa dig om. Den boken har hjälpt flera i min omgivning när de förlorat någon. Sen läste jag poesi, gå in på min sida där har du dikten som betytt mest för mig. Första gången jag läste den stortjöt jag för det var den var så vacker och den har nog hjälpt mig mest. Prata är också bra men alla har vi olika behov. Jag och min bror pratade mycket och det hjälpte det med, vi tog lite turer med bilen och åkte på ställen som mamma tyckte om. Vi mindes och blandade skratt med gråt.

Döden är ett väldigt laddat ämne att prata om man vill inte gärna prata om sånt som gör så ont och som är så ledsamt. I mitt yrke pratar jag med människor om döden, när de vill det. När det händer så jag har inte svårt att prata om det. Men det är laddat och jobbigt ämne.

Om man förändras, klart man gör det. Jag saknar min mamma jättemycket och det kommer jag alltid att göra, men jag har med tiden lärt mig att hantera saknaden. Saknaden kommer alltid finns där.

Hur man stödjer, jag tycker det #2 skrev i sitt näst sista stycke var så bra. Så gör även jag. Det viktigaste är att våga finnas till både i början och längre fram.

Låt sorgen ta den tid du behöver, det finnas inga rätt och fel och måsten. Alla känslor är rätt, glöm inte det.

Bamse kram till dig!!! Hoppas du orkat läsa allt detta!!!

Kolla upp boken och dikten.

Min pojkväns kusins sambo dog i cancer igår, endast 37 år gammal :(
Så vet vad du går igenom just nu.
Mamma förlorade en nära vän för ca 3 månader sedan, med i cancer :(

# 5  Frida..nu vet jag inte vad jag ska skriva.  Mina tankar och krama om går till Dej. 

Tack alla Ni som skriver så fint.  Jag tror att både Frida och jag känner oss så mycket mindre ensamma i det vi går igenom.  Ni har ju alla gått igenom samma sak.  Men så är det ju..döden är och kommer alltid att vara en del av livet.   Hur mycket man än vill, får man ju aldrig tillbaka någon som slutat sitt liv.

Det känns bra att kunna prata om detta och Ni är så bra på att lyssna. Det värmer mycket just nu.   Min väninna var bara 56 år, lika gammal som jag och det känns skrämmande.  Man vet aldrig vad som händer från den ena dagen till den andra.  Därför är det så viktigt att kunna gå vidare, ta vara på livet och framförallt att älska sina nära och det man gör.

Livet finns ju fortfarande, men ingen självklarhet. Jag kan gråta, vara tom och vända ryggen mot livet..eller göra det Hon ville..le, öppna mina ögon, älska och gå vidare.   Våra minnen finns kvar och Hon har för alltid en stor plats i mitt hjärta.

Kram till Er alla

*Kramen* 

det finns väl inget patentsätt..
nog kan det vara svårt att våga närma sig
jag har fått ett 'skriik" i telefonen när jag ringt upp o fått veta
då hade jag nästan ångest at åka dit,men det var ju inget att tveka om.
jag/man behöver ju inte säga så mycket,ha någon lösning
bara vara där,brevid..lyssna  

det tycker jag själv är ..skönt
att någon vågar vara ..där(Här)

:  penke

Sisa och ni andra som lever mitt i, eller gått igenom en stor sorg, Jag bejklagar av hela mitt hjärta.

Jag har nog inget "nytt" att berätta. Jag har berättat, talat, så mycket om min förlust och sorg när min son gick över till andra sidan (så som jag ser det) för fem år sedan. Många av er har säkert läst om det.

Min pappa gick över några år tidigare, mina både fd svärföräldrar gick över för en och två veckor sedan. Begravning på Torsdag efter båda.

Att nära och kära lämnar oss blir oftare och oftare ju äldre man blir, det tillhör livet lika mycket som när nya föds. Men det är ju så jobbigt, så jobbigt när vi står där och våra kära lämnat…

Det finns nog ingen sorg som liknar en annan. Jag känner att jag saknar och sörjer väldigt olika för varje gång. När några har lämnat jordelivet så har det varit nästan som en lättnad att den ska slippa sina plågor och när någon annan lämnat så står man där och fattar ingenting.

Den absolut värsta sorg jag gått igenom, eller går igenom (det kommer alltid att kännas som en stor sorg i hjärtat) var när min son förolyckades. 33 år, mitt i livet, småbarn…. Det enda man känner då är ett stort VARFÖR????  Den frågan kommer aldrig att få ett svar det vet jag. Det är ju jag som ska gå före mina barn!!!

Man lär sig att leva med sorgen, precis som med allt annat. Men livet blir aldrig som tidigare.

Förr nästan flydde jag i panik när jag råkade på någon jag visste fått sorg. Numer, med erfarenhet av egna sorger, så går jag fram, inte påfluget, tar på axeln, en liten handtryckning eller liknande. Jag säger sällan något men jag ser att personen precis förstår vad jag menar. Om personen ser ut att vilja prata, då får den min tid och mina öron. Jag säger aldrig någonsin att jag förstår hur det känns, för det gör jag inte.

Jag vet bara hur mina sorger känns.

Stor kram till er <3

Sisa. Bara kramar om Dig.

Har misst två fina väninnor. Så nog kan jag sätta mig in i hur Du känner.Hur stor saknade är,

Man behöver inte hantera. Jag har gråtit massor av saknad, skrattat åt fina minnen, skällt ut dem för att de har mage att lämna sin nära och kära i förtid. ( 45 rep 47) . Vilket de naturligtvis inte kunde rå för ( en dog i cancer, en valde att ta sitt liv).

Man skall tillåta sig känslor, man är inte vrickad eller har blivit knäpp. Man är normal.

Att bemöta stödja någon.

En varm kram och ett hur mår du  och ett kan jag hjälpa Dig räcker långt.

Känner Du att Du vill skriva så pm:a mig. kram

Sisa.*****************************************

O Frida************

Ja hur kommer man framåt?? Det är så personligt hur man känner o upplever..

Tänker på er…O prata o skriv gå inte o håll något inom sig.

Jag vet inte hur jag reagerat om nån nära (då menar jag nära) dött.

Antagligen så hade jag blivit totalt knäckt ett bra tag frammåt. Jag kan nog inte förstå utan att uppleva.

Min morfar dog ju för inte alltför många månader sen, men han hade jag ingen bra kontakt med, så det kändes väl bara konstigt.

Jag tror som chik att det är mkt viktigt att inte hålla innne, utan man måste bearbeta genom att prata, skriva, kanske resa bort mm.

En stor tröstekram till er som vill ha.

Döden har blivit väldigt klinisk idag och dold.

Förr var döden närvarande på ett annat sätt. När någon dog så förvarade man kroppen hemma tills likbilen/kärran kom och många barn hade sett döda kroppar.

Jag vet att min mamma berättade att det var jättespännande när någon dött och man förvarade kroppen i fastighetens "brygghus" bakom vita lakan och grankvistar för doftens skull. (De bodde i Majorna i Göteborg och detta var på 30-talet.)

Alla ungar sprang och smygtittade bakom lakanen.

Idag så är allting så sterilt och hemlighetsfullt.

Jag tror det börjar släppa lite och i så fall är det bara bra tycker jag för hur sorglig döden än är så är den naturlig.

Sedan är det alltid fruktansvärt när en ung änniska dör av sjukdom eller olycka. Det känns både orättvist och onödigt.

Ni skriver så fint och jag är så tacksam att Ni berättar.

Mina vänner..tack för stöd och för att jag får veta, att jag inte är ensam. Och..massor av varma kramar förstås

Sisa**Inte är du ensam.fast många gånger så kan det kännas så..

Bumbleboo ditt inlägg 12..Håller med till fullo..