Det värsta tycker jag är när föräldrar talar illa om varann inför sina barn. Det känns oerhört obehagligt! Säga vad man vill, men jag och min fd man är väldigt bra på att vara skilda! Jag älskar honom, men vi kan inte leva ihop! För den skull önskar jag ingen annan pappa till mina tjejer, han är den bästa pappa de kunnat ha! Annars hade jag ju inte valt honom? Min nuvarande man och min fd man har även de en fin relation. För bra ibland när de gaddar ihop sig mot mig…

Men det klart att det kan dyka upp sker under resans hgång som man inte kände till från början och separationer kan ju vara allt annat än vackra… Är det sedan otrohet inblandat kan man väl tänka sig att det blir både bitterhet och besvikelse och massa andra känslor förstås..

Vad härligt att ni kan umgås och att ingen "snackar ner" den andre/a.

Nej det är sannerligen inte alltid man upptäcker vem eller vad man levt ihop med under tiden!

Nu tycker inte jag att man ska snacka skit, och absolut inte sprida ut några lögner, men jag tycker faktiskt inte heller att man ska mörka om man blivit illa behandlad, oavsett om det "bara" är känslomässigt.

Man får förstås inte prata illa om den andre föräldern inför barnen, men man måste ändå vara ärlig… ingen lätt kombination alltid om det finns en part med i det hela som är oärlig, opålitlig, svekfull, falsk osv osv

Dessutom bör man väl enbart prata med människor man har en nära relation till om hur man haft det?

Jag hade för ett par månader sedan en mycket kort relation. Jag satte stopp på det efter bara ett kort tag, därför att jag kände att det inte fungerade. Vi hade aldeles för olika syn på livet mm……

Nu har jag fått höra att han sprider lögner och skitsnack om mig. Det gör himla ont…. Speciellt som han ville att vårt förhållande skulle fortsätta…

#4 Ja fyyy, det är ju enbart taskigt! Så fungerar en del människor tråkigt nog, de vill få saker att verka annorlunda än de var.

Det enda man kan trösta sig med är den där kosmiska lagen som säger att han kommer att få det tillbaka i mångfalt. Då kommer det sannolikt även fram att han bara ljög…

Kram till dig!

#3 Nej inte mörka, men barn är inte dumma och de ser hur saker och ting ligger till ändå… Jag tror inte man vinner något på att försöka påtala den andre förälderns fel och brister, trvärtom faktiskt…

Men fy sjutton, inte ska man bära inom sig om man blir illa behandlad! Men det är skillnad på att prata skit och att ventilera upplevelser tycker jag…

#4 Usch vilken tragisk person… Han är väl sårad den lille stackaren?

#5 #6 Jaa han har det nog inte så lätt…

På tal om barnen så tror jag inte på det där att "hålla ihop för barnens skull". De känner så väl om det inte funkar för föräldrarna - att de är olyckliga.

#6 Nej det menade jag inte heller, däremot så stämmer det inte alls att barnen genomskådar sina föräldrar, inte enligt de erfarenheter jag har i alla fall. Jag gjorde det inte med mina och mina två äldsta gör det inte med sin pappa heller och andra barn kan inte se sådant heller.

Det är precis tvärtom tror jag. Som barn har du inte de referensramar man behöver ha för att kunna se de vuxnas handlande, de får man inte förrän man själv är vuxen och kanske även då behöver man handledning av erfarna hjälpare.

Tack och lov har jag fått vägledning genom bup och det var där de sa att jag skulle vara mycket mer tydlig med just hans brister. Inte som i att beklaga mig om dem, men att när de kommer så konstaterar man bara att - ja så är han, så gör han…

#7 Ja då, det är nog sämre att leva i en lögn och må dåligt…

#6 Mina barns pappa har sagt till (de nu vuxna barnen) att han hatar mig och den yngre sonen har vuxit upp med det och helt tagit till sig sin pappa syn… pappan som fortfarande tydligen hatar mig och agerar utifrån det. Som jag berättat har jag ingen kontakt med den yngre sonen sen snart 2.5 år…

#10 Oh, det är så tragiskt att det ska behöva bli på det viset. Jag tror att din son kommer att få upp sina ögon och förstå hur det egentligen är, så småningom. Ha förtröstan.

#10 Ja visst kommer sanningen fram. Så förfärligt att man kan göra så mot sitt barn! Usch! Men han kommer tillbaka, han kommer förstå!

Men det är ju just det jag menar… som barn har du ingen chans att värja dig mot dina föräldrars dumheter. Du är helt utlämnad i din lilla barnavärld. Kanske inser du som vuxen men det ärö inte alls säkert!

Men för att återgå till Gunillas fråga så tror jag faktiskt att många är väldigt dåliga på att välja partners. Jag vet idag att det jag trodde var kärlek för 20 år sedan, inte alls var kärlek utan något helt annat.

men snacka skit ska man väl aldrig göra oavsett?

#13 Jag tror också att det som barn är svårt att värja sig och att sortera ut … Tror att det som ett barn "får in" sitter hårt och det isf krävs något extra för att få det att släppa.

#14 Nää, det är hur lågt som helst. Det skadar både den som gör det och den som blir utsatt.

#14, 16 Nä snacka skit ska man akta sig för. Det kan bli hur tokigt somhelst. Och att uppenbarligen ljuga för att få fördelar… blir också illa

Själv har jag faktiskt aldrig förstått att folk ens vågar ljuga, sanningen kommer ju ALLTID fram förr eller senare!

#18 Exakt.

Kan det vara den sårade stoltheten som gör det?!

Ja, jag tror att det är den sårade stoltheten.

Efter min skilsmässa (för nu många år sen) var det flera av mina kompisar som sa att min exman gjorde olika saker "därför att … " jag lärde mig att svara att jag aldrig kunde veta varför… bara gissa. Jag ville aldrig bakvägen få veta att jag sagt något, för rykten uppstår ur ingennting…

När jag skillde mig sa jag aldrig ett ont ord inför flickorna om deras pappa. Men han däremot gjorde tvärtom.

Tråkigt att ett förhållande som bestått a båda bra och mindre bra saker, är det alltid det mindre bra som slängs i ansiktet på en. Det som man får reda på bakvägen.

# 19 Tror att det är lite som du skriver. sårad stolthet. Så var det absolut med mitt ex.

Ja sårad stolhet tror jag är en av de stora orsakerna till den här typen av problem. SEdan finns det ju människor som gillar skvaller och gärna går in och förstorar upp och får saker att framstå som mycket värre än det som egentligen blev sagt.

Så jag håller mig till de jag kan lita på när det gäller privata saker. Eller då så här på nätet där man valt att vara anonym.

Jag levde själv upp med en mamma som skitade ner min pappa hela tiden,den erfarenheten tog jag med mig när ex,et svek barnen efter 17 års äktenskap,den ena var då 16 och den andra 14,alltså i den känsligaste perioden av ett barns liv om du frågar mig.

Han föll på att först själa deras månadspengar(innan vårdnaden skrevs över helt och hållet på mig),sen skulle vi till banken och hämta pengar,jag skulle spärra honom från mitt eget konto,där får vi reda på att han tömt barnens sparkonton och mitt bankkonto,innan jag hann spärra allt.

Barnen ville inte prata med honom efter det,tiden gick och han ringde dem en gång och bestämde att dom skulle ut och fiska,barnen kom hem fullständigt upprivna,det enda han gjort var att skita ner mig och på det viset försökt få barnens sympati,vad han sa passar sig inte att skriva här.

Sen följer det vanliga,fick brev från rätten att jag och barnen skulle infinna oss där för ett möte med honom,mina barn var så stora så dom hade fritt val att välja,dom tackade nej…sedan förföljde han dom i skolan osv osv…han fick besöksförbud både hemma och i skolan.Till slut gick han med i JV sekten,då var det helt kört med kontakt.

Tja vad var då min roll i detta,jo att försöka underlätta grabbarnas tankar så gott jag kunde,att stå som en stöttepelare och aldrig i livet svika deras förtroende,och sist men inte minst inte snacka ner pappan till dem,så kort och gott han har fallit i sin egen grop han grävde.

Grabbarna har ingen kontakt alls med honom idag,dom tänker inte ofta på honom,men vad som gör mig glad är att dom kommer ihåg en del lyckliga stunder med honom,så dom går idag inte omkring med ett hat i sitt hjärta.

Jag har ingen "patentlösning" vad det gäller andras relationer, varken i början eller i slutet. Den enda vad jag vet är hur jag har inled relationer och sköt de när de har tagit slut.

Jag talar/har talat med min partner på tumanhand så länge, att situationen blir klar till båda partner. Att det blir klart helt och hållet, varför vi inledde relation, och varför den tar slut.

Jag köper inte sårande ord av andra, men inte vill såra andra heller. Utan väntar så länge, att jag känner, att båda partner kan gå vidare utan bitterhet mot varandra.

Om man vill bli vänner efter separation, är upp till var och en. Men när man bearbetar ihop separationen, möjligheten finns att behålla evig vänskap med sin/sina ex parter/partnerna.

Så har jag lämnat bakom mig två äktenskap, och vi är vänner hela bunten idag. På samma sätt har jag gjort i kortare relationer. Talat klart på tumandhand så länge att inga bittra ord farar i luften. Då får jag "tecken", att båda har förstått och godkänt. Relationen är slut mellan oss. Båda kan gå vidare och släppa taget av varandra.

Som sagt, så har jag gjort, men jag påstår inte att min "recept" är den enda rätta som fungerar. För att människor är så olika, och har även olika erfarenheter i bagaget.

Pirkko

Ja vad tjänar nedsvärtning och elakheter till, det får väl bara båda parter att må dåligt och finns det barn som sitter emellan är det ännu värre, ibland används de som slagträ. Det har jag kunnat se på flera håll.

Nej det tjänar inget till för någon part att svärta ner.

Sedan när det gäller relationer så tror jag att måste skilja lite på känslomässigt fungerande män (kvinnor) och dysfuktionella. Jag är själv uppvuxen i ett dysfunktionellt hem och föll givetvis för en känslomässigt dysfunktionell man.

Han snackar inte skit om mig och jag snackar inrte skit om honom, men han förstör och förstör bara genom att vara den han är. Pengar som du beskriver spikes är bara en av alla de saker han gjort och gör mot barnen, hela tiden fortfarande!

Det jag menar det detta är att har man levt i en dysfunktionell relation är det ganska svårt att vara goda vänner efteråt. Jag är "kompis" med min exman idag men ser noggrant till att aldrig ha något gemensamt med honom, vare sig projekt kring barnen eller gemensamma bekanta/kompisar. Det fungerar inte.

Hade han däremot varit normalfungerande hade saker antagligen sett helt annorlunda ut och vi hade kunna ha en fungerande relation efter skilsmässan.

Är mycket god vän med min exman. Men mina föräldrar har alltid avskytt varandra efter sin skilsmässa. Otaligt med skit har man fått höra från den ene, om den andre. Sådant jag helst hade velat slippa veta. Kan inte säga att det varit bra för mig att växa upp så.

Sedan är jag naturligtvis inte en bit bättre än andra - jag har också snackat skit om ex, som behandlat mig illa eller som jag varit arg på.

Men i mitt fall finns det lyckligtvis inga barn inblandade, som skulle kunna fara illa av mitt ev. ställningstagande.

Väldigt trist för dig Gunilla, att den här mannen nu måste ösa ur sig galla på det här sättet!

26,Hade jag bara kunnat så hade jag också kunnat hålla en sådan gräns till exet,men som sagt det är inte bara pengarna som styrde det hela,han satte oss rätt och slätt på bar backe.

Sedan han gick med i sekten så är enligt honom hans barn inte hans längre för dom är inte medlemmar i JV(han vill straffa dem med det),mig får han inte prata med eftersom jag kallas för (värdslig person),detta gjorde han med sin dotter han hade då vi träffades också,hade jag bara varit mera klarsynt då och inte gått på hans snälla framtoning,så hade detta aldrig hänt.

Men jag ångrar absolut inte mina fina ungar jag fick,dom är så duktiga och jag är en stolt mamma.

Jag tror mycket på det där med sårad stolthet. Mitt ex tyckte att det var mycket skämmigt…

Barnen har från det de var små (ca 6 och 9 år) tagit ansvar för att pappan inte vill träffa mig, att han tycker att det är jättejobbigt. När den nu vuxna sonen eller hans sambo fyler år har de "bjudning" två gånger, så också när det gäller att t ex gratulera barnbarnet. Jag och min sambo blir bjuden tillsammans med sonens sambos föräldrar…

När min ene bror skulle ha påsklunch hos sig, så var min pappa och hans sambo nere i Sthlm, och var ditbjudna. Då ville inte mamma komma.

Men jag gissar att det snarare beror på att hon inte vill träffa min fars sambo, det är nämligen en kvinna som förut var gift med pappas bäste vän, tills han dog och hon blev änka. De här 4 umgicks flitigt när de läste i Uppsala.

Gissar att min mamma tycker det är skämmigt att den här kvinnan nu "tagit över" farsan. Suck…

Men jag ska inget säga. Jag vill ju inte träffa min egen mamma, men det har inte att göra med något av ovanstående, utan helt andra orsaker.

Men måste sucka när avundsjuka / svartsjuka / negativa känslor är så djupt rotade, och fortplantar sig så långt upp i åren, de är för tusan 70+ allihop!

#30 jo men det sitter nog väldigt väldigt djupt…

Du säger att du inte vill träfffa din mamma… gissar att det också sitter djupt?

#31 Yes, det gör det. Finns sådant som gör att jag inte ser hur hon och jag någonsin kan ha en normal relation. Bästa jag kan göra är att hålla mig borta så mycket det går.

#32 Tror att det som sitter djupt, sitter djupt om inte något händer somförändrar synen… så kommer det att sitta lika djupt oberoende av ålder. Men det är vad jag tror…

#33 Tror att du har helt rätt där … Fast jag beklagar det, så är det nog så.

#34 Ja tyvärr att det är så…

#28 Ja det är det jag menar med dysfunktionella relationer, de går inte att få bra oavsett vad man gör.

#33 Tror som du och Bergspuma här. Jag har ju ingen relation med mina svärföräldrar, men jag tror inte att det någonsin kommer att förändras… möjligen när den ene av dem gått bort och den andre blir ensam. Även mina egna föräldrar har jag en kenpig relation till, inte så att jag inte träffar dem eller pratar med dem, men två dagar så är jag helt urlakad av deras idiotier.

Det dar med att prata strunt om sin partner eller fd partner ar trist. Jag tror det har mycket med sarad stolthet att gora. Tycker man ska skarpa sig som foralder framforallt och skilja pa sin egen vuxenrelation med partnern (skulle vara for evigt men det sket sig) och barnens relation (evig) dar de behover kanna en villkorslos karlek, speciellt i kansliga aldrar.

Vad galler slaktpartyn med nya partners sa ar det nastan alltid kansligt. Om inte alla kommer "bevapnade" med nya partners sa kanner sig alltid nagon fororattad och det kan jag forsta.  Men man maste hitta kompromisser som familj dar barnen far en chans att bygga upp en relation med sin slakt aven om det blir lunch med mormor och plastmorfar och middag med morfar och plastmormor. Ar det nagot jag saknade som barn var en battre relation med mina foraldrars foraldrar. Jag tanker fortfarande pa det. Kanner mig lite snuvad pa en snutt med karlek som jag skulle velat fa av mina aldre slaktingar.

#36 ja ska det förändras ska det hända något "stort"

När det gäller avslutade relationer… är det så att det finns ett syfte med att svartmåla den andra på så vis att "jag" då får cred för det, dvs blir tyckt synd om… att den som gör så egentligen har behov av någon som säger "jag förstår att du har det jobbigt just nu när hon lämnat dig"   och kanske, om det är vi kvinnor somkanske inte gör detta, är det för att vi har någon att prata med som säger detta till ossss???

#37 Fick du inte träffa dem eller?

Vet inte om ni förstod det där, men vi somhar stöd behöver inte svartmåla någon annan?

#39 mycket komplicerad historia, men det blev inte som jag hoppades.

#41 Aha, jag undrar bara för min/vår dotter är i samma situation. Hon träffar i stort sett aldrig sin farmor och farfar för att jag inte vill ha med dem att göra. Jag har dock aldrig förbjudit eller hindrat dem från att träffa dottern, de får mer än gärna hålla kontakten med henne… men det gör de inte. De frågar inte efter henne, de ringde inte ens på hennes födelsedag och pratade med henne för ett par veckor sedan…

vet inte hur jag ska kunna göra något åt deras ointresse.

42,Samma här ingen av hans föräldrar har hört av sig till sina barn-barn,jag vet att farmor och farfar kommer att bli väldigt ensamma när dom är gamla,det är deras val,sönerna är så stora så dom hör av sig om dom vill,finns inget man kan göra åt det.

Det är inte lätt det där. Jag träffade min farfar någon gång när jag var liten, men sedan var det något släktbråk eller vad det kan ha varit, men jag träffade aldrig min farfar mera. Och jag kan väl ärligen säga att jag brydde mig inte speciellt mycket om det. Men när min farfar sedan så småningom dog - jag var i 25års åldern tror jag, då var det faktiskt ganska jobbigt. Att veta att oavsett varför så fanns inte chansen mera ens. Det tog ett tag att komma över.

#43 De är så sorgligt ointresserade, både av oss alltså deras son och mig, men även sitt barnbarn. Vi bor en mil ifrån varandra och de skulle kunna ha en hur bra relation som helst med henne, men för att jag och de inte går ihop så blir det inget alls. Sedan kan jag säga att de har aldrig visat intresse för oss. På de 12 år vi varit ett par jag och deras son, har kanske bjudit hem oss på middag två gånger. Att vi träffats därutöver var alltid på vårt initiativ.

Vet du ibland så känner jag att jag hoppas att de blir väldigt ensamma, kanske då börjar de inse hur lite de själva satsat på fungerande relationer.

#44 Det är ju just det jag är rädd för… att hon efteråt ska känna att hon hade velat ha mer kontakt… men vi kan ju inget göra. Man kan ju inte hålla på och tigga och be två personer som är så ointresserade.

Mina tankar när den ena partnen pratar o ljuger när förhållandet tar slu.Är väl för att den är besviken o vill ge lite agg…Det är ju vanligt..Skitprat….

Pratar man illa om varandra då ett förhållande tar slut…har det inte varit ett äkta förhållande!

Ingen kärlek där inte…

45,Ensamma blir dom och förlorar kontakten med sina barn barn gör dom,sorgligt nog deras val,men det är bara att acceptera,för den kontakten borde ju barnens pappa fixa,men jag har alltid sagt till mina söner att vill dom ha min hjälp med kontakter osh annat så finns jag där för dem och stöttar,annat kan man inte göra annat,man håller helt enkelt dörren öppen för egen del.Men jag förstår dig vi sitter i samma sits.

49,Det stämmer bra det,eller rättare sagt kärlek från bara ena parten.

..det är väl JUST för de ena dagen tyckte så mycket om den andra..

det är ..deras sätt att hantera sorgen,saknaden,besvikelsen
också som skrivet,om stoltheten
fäkta o veva,minnsan visa att jag minsan,är stark(ast) inte alls ledsen,sådetså..det är den andre som är ..jättedum ..

som alltid finns det nyanser o nivåer även "här"
jag kan ..muttra,undra,vara frågande: varför? 
..försöker väl inte annonsera det för mycket på plakat..

pratar väl med mina vänner,sablar ned den f.d
suckar o räknar upp minus-poster
DET tycker jag är helt OK
det är ju ..mitt sätt att komma vidare,ur sorgen

i ett visst stadie försöäker jag nog ..förstå varför för att kunna göra en lärdom,oxå genom ..muttrande..
dessvärre,kan jag "ofta" känna igen mina egna brister i vad jag surar om henne,(gamla erfaenheter)

fast..inte bara torr teori
det är mycket besvikelse som ska ut.
än är vi bara mäniskor.

det ni skriver om att prata skit om f.d inför barnen
väldigt många glömmer
att det är "min före detta partner",men deras MAMMA eller PAPPA

penke

#0 I såna här fall passar väl det fina rådet "vila din ilska och din yttring blir till förnuftigt tal".

Jag menar att det handlar om ett tilltufsat ego som yttrar de fula sakerna i känslosvallande termer. Om man väntar tills känslosvallet lugnat sig lite kan man tala ur förnuft istället för ur ilskna känslor.

Men det är lättare sagt än gjort förstås, som alltid

Ni är kloka ni karlar vi har här på LK!

CHIK med datorproblem.

Jag tror att det är osäkra människor.Dom tror att dom äger….
Hur svårt är det o säga att man gick åt olika håll för att man inte kunne ge varandra mer.Passade inte i samma säng eller rum. För det är ju så med vissa vänner också""

#54 Exakt Cristine. Varför är det så svårt?! Vi gör allt så komplicerat.

Inte lätt att styra känslor när ens hela värld går i kras. För oavsett om man är den som lämnar eller blir lämnad, har man förlorat något som man en gång trott på.

Jag är inne på samma tankar som #24, att låta det ta den tid det tar och att prata färdigt med varandra så det inte återstår några frågetecken. För visst är det bättre att prata med varandra än om varandra. Behöver man ändå "ösa av" sig har man förhoppningsvis någon nära vän som orkar lyssna. 

När det gäller barn och deras kontakt med famor och farfar, har vi fortsatt träffa dem och gör det än idag även om grabbens pappa lyser med sin frånvaro. Han har valt bort både sitt barn och sina föräldrar för sin nya familj.

#56 jo det låter mycket bra att prata med varandra. Sen blir det inte alltid så. När vi skildes slutade min man att prata med mig innan jag flyttade. Han var isf bara sarkastisk. Han talade t ex om att han skulle hissa flaggan för att fira att jag flyttade, vilket han också gjorde…

#57 Jättetrist när det blir så!

#58 jo… det är därför jag sen tycker att jag känner igen yngsta sonens agerande mot mig. Han gör somsin pappa… Det är bra för pojkar med manliga förebilder men inte i det här fallet…

agge!!Kan inte låta bli o undra.-Vad är det för förebild.??

Nej inte alls någon bra förebild. INTE

JAG  har sett att de har haft nytta av att vara t ex med min bror… inte pappa…

59,Precis och som min 18 åring säger idag,min pappa är inte min idealbild av hur en pappa ska vara.

Hade farmor och farfar visat något som helst intresse av barn barnen så hade dom också haft kontakt med dem,man kan inte ha kontakt med någon som som inte vill det själv,och i dessa fall räcker det inte med att prata igenom allt heller,jag anser att när man prövat allt och ändå inte nått någon framgång så är det var och ens val i livet framåt.

#18 det låter sunt att sonen själv kan konstatera det… då har han funderat och kommit en bra bit på väg…

63,Ja dom fick lov att mogna lite för tidigt när tumultet brann av,men dom har ju haft en bra storebror på 27 år att prata med också,dom har ju helt klart för sig idag att pappan orkade inte med dem längre när dom växte upp och blev så smått egna individer,han fick inte vara bäst längre då,han kampade med dem på många idiotiska sätt,så allt dom gjorde var fel enligt honom.

Många kloka ord och tankar härinne!

Min exman är alldeles för sofistikerad i sina svek för att barnen ska genomskåda honom, han lurar även många vuxna! När man levt med en sådan människa så är det inte aktuellt att prata och komma till samförstånd, det går nämligen inte med en ljugande manipulatör.

Vi lyckades få med honom till bup en gång när det var som värst (han ställer nämligen alltid upp för att det ska se bra ut, sedan gör han aldrig det man snackat om…) och kvinnan som hjälpte oss där sa till honom att sonen behöver mer tid med dig och pappan svarade, -men det får han redan… hon sa, men han behöver mer tid än han får idag… och pappan svarade - men det får han redan… när de sagt så några gånger gav även hon på bup upp!

Sådan ser den allra mesta konversation ut med honom och det är nu väldigt länge sedan jag ens försökte nå fram.

När det gäller dotterns farföräldrar så är det ju vi som blivit så arga på dem för att de beter sig så illa, mot mig först och främst. Men de kan ju själva ha kontakt med sitt barnbarn vilket vi mycket tydligt sagt till dem.

Det intresset finns dock inte, de är alltför upptagna med sig själva, sina karriärer och viktiga fritidsintressen. De träffar sitt barnbarn ett par ggr/år trots att vi bor väldigt nära, och hon tycker att det är jättetrist eftersom hennes kompisar träffar sina ofta ofta.

Jag har valt att ta avstånd från mina svärföräldrar helt, men min man och dotter får gärna träffa dem. Min man vill inte, han tycker inte om dem säger han så det blir liksom inget alls.