Detta är ingen lätt fråga, men som du skriver egentligen en naturlig fråga. Många människor har svårt att tala om döden. Jag tror att det för många kan kännas som ett slags trygghet i sorgen om de vet vad den döde hade för önskemål. Jag vet vad min pappa har för önkemål och självklart kommer jag att respektera dessa den dagen han är död (önskemålet liknar ditt)

Visst finns det en poäng i det du säger om att det faktiskt är de anhörigas avsked.För egen del har även jag önskemålet att bli kremerad och sedan har jag skrivit ner lite förslag till begravningsceremonin. Där skriver jag också att det för mig är viktigt att mina anhöriga får det avsked som de önskar.

Egentligen spelar det ingen roll vad mina anhöriga gör med mitt skal den dagen, men efter att på nära håll sett och hört hur efterlevande kan bli ovänner om hur man "ska" göra med den avlidne, så har jag valt att skriva ner precis allt, såsom jag vill ha det. Allt för att det inte ska finnas några frågetecken.

Jag har skrivit mitt egna "Vita arkiv". Där står allt från hur jag vill att de gör med min kropp, annons, vilken kista, blomma som pryder kistan, gravsten, vilka psalmer/sånger och det som ska serveras efteråt vid minnesstunden.

En annan viktig grej för mig är att se till att det finns pengar på ett konto som täcker dessa kostnader som blir vid begravningen.

Nu tror jag inte att mina anhöriga skulle bli oense om hur det ska vara men vad vet man?! I de fall jag upplevt detta tidigare så trodde jag inte att det skulle bli oenigheter heller…. 

Jag håller faktiskt helt med Gunilla här.

I och med att jag inte har relationer inom familjen som fungerar särskilt bra så VET jag att det skulle kunna bli mycket besvärligt. Dessutom ser jag min begravning som min möjlighet att säga sådant jag vill att de mina ska bära med sig efteråt. Det är min sista färd inte deras.

Det finns ju saker som man t.ex. inte sagt till sina barn för att de inte är stora nog, men går man bort innan dess så vill jag att det ska finnas för dem i alla fall någonstans.

Jag har påbörjat ett eget dokument där jag försöker beskriva hur jag har tänkt och mina önskemål. Det är inte färdigt än för jag är nog inte färdig själv med hur jag vill att det ska vara.

Dessutom är det ju så att de anhöriga ofta befinner sig en svår sorgefas när det ska ordnas begravning och att då få konkreta instruktioner tror jag kan kännas väldigt skönt.

Nu räknar jag ju med att leva i minst 40 år till så jag lär väl får korrigera innehållet… men det vet man ju inte heller.

Kan berätta om min pappas önskan, hur han ville ha det när det blev hans tur. I mars dog han och vi visste ju sedan många år tillbaka genom det "vita arkivet" som han visat oss och pratat om. Han ville inte ha någon annons i tidningen, han ville inte ha en begravningsceremoni, han var inte med i svenska kyrkan. Han skulle kremeras och strös i älven vid hans barndomshem. Detta var hans önskan.

Så här blev det

Vi samlades nere vid älven 1 maj och strödde hans aska i älven precis som han ville. Det var vi hans barn, barnbarn, barnbarnsbarn, syskon och syskonbarn, vi var drygt 30 personer som tog farväl av pappa och la ner en massa rosor i älven. Vi läste dikter och hade en tyst minut. Vackrare ceremoni har jag svårt att tänka mig.

I somras när min dotter dog så blev ju den här frågan ännu mer aktuell för många av oss. Genom min pappas död så hade min dotter berättat att hon ville kremeras när hennes tid var inne, nu hade ingen trott att den skulle komma den 3 juni samma år. Minneslund eller gravplats visste vi inte. Vi hade en vacker minnesceremoni i ett kapell därefter var det bara familjen som sänkte urnan i graven.

Jag har inte fått mig för att skriva det vita arkivet än. Men jag vill kremeras och vara i en minneslund.

Vad "hemskt" ni skriver Men alla ska ju dö,tyvärr. Och nej jag har inte bestämt hur min begravning ska vara. Vore nog ganska konstigt om jag hade gjort det iofs. När jag dör, Spelar ju inget någon roll längre. Begravning är ju till för dom anhöriga, så tänker jag iaf. Då får väl dom bestämma hur dom vill ha det.

Jag har inte skrivt ner något. Men jag har talat om för min man att jag vill bli kremerad. Jag vill att askan ska spridas i skogen. Jag vill inte att det ska finnas en grav som någon ska vara tvungen att ta hand om. Hur det i övrigt går till bryr jag mig inte om.

Vi har inte några barn så det finns inte så många som kan bråka.

Att vara anhörig och inte veta hur den avlidne vill ha det, är heller inte lätt…Jag tycker alla borde skriva ner sina önskemål, sen är det bara för anhöriga att respektera detta…

Känns lite tungt, att skriva om sånt här…men egentligen är det ju bara naturligt…

#7 Nej Sisa det är inte lätt det heller. När mamma dog så hade vi inget att utgåt ifrån för det pratades aldrig om hur hon ville ha det. som jag ser det så underlättar man för sina anhöriga om man har skrivit ner något eller bara pratat om det nån gång.

Jag vill donera min kropp till Umeåuniversitetet.

Jag har för mycket att göra i livet nu, så jag är inte redo för den tanken. Om det händer en olycka nu så lämnar jag det till mina anhöriga för tillfället. Jag är säker på att de skulle ta bra beslut.

OM jag dör… :- )

Kroppen är ju (bara) den behållare som burit mig genom livet,
den vill jag ge jorden åter (recycle)
att maskar gör ny mull som ..maskrosor o nässlor kan växa i*ler*

Tidigare har jag ..tänkt..eller låtit bli av rädsla ..
iofs tycker jag begravningen o det,är för de levande,
men insett att det ÄR tryggt för dem,att veta vad jag önskar/de
Vita arkivet är en bra idé
(skabara,skabara)
och som GunillaF skriver,se till att det finns på bankkontot,så det sliper bli bråk om det,oxå

penke

Det enda jag vet är att jag inte vill bli kremerad det känns obehagligt med tanken att man ska brinna upp.

I övrigt får min dotter bestämma hur hon vill att det ska vara.

När min pappa dog visste vi inget hur han ville ha det utan han hade lämnat det hela till oss. Vi beställde kista, köpte blommor, tog kontakt med begravningsbyrå m.m Det blev en jordbegravning för jag kunde inget annat tänka mig. Minneslund sa jag direkt NEJ till för jag ville att mina barn hans enda barnbarn skulle ha en grav att gå till.

Den dagen jag kommer att dö får de göra som de vill. Jag lever ensam och det är en fråga om det är någon ide att ha någon direkt gravplats för mig, eller om det är bättre lägga mig i minneslunden. Ja det får mina barn bestämma den dagen jag inte finns längre.