Det händer väl oss alla, sedan när man inte tänker på det brukar det komma.

 Jag tror att sånt händer till alla människor och oavsett ålder. Hjärna gömmer saker i sin minnesbank. 

Men det är samtidigt charmigt att prata med människor, som liksom jag lider av detta, minnesluckor! Och håll med om att man flyter omkring i ett glädjerus, när man kommer på namnet före motståndaren… 

Hahaha, ja sådan är jag med… men det brukar komma efter en stund, i alla fall för det mesta… och annars finns ju google

Men visst är det roligare att snacka runt och gissa sej fram till rätt svar, än att få hela sanningen serverad på en dataskärm, på några sekunder…

Absolut! Men som sista utväg när man bara inte kommer på.

#6 OK,

Datan är bra till mycket!

Vi får bara inte glömma att det inte bara är kroppen som behöver hållas igång. Också knoppen behöver träning… 

Japp, det gäller att klura så mycket det bara går

Bästa sättet att hålla hjärnan i trim, är med humor och fantasi…Men vi har alla olika metoder för att minnas.

Precis som en stillasittande kropp tränas i form, kan hjärnan få bättre kondition, med hjälp av rätt sorts motion! 

Jag utför dagligen minnestester på (just nu 85-åringar) i mitt arbete,och de klagar oftast på att de har så svårt för att komma ihåg namn…

Visst, jag är 47 och har samma problem

Minnet ja, det skall vi inte tala om.

Idag så bad jag dottern gå och stryka en duk till köket. Minuten efter så ropade hon  " Hur många prickar skall det stå på?

Vadå prickar tänkte jag. Jag hade redan glömt vad hon skulle göra.

Men ibland tänker man efter.- Jag körde till en butik innan idag och då lyssnade jag även på bilradion. Det handlade om en familj.  Föräldrar och 3 söner. Fadern  drabbades av pannlobsdemens vid 53 års ålder , nu var han 56. Måtte jag aldrig drabbas genom att själv bli sjuk och då vill jag att de mina försöker ordna ett gruppboende för mig. Aldrig jag vill att min familj skall behöva kämpa så.

Å andra sidan vill jag nog lika gärna förtvivlat kämpa för att ha min man hemma om han skulle drabbas av detsamma.

Man blir tacksam för hur man lever när man lyssnat på detta programmet.

#11 Demens är en fruktansvärd sjukdom och den som du pratade om "frontallobsdemes eller pannlobsdemens" är ju tack och lov inte så vanlig. Då förändras ofta hela ditt psyke och du kan t.om bli aggressiv.

#12  Jag förstod av programmet att  det var oerhört jobbigt för hela familjen. De ville så väl. Men man skall orka också.

Jag har lätt för att lära namn på riktiga människor… men har svårt för att lära mig t ex skådespelare…

Jag tror inte att det är så viktigt att komma ihåg deras namn, viktigare att komma ihåg det som förekommer dagligen

Jag jobbar med dementa människor,

och jag är tacksam för varje dag jag får vara frisk…

Håller med om att det är inte så viktigt, att komma ihåg ALLT!!!

Sisa

Minnesluckor!!Ja får vara glad att jag vet vad jag heter..Huva mig när man blir riktigt glömsk…

Du är inte ensam utan här är en till….kram sisa!

#15 Ja, fast jag tycker nog att man får vara tacksam för alla dagar man får, även om man inte är frisk.

För egen del har jag varit kroniker i drygt 40 år och det är väl bara när jag har 39° feber som jag inte orkar vara tacksam för dagarna.

Beror också på hur sjuk man är, och på vilket sätt…Har man en sjukdom som gör att man ändå kan ta vara på alla dagar, eller på vissa dagar ska man naturligtvis vara tacksam för de dagar man får,

men det finns människor som bara ligger, som inte vet någonting och som inte ens känner igen sina egna barn. Vad har man då att ta till vara? Det är såna sjukdomar som skrämmer mest.

Sisa

#19 Ingen vet egentligen vad som försikommer i en dement människas sinne. Den värsta perioden är, tror jag, vägen in i demensen då det fortfarande finns stunder av insikt kvar och kan ge förtvivlan.

Sedan finns det olika slags demenser också.

Vissa människor är mer ångestladdade och andra verkar vara väldigt förnöjsamma trots att de varken känner igen sin familj eller kan sitt namn.

#20

Ja så kan vara. Jag tänker på alla som bara ligger och inte kan göra nåt, inte äta själv, inte prata, inte meddela sej på något vis…

Är det ett liv, värt att leva? 

#21 Jag förstår dina tankar men samtidigt så är det vi andra som tror att det är ett liv "inte värt att leva"

Vad vi andra kan göra är just att göra det så drägligt och fint vi kan för dessa människor med god omvårdnad och kärlek.

#22

Tänker också på anhöriga, som kanske har svårt att hitta värdet i sitt eget liv då en anhörig är sjuk på detta sätt.

Hur en dement upplever livet kan vi inte veta, men jag skulle inte vilja leva min sista tid på detta sätt. Även om jag får god omvårdnad och kärlek, är det inte ett värdefullt liv.

Sisa

Fast jag resonerar lite annorlunda. Mitt liv är värdefullt tills jag dör och blir jag dement så kanske det finns en mening med det, så jag vill absolut att mitt liv ska "få ha sin gång".

Vad jag däremot är livrädd för är just andra som inte tycker att mitt liv som dement är värdefullt.

#24

Fint skrivet, bumbleboo…

och tänkvärt. Du ser verkligen positivt på livet, och jag tror Du har massor av värde i det.

Kramar till Dej från Sisa

Kramar tillbaka

Det är skönt att ha ett bra minne och speciellt sifferminne som jag har men dt kan ju förändras.

#23 Jag skulle nog inte säga att mitt liv inte längre var värdefullt om jag hamnade i demens, däremot kunde det kanske bli i någon mening mindre värdigt.

Vad livet är värt vet bara den som ska leva det.

Min far har drabbats av strokedemens. på bara fyra år så har den man han en gång var förbytts till någon vi i familjen inte känner igen.

jag kan se på min far som i sin krafts dagar var en sjutusan till mäniska som charmade brallorna av vem som helst -med glimten i ögat.

Att nu se honom i sin rullstol oförmögen att ens kunna tala längre är inte roligt - inte roligt för oss anhöriga och alla som kände honom i hans krafts dagar alltså.

Men vi närstående har aldrig sett honom så fridfull och lugn som han är nu. Ingen som känner gubben sen tidigare känner igen honom -. men vad gör det - han utstrålar ett lugn och verkar må bra.

Vilka är vi att säga att hans liv inte är värt något längre - det är det - fast på ett annat sätt än tidigare.

Der finns en anledning till att man kallar demens dom anhörigas sjukdom - för det är i första hand dom anhöriga som lider av det. Inte den sjuke själv…

#29 Kloka ord. Skönt att du har styrkan att kunna se det från den positiva sidan mitt i eländet.

# Du har så rätt Maggan.