Vi är två systrar. Jag är äldst och har alltid känt och fått veta att "jag som är störst/äldst"  ska ta ansvar för både mig själv och henne. Alltid gått före och "banat väg" för henne. Fått ta bassning många gånger för det hon gjort eller inte gjort.

Jag fick tidigt ta ansvar och nu med facit i hand så ser jag att det är bra mycket bättre än att inte lära sig som liten att ta ansvar för sitt handlande. Får man inte lära sig det som liten så tror jag inte att det kommer av sig själv senare heller.

Vi umgås nästan dagligen, jag och min syster, eftersom vi bor grannar.

Föräldrarna har jättestor inverkan på hur syskonrelationer blir. Det är de som ska uppfostra oss till att ta ansvar, hänsyn, rättvisetänkande, förståelse och empati. När det inte görs så utvecklas det  människor med bl.a. ett alldeles för stort ego.

Javisst! Det är upp till oss som föräldrar att se till att alla barn får utvecklas på samma nivå och bli ansvarstagande, empatiska och kärleksfulla människor. Jag är stolt över mina barn och det finns harmoni och kamratskap dem emellan. Relationen till min bror är väldigt bra, han är snäll, omtänksam och hjälpsam.

Jag ser det hos mina söner, den äldste förväntas det alltid mer av och vi tar förgivet att han ska sköta sig. Det gör jag iofs med den yngre med men han har alltid haft en mer nonchalant inställning till allting.

Jag har nog misslyckats rejält som förälder då för mina söner drar verkligen inte jämt. De har väldigt lite gemensamt och är inte alltid särskilt schyssta mot varandra. Bitvis tycker de inte om varandra alls.

Vi är tre systrar, jag är i mitten. Vi var ju fyra barn från början men min storebror som var mellan mig och min äldsta syster omkom när vi var små. Vi har alltid haft helskumma relationer och om man gör en sammanfattning kan man säga att familjen aldrig varit en familj. Mamma, pappa och lillasyster är familjen och jag min storasyster är fristående bihang som inte riktigt räknas. Mamma ringer till exempel inte till oss om hon blir sjuk (hon har fått åka ambulans ett par ggr) överhuvudtaget… utan det är bara lillasyster som räknas in. De glömmer mina barn och min storasysters barn… och oss andra, ja utom lillasyster och henna familj då.

Jag är inte arg eller bitter över detta ska jag tillägga, jag har varit oerhört ledsen men idag kan jag bara konstatera att så här är det i vår familj.

Mina föräldrar har aldrig gjort skillnad vad gäller telefonkontakt, pressenter odyl. Men det är sättet att uppfostra oss som varit stor skillnad på.

Jag har försökt lära och behandla mina fyra barn, rättvist och på ungefär samma sätt. Lärt dom att ta ansvar men de tre äldsta sa tills bara för några år sedan, att jag hade den yngste som "lillpojken" fortfarande!

Det är inget som jag märker att jag gör men de ser det!

De umgås och har bra relationer men sedan kan det ju vara olika intressen i livet som gör att de umgås mer med den ene än med de andra, stundtals.

Jag har inga syskon, är enda barnet. När jag var yngre saknade jag det aldrig men nu som lite äldre skulle det vara roligt att haft någon som man delar allt med sen man var liten.

Har ingen kontakt med min föräldrar sen 7 år tillbaka. Dom kunde aldrig se mig som vuxen så jag gjorde ett val i livet och bröt mig loss. Det kunde dom inte acceptera så det blev som det blev. Det värsta är att dom lockat över mina barn på deras sida så jag har för närvarande ingen kontakt med dom heller.

Men jag trivs med mitt liv ändå. Kan människor inte ta mig för den jag är får det vara. Sen spelar det ingen roll om det är barn, föräldrar eller vänner. Ingen ska styra mitt liv. Jag har så många vänner som inte är energislukare som jag hellre umgås med. Mina barn kommer tillbaka så småningom men dom får ta den tid de behöver för att se att de är manipulerade av mina föräldrars pengar.

Jag är äldst av 3, har en syster 4 år yngre och en bror som är 8 år yngre. Som barn var det väl fram och tillbaka mellan oss klart med ålderskillnad och så. Vi är alla 3 väldigt olika i våra personligheter men har säkert våra likheter också. Idag har vi alla en bra relation allihop och umgås gärna. Men visst kan vi fortfarande bli sådär omoget osams.

Föräldrarna har absolut stor påverkan på hur förhållandet mellan syskon utveckas! Orättvisa mellan syskon kan ge en människa dåligt självförtroende och bristande självkänsla resten av livet.

Vi är 2 syskon. Jag är yngst och min bror 7 år äldre. Han var väldigt duktig i skolan och högsta betyg i alla ämnen. Han framhölls alltid i alla sammanhang. Det var alltid han som fick beröm. Han är idag en självupptagen person med väldigt få vänner.

Jag hade inte lika lätt för mig i skolan och kom alltid till korta gentemot honom. Även om jag var duktig på annat fick jag aldrig beröm eller kände att jag dög. Har alltid sökt bekräftelse och trygghet och varit en orolig själ ända upp i vuxen ålder, tills jag en dag bestämde mig för att jag duger precis som jag är.

Jag har nog ändå klarat mig bättre i livet och har många fantastiska vänner och många olika intressen. Social kompetens och kreativitet är minst lika viktigt som höga betyg. Tyvärr är relationen mellan mig och min bror är ganska sval.

Det är inte helt lätta frågor det här tycker jag.

Eftersom jag både är förälder till tre och har kämpat hela mitt liv för att det ska vara rättvist och att de ska känna sig lika älskade osv. men ser ändå hur de upplever orättvisor, samtidigt som jag är barn till mina föräldrar och känner av orättvisor själv med.

Visserligen är det knepigt att försöka förstå föräldrar som gör sådana uppenbara skillnader som mina föräldrar gör, både i kontakten, omsorg och annat men samtidigt funderar jag på hur mycket jag har skuffat undan dem. Hur mycket av mitt enorma behov av att klara mig själv som åstadkommit att de tagit ett så stort kliv bort från mig. För vi är ju båda delar av relationen.

Jag tror ändå i min ursprungsfamilj att det stora problemet är att vi splittrades, trasades sönder, när min bror dog och mina föräldrar orkade aldrig kämpa för att göra oss till en hel familj igen efter det.

Jag kämpar varje dag för att det inte ska bli likadant med mina barn. Jag talar om för dem hur viktiga de är och att jag vill att de ska prioritera oss som familj med (deras pappa har en familj som är oerhört tight och den går före i alla lägen). Och att jag älskar dem och att jag vill att de pratar med mig om de upplever orättvisor och så vidare.

#8 Jaa, det är nog jätteviktigt att man talar och har en ärlig komunikation.

Precis, inget går ju att förändra i alla fall, om man inte kan prata om det som fungerar dåligt.

#8 Att kunna ge varje barn "egentid" med dig gör att de känner sig speciella och värdefulla.

Jag är äldst av tre syskon. Ena syskonet är tre år yngre och det andra är tretton år yngre. Mitt yngsta syskon har jag inte haft så mycket kontakt med när han växte upp för jag flyttade runt lite och bodde ganska långa bort. Vi har lärt känna varandra nu de senaste åren då han tidvis bott hos oss i vårt gästrum. Vi har inte särskilt många gemensamma barndomsminnen av naturliga skäl och vi har uppfostrats ganska olika. Jag är försökskaninen som de hade striktast regler för och störst förväntningar. Min syster har ett helt annat temperament än mig ochkom i ständiga konflikter med våra föräldrar, vilket gjorde att jag tog rollen som den snälla ansvarstagande. Gled in i tapeten och hanterar konfliker dåligt än i dag om jag måste blandas in i dem. Min syster och jag har itne särskilt tät kontakt, men när den väl sker är det som goda vänner som egentligen skulel vilja ses och höras mer än vad det blir av.

föräldrarna var väldigt noga med att det skulle vara "rättvist" mellan oss flickor. Hårddraget betydde det att den som ville ha ett halvt glas saft fick ett helt glas i alla fall för att det skulle vara rättvist. Eller att båda fick ett halvt… Alltid samma, till förb*nnelse kan jag tycka. Vi kläddes ofta som tvillingar i likadana kläder när vi var mindre. Det skulle inte få uoostå avundsjuka mellan oss, men det gjorde det ju i alla fall. Jag avundades min systers mod och charm, hon min "studiebegåvning" (jag är väl inget ljus, men jag hade väldigt lätt för mig i grundskolan)och mina tecknignar. Senare slogs vi om samma pojkvänner och kämpade som djur för att försöka vara någon vi inte var då vi aldrig fått uppskattnign för våra olikheter eller ha blivit sedda som individer med olika behov. Jag hade ändå en lyckligare barndom när jag tittar tillbaka, än min syster som hade det betydligt jobbigare. Jag aknske hade större anpassningsförmåga och hno större motstånd, vad vet jag. Vår bror har fått en mycket friare uppväxt än oss, med mindre regler och större förståelse.

Mina egna barn försöker jag se som de individer de är och lagom rättvisa är bäst. Vi får väl se hur det gått när de är vuxna. Blir det för illa får vi väl bekosta terapitimmarna…

Jag är mellanbarn eller klämmebarn som jag brukar kalla de. Har en storasyster som är 6 år äldre än mej och en lillebror som är 4 år yngre än mej.

Varför jag kallar mig klämmebarn är att jag alltid har känt mig komma i kläm mellan min styster och min bror

#13 Det där att vara mellanbarn läste jag om när mina var små. Varför mellanbarnen känner så kan vara för att den äldste får uppmärksamhet genom att man talar med det ofta och säger tex. "Du som är så stor ska väl/väl inte…… "Du som är stor måste hjälpa"….osv. Det minsta barnet behandlas med dalt och uppmärksamhet för att det är, just, litet och gulligt. Mellanbarnet glöms bort - det flyter liksom bara med. Ungefär så stog det i föräldratidningen jag läste. Nu är det ju inte sagt att det är så hos alla men jag tror att det ligger mycket i det. Man får försöka komma ihåg att det är lätt att glömma de som är emellan.

Jodå, jag är mellanbarn jag med… har läst en del om detta med syskonplacering och hur det påverkar oss och det kan ställa till en hel faktiskt.

*14 Precis Gunilla. Eftersom min styster är 10 år äldre än min lillebror så har hon sen hon var liten tagit hand om honom. Min lillebror var det ofta att Han är så liten så ni får hjälpa honom. Och där kom jag och demonstrerade och protesterade. Därför kallar jag mellanbarnen klämmebarn just för dom kommer ofta i kläm mellan syskonen

Idag har vi en jättebra relation hela min familj mamma pappa och mina syskon. Och de känns skönt ändå.

#16 Vad härligt!

Jag är storasyster till två yngre bröder och vi har goda relationer idag även om jag tror att mellanbrodern tyckte att jag var pest när vi var barn. Vi träffas varje vecka tack vare farsgubben och det är alltid trevligt även om det inte blir så lång stund.

När det gäller mina egna barn kan jag mycket stolt säga att de aldrig har bråkat eller haft svartsjuka och rivalitet gentemot varandra. Jag vet inte om det är min förtjänst och att jag skulle ha uppfostrat dem på ett speciellt sätt - de har bara helt enkelt nästan aldrig bråkat med varandra.

Jag "analyserade" det där mer för en hoper år sedan,

och släppte..

jag har en lillebror

våra föräldrar var o försökte vara rättvisa,men det är ju skillnader, som äldre får man,både ha mer ansvar ,vara "isbrytare" och göra saker först,man är ..idol :- ) o ha en illbatting på att retas ..

Han(vi) bråkade som barn,nu har vi en bra relation,kanske inte ..väldigt NÄRA,vi bor några timmar bil ifrån varandra,men gäller det,finns vi där för o med varandra. (vi ses oftare än släktträffarna)

penke

Vi var fyra syskon och så har vi två halvsyskon också från pappas senare äktenskap. Min lillebror dog 1995, min andra bror har sagt upp kontakten med mig och min syster av orsaker jag inte begriper. Min syster har jag bra kontakt med.

#19 Jag tror att mina söner kommer att närma sig varandra med när det vuxit till sig lite. De har ju haft det knepigt med skilsmässa och en frånvarande pappa (inte fysiskt) och en sjuk mamma. Man klarar nog inte att vara exkat likadan mot sina barn, de är ju olika individer så man får ju olika sorters band till dem.