Inom arbetslivet är uppmuntran och positiv kritik är min motivatin. Jag presterar mer av en klapp på axeln än av likgilitghet.

Privat blir i alla fall jag motiverad av positiva människor. Vi bär ju alla med oss mer eller mindre tråkiga upplevelser i våra "ryggsäckar" och jag beundrar personer som kan se framåt torts allt.

Jag får nog motivation från att prata med andra höra deras erfarenheter och kanske vad dom har gjort i vissa situationer………..

Jag tror att min motivation kommit ur min enorma önskan att må bättre. Jag har kämpat hela mitt vuxna liv med att må bättre och möta rädslor och annat i den starka önskan.

Den har fått mig att skilja mig, gå i terapi, gå på andra alternativa terapier, börja plugga osv osv allt fastän jag egentligen inte vågade.

Motivation får jag från/genom mina barn och deras familjer. Genom vänner och er (ni är också mina vänner hoppas jag)

Genom mitt arbete har jag gått flera kurser och utbildningar i positivt tänkande så det sitter bra i ryggmärgen!

Jag försöker alltid hitta det positiva, även i tillsynes negativa händelser i mitt liv.

Försöker tänka: vad kan jag lära av den här (tragiska och tråkiga) händelsen.

Det är främs mina nära och kära, även mina elever på jobbet, som ger mig motivation… Är nog dålig på att vara/bli det för egna behov…

Praktiska problem är en bra motivationskälla för mig, då kan jag gå igång ordentligt för att lösa det. Min fru är lagd åt ett annat håll, för hon ger upp direkt om något praktisk inte funkar. Däremot kan hon fastna i någon medicinsk litteratur som jag bara storlknar av på tre minuter.

#6 Jag tror att liknelsen mellan en bil och ett äktenskap är rätt sann utifrån det du säger och det jag erfarit själv…

Först måste det finnas en koppling - annars kan man inte få in någon som helst växel…

Sedan måste det finnas en gaspedal - annars kommer man ingenstans. Det går i stå…

Sedan måste det finnas en broms - annars kör man åt pipsvängen, i diket eller liknande…

Jag är definitivt gaspedalen i mitt äktenskap. Min man är bromsen.

Kopplingen måste man hjälpas åt med…

Vad är du… Bromsen eller gaspedalen?

Fniss # 7. Det är nog så. Jag gasar nog här, min käre man trycker lite på bromsen. Ja om inte foten slinter över och det blir en rgas med turbo

#7 Hmm, jag är en försiktig general, så det blir nog bromsen för min del. Min kära fru kan ta ut svängarna rejält emellanåt på gränsen för vad naturlagarna tillåter

Jag tror att det som motiverar mig är nån slags känsla av "djävlaranamma". Jag försöker alltid att hitta någor positivt även i de svåraste motgängarna, Jag vägrar att låta mig nedslås. "Motgångar är till för att övervinnas" är nog mitt motto. Ibland är det svårt, men jag ger mig aldrig. Många har nog sett mig som en ansvarslös optimist - men jag kan inte leva på något annat sätt. Jag vägrar gräva ner mig i elände även om livet är fullt av det. Jag strävar alltid efter att se det goda även i det som är svårt. Det är inte alltid lätt - men så här långt har det funkat rätt bra…

Då ä du och jag ganska lika Maggan för det är också mitt motto, jag är en sann optimist och vänder allt till min fördel,när någon säger att det inte går blir jag bara mer sporrad.

Ja man har ju fått höra från mindre lyckligt lottade att jag alltid har haft det så bra, så egentligen är har jag ingen rätt uttala mig - jag hade en lycklig barndom och har alltid haft det gott materiellt sett - men jag tror inte att den berömda "räkmackan" gör en bättre rustad att fixa motgångar… snarare tvärtom. Utan att gå in på detaljer så vet jag att det inte gör att man är vaccinerad mot en massa tråkiga saker som händer i livet.

Inställningen är ju avgörande för hur det blir tror jag! Oavsett vad man bär med sig från början så är vi nog inte särskilt väl rustade för svåra motgångar. Däremot så blir inställningen till svårigheter det som avgör hur vi hanterar dem och kommer ut ur dem tror jag.

För min egen del tror jag att motgångarna, både praktiskt och såna som jag hela tider möter på det medicinska/fysiologiska planet är en essentiell del av min motivation.

Jag vet att jag alltid tänker när någon av mina medpatienter tar ner lampan, att det där ska aldrig hända mig, motivationen att klara mig längre än någon annan i dialys blir starkare av det.

På samma sätt funkar jag praktiskt. När något verkar omöjligt blir jag bara mer sporrad att lösa problemet.

#14 Jag är oxå en riktig problemlösare! Allt går att lösa är min levnadsregel nr ett, inget är omöjligt.

Nej just det, ingenting är omöjligt - så länge jag själv får bestämma hur lång tid det får ta. Som att gå över ett hygge med proteser, då är det bara att koppla in "fyrhjulsdriften", dvs ta i med händerna i allt som finns att gripa tag i också

Ja precis! Det handlar mera om att släppa de bilder man har av hur saker "ska" göras och skapa sina egna förutsättningar!

Jo, Maggan och Cristine… Jag känner igen det där… Jag kallar det för min "tjurskalle". Tror det är min bästa och sämsta egenskap.  Bästa för att jag aldrig ger upp - kämpar vidare i alla lägen.

Sämsta för att det nog vore bra ibland om jag insåg lite tidigare när det faktiskt är läge att släppa taget och ge upp…

Min värsta motivationsdödare är att avbryta mitt i och sedan försöka återuppta. Det känns för mig precis som när jag var liten och hade lekt någon rolig lek med någon/några och sedan försökte återskapa den dagen efter, vilket aldrig funkade.

Nej jag släpper inte taget, jag slutför vad jag påbörjat.