Jag själv

Trots min ålder måste jag nog svara - min mor. Hon finns alltid där för mig med goda råd när det verkligen behövs…

Ja föräldrarna ger för det mesta trygghet och stöd.  Mina är bortgångna. Jag säger som free spirit minded att jag är trygg i mej själv men också mitt hus känns tryggt.

Jag är trygg med mig själv, för jag vet att jag klarar mig genom stormarna. Jag är oxå trygg med min man som är en klippa i stormen han med. Jag tror även att mina barn skulle finnas där för mig om jag behövde dem.

Föräldrarna är de sista jag skulle lita på… efter svärföräldrarna förstås! Det är som att ropa i en djup brunn som saknar eko om man har det jobbigt.

Jag är trygg i mig själv och i min förvissning om att fru och barn finns här, samt att mina föräldrar finns långt borta och inte kommer nära.

#5 Vilket underbart sätt att se på det… så är det med min syster med, hon är på tryggt avstånd och det avståndet har jag själv skapat, både fysiskt och känslomässigt.

#6 Ja det är olika det där med föräldrar och andra familjemedlemmar. Jag har skurit av min far fullständigt från mitt livsrum för att jag inte vill ha något inflytande därifrån, speciellt inte med tanke på mina barn.

Min far har den mest inkrökta människosyn bland alla personer jag känner. Min mor är på en 11-årings mentala nivå och vi barn har oftast fått agera förälder åt henne istället för tvärtom.

Tråkigt att höra! Jag har föräldrar och svärföräldrar som är ungefär så inkrökta som man kan vara med… föräldrarna är dessutom frireligiösa av den allra värsta sorten med de mest horribla åsikter om andra människor och religioner. Min mamma kan t.ex. inte ens ta ordet yoga i sin mun för det ett livfarligt religiöst sektutövande (ungefär) Så när hon frågar mig om jag håller på med det (har berättat eftersom min rygg blir så mycket bättre av yoga) så säger hon "den där stretchingen" De tror på fullt allvar att alla muslimer i hela världen är farliga och vill ta över världen och utrota alla kristna för det ingår i deras religionsutövande… osv osv. Min svärfar har sagt att man borde deleta alla psykiatrar från jordens yta då de är livsfarliga och kommunikation i en relation är farligt… ja det är några av deras trossatser… Mina föräldrar bor lååååångt bort och svärisarna som bor här håller vi stor distans till.

"Cheesus" som de säger i ostbågereklamen. Jo jag känner igen en del av det där, även om min far är allra värst när det gäller sin generaliserande kvinnosyn, det är så att man kan bli mörkrädd.

Mörkrädd och otroligt tagen blir man när man läser om era erfarenheter, det är svårt att förstå för en som aldrig haft det problemet. Man tror ju inte sådant kan händ i ens egen familj. jag ser att ni båda är otroligt starka som orkat igenom något sådant.

Peter o Hoppfull. Ni är starka, jag beundrar er.

Till ämnet.

Jag säger som Free. Jag själv.

Hahaha, ja det kanske vi är… jag tror att vi är så starka som alla andra. För jag tror att vi har den kraften i oss allihop. fast själv har jag sett det precis tvärtom, jag har sett mig så svag och kass så att jag har tagit hjälp med allting jag inte klarat, gått i egen terapi, kallat in bup när exet blev förjävligt osv. men det gjorde jag inte av starkhet utan av svaghet som jag såg det själv.

Men det har förstås oxå gjort att min största trygghet har jag i mig själv, jag vet att jag kan ta mig igenom i stort sett vad som helst och det är en enorm trygghet.

Trygghet - utan tvekan familjen. Min man och våra två döttrar. De är balsam för min själ. Utan dem är jag ingen.

#7 - Jag känner precis igen mig i din beskrivning av båda dina föräldrar, jag har försökt bryta med mina flera gånger om och när jag varit från dem längre stunder så tyngs jag inte av den negativa energin de sprider, jag mår bra då, så visst är det rätt att bryta med människor som inte får en att må bra. Tyvärr så mjuknar jag när de visar sorgsenhet över att jag brutit, det gör så ont att såra dem. Trots allt.