Jag blev inspirerad av aggelins tråd om att frysa och tänkte att jag skulle berätta om en isande kall kväll/natt för länge sedan.

Innan jag berättar om själva händelsen, vill jag bara passa in att när detta hände, hade jag en japansk TV-serie i färskt minne, den hette "Människans vanmakt" har jag för mig. Det finns också en låt av rockbandet Groundhogs som heter "Snowstorm", som också är mycket nära en beskrivning av det jag upplevde och nu ska berätta om.

Jag och några kompisar hade varit på en rockkonsert med den Walesiska rockgruppen Budgie på danspalatset Domino på Hornsplan i Stockholm. Det var i december 1977 eller möjligen 1978. Det var nollgradigt när vi åkte hemifrån vid 17-tiden, så ingen av oss tog särskilt mycket kläder på sig eftersom vi skulle vara på en inomhuskonsert där det inte fanns någonstans att hänga av sig ytterkläder.

Vi hade kul på konserten, jag stod ända framme vid scenen och trummade takten på Burke Shelleys platådojor när jag kom åt. Konserten slutade sent och alla spreds för vinden utanför Dominos portar, några for iväg med en nattbuss, andra drog till tunnelbanan och jag åkte med dem.

Vid T-Centralen gick det upp för oss att vi hade missat sista pendeltåget, så vi valde att ta tunnelbanan mot Norsborg. Mina kompisar valde att hoppa av i Vårberg för att försöka hinna med en nattbuss därifrån, men jag beslöt att åka tunnelbanan till ändstationen eftersom min pappa då bodde i Norsborg, jag tänkte att jag kunde knoppa där.

När jag klev av tunnelbanan var det kallt, 7-8 minusgrader och jag var klädd i en långärmad t-tröja, jeans och en huvlös träningsoveralljacka av det typiska 70-talsmaterialet polyester. Inga vantar, ingen mössa, men jag hade bra skor, varma kängor med luddigt foder. Jag frös så att jag hackade tänder när jag nådde fram till det hyreshus där min pappa bodde, men porten var låst.

Jag försökte kasta snöboll på hans fönster, men jag frös så att jag inte klarade av att kasta upp till sjätte våningen där han bodde. Jag övervägde att krossa glaset i porten, men beslöt att inte göra det och gav upp försöket att komma in. Istället begav jag mig ner till Hallunda Centrum för att försöka komma med någon buss, men det gick ingen. jag försökte stoppa en polisbil, men de såg mig tydligen inte.

Det var ingen annan råd än att försöka gå hem. Det blåste och det hade börjat yra snö i luften. Jag gick så fort jag orkade, men det är drygt 15 km mellan Norsborg och Salem där jag bodde, så det tar en bra stund att gå. Jag frös fruktansvärt där jag gick med träningsoveralljackan dragen över huvudet och händerna i armhålorna.

Ungefär halvvägs passerade jag nerfarten till bågskyttebanan och där finns en liten bod med kamin som man kunde tända eld i och få varmt. Jag funderade på om jag skulle gå ner dit, 300 meter från vägen, men så tänkte jag att tänk om inte nyckeln finns på sin plats, så jag vågade inte chansa och fortsatte hemåt.

Flera gånger kom det hetvågskänslor efter ryggraden sådär så att man tror att man är övervarm istället för halvt ihjälfrusen. Det är ett tydligt tecken på att man är farligt nära hypotermi och då kan man reagera med att klä av sig. Viljan att följa impulsen att lägga mig och sova i diket var stark, men båda dessa reaktioner var just det som hände i den där TV-serien jag hade sett, jag tänkte på den och stod emot.

När jag äntligen kom fram till min port var jag nära att kollapsa av köld och inte blev det bättre av att händerna var så kalla att jag inte kunde få ner dem i fickan för att ta upp dörrnyckeln. Det gick inte och jag började gråta av förtvivlan över att äntligen ha lyckats ta mig ända hem, men så kom jag inte in. Till slut la jag mig ner på marken och skakade ut nyckeln på marken och tog upp den med läpparna.

Jag tryckte in nyckeln i låset och vred om med handlederna för att händerna inte fungerade. När jag kom in i lägenheten gick jag in i badrummet och spolade upp kallvatten i handfatet. När jag satte ner händerna i vattnet så brände jag mig och skrek högt. Klockan var sex på morgonen när jag kröp ner i min säng, men det värkte i mina underarmar och händer, så det tog en bra stund innan jag somnade. Det enda som fortfarande var varmt på kroppen var mina fötter.

Vid tiotiden på förmiddagen vaknade jag av att något kylde mot ansiktet. Jag låg på sida med underarmarna framför ansiktet och det var de som utsöndrade kyla mot mina nu rosiga heta kinder. Vid tvåtiden på eftermiddagen vaknade jag och kände mig märkligt "normal" och vid femtiden på eftermiddagen var jag i träningslokalen och tränade som vanligt med mina kompisar.

Jag förfrös ett område av huden på bakhuvudet och jag har ibland känningar av det fortfarande, men händer, fingrar och resten av kroppen klarade sig. Jag tror att utan den "kunskap" om reaktioner vid nedkylning som jag fått av att se den där TV-serien, gjorde att jag förstod att jag måste stå emot impulserna och att det räddade mitt liv.