Eftersom vi bara har en son så var nog alla andra mer bekymrade när han flyttade än vad vi var

Han var 20 när han flyttade hemifrån och han flyttade till en gammal industrilokal (Lyckholms bryggerier, gamla stallarna) med två tjejer

Vad som var bra var att vi flyttade i samma veva själva till nytt boende så vi slapp att sitta och se hans tomma rum hemma.

Jag var snarare stolt när han flyttade hemifrån. Stolt över att ha uppfostrat en go, självständig kille med båda fötterna på jorden som jag visste skulle klara sig alldeles utmärkt på egen hand.

kan inte svara alls Har inga barn.  Men jag vet när jag flyttade hemifrån och minsyster. Mamma var väldigt orolig, för då fanns inga mobiler och jag hade ingen telefon hemma i min lägenhet, Så mamma kunde inte hålla koll på mej så det blev att hon fixade en telefon

Det är lååångt tills dess…

hoppas jag reagerar som bumbleboo

Eftersom det bara var jag och min son så blev det väldigt tomt när han flyttade ut som 20 åring.
Det var ofta fullt av ungdomar hemma hos oss, så det tog ett tag att vänja mig vid att det alltid fanns mat kvar i kylen  

Samtidigt som jag var glad och stolt över att han klarat sina studier och fått fast jobb, så var det vemodigt ändå.

Både och! 

Visst är det skönt att kunna tänka lite mer på sej själv, efter alla år tillsammans med ungarna.  Men..visst är tomheten stor. Tur dom hälsar på ofta! 

#0 Jag hann inte känna efter hur det kändes. Då när mina 2 äldste söner var "gamla gubbar" över 20 år, hade jag hemma 2 småbarn ändå.

Alltsom allt hade jag barn hemma 43 år utan paus. Det räckte för mig, och jag bara suckade när den yngste och jag "separerade" ca. 4 år sedan.