japp.O det blir bara värre…Tvärt i mot vad som är brukligt..

Jag är mörkrädd om jag är själv :S

  ..njääää,bara för alla "mångsters" som gömmer sig i mörkret.. 
nä,mörkret gör ju att jag slipper se dem.

eller..hur var det ?

   penke

*..vi ser inga stjärnor där intet mörkret är..*

Jag var som barn och ung men när jag själv fick barn och vi var ensamma en del på landet bl.a så ville jag inte visa att jag var så rädd.

Barn märker säkert mer än man vill men min mörkrädsla försvann gradvis och numera har jag inga problem alls.

Nej inte nu men jag har varit, då det fanns så mycket aktiviteter i huset att jag var tvungen flytta därifrån. Jag har ju bott mitt i skogen som min släktingar sade, fast det var 500 meter till vägen.

Nej.  Då skulle jag inte våga bo som jag gör! 

Mörkrädd är jag inte, älskar att vara ute och promenera mitt i natten. Däremot är jag ganska lättskrämd och går ogärna ut ensam när jag sett skräckfilmer. Men det gör jag så sällan så för det mesta känner jag mig trygg och trivs i mörkret.

Nej, mörker skrämmer mig inte.

Jag är mest rädd för det mentala mörkret.

Är inte rädd för mörkret i sig. Däremot har jag en livlig fantasi och oväntade ljud kan bli alla möjliga läskiga saker. Oftast somnar jag fortare än kvickt när jag väl släcker lampan, så jag sover lugnt ändå.

Inte rädd för mörkret i sig men för vad som kan döljas däri, bor ju i stan och det finns några gator/vägar där jag inte går ensam i mörker.

Nä, jag säger som Anders att då skulle jag inte kunna bo här. Vi har en del bekanta som inte vill komma hit under den mörka delen av året, som exempelvis nu, just för att här inte finns några gatlyktor …

Som barn var jag mörkrädd, spökrädd och hade mycket fantasi, men jättenyfiken på spöken, lyssna på spöklika berättelser osv…

När jag blev lite äldre (typ 11-12 år) och sov i tält med kompisar, var det alltid jag som drog i gång en massa spöksnack…sen var jag livrädd och inte sov på hela natten, medans mina kompisar låg och sussade så fint.

Nu är jag inte alls rädd, vill snarare att det ska spöka och så. Eller, jo lite rädd kan jag vara när jag går hem från bussen igenom skogen och det är kolmörkt :)) Men, är nog mest rädd för att bli rädd…finns massor av vildsvin som kan skrämma sk*ten ur en…ja, en björn har också lufsat omkring här

Jag blir nog lika rädd om ett vildsvin brakar över stigen framför mig i fullt dagsljus som i kolmörker

Ingen rädsla för mörkret.

Så fascinerande vad mörkt det är på landet/i skogen.

Man ser ju inte ens handen framför sig 

Jag är inte mörkrädd men,,,jag är rädd för det jag inte ser i mörkret..

kan man verkligen säga så???

Cherstin

Jag älskar mörka varma höstkvällar 

Nej, inte ett endaste dugg. Jag tycker om mörker och känner mig trygg med det. Har lärt mina barn att vara trygga i mörkret och tyckte inte om när deras farmor sa "nu är du väl rädd när det är mörkt" - dumt!

#14 Ja, eller hur :))

I dag/kväll kom ena sonen hemrusande med andan i halsen *fniss* Han hade hoppat av bussen och gått igenom kolsvarta skogsbiten och sjöng i vanlig ordning.

Helt plötsligt, så hade det brakat till brevid honom, och det lät som största odjuret brakade fram haha… Han lallade till (fortsatte sjungandet skrikande) och sprang som en galning.

Väl framme vid vägen, så andades han ut..men, hann inte börja gå förrän det brakade till brevid honom igen! Och nu lät "den" flåsgrymtande" eller vad han sa!

Hahaha…jag garvade så jag nästan gjorde på mig då han berättade det…Ujujuj…vilken taskig mamma jag eeee…