Ja tyvärr.

Ja, vad är det som gör att människor sprider rykten ? Kanske vill dom hävda sej och har inget annat att prata om…

Redan de gamla grekerna… skvaller ar nog en ganska vanlig sysselsattning. Jag tror ocksa att manga bestamt havdar att deras ingaende diskussioner om grannar och kollegors privatliv absolut inte ar rykten eller skvaller. Jag kan erkanna att jag skvallrar ibland bade pa jobbet och privat, men kan arligt saga att det ar ganska harmlosa saker. Jag har en massa kul pa gang i mitt eget liv sa det ar inte brist pa nagot intressant att prata om som gor att jag skvallrar ibland.

Jag gillar inte skvaller och rykten, så om någon försöker få in mig i skvallercirkusen markerar jag direkt att jag inte är intresserad av att höra detta.

Det är läskigt med de som alltid skvallrar om den som inte befinner sig i rummet. Man inser ju att den gången jag är den som inte är där måste det vara jag själv som är skvallerdarttavlan…

Alla känner APAN..

Rykten.Fy vad jobbigt……..

Av en fjäder, blir det en hel Sängmadrass många hönor…

Skvaller och rykten är inget jag gillar, tänk vilket elände det kan ställa till, hur det kan förstöra

Och det tråkiga är ju att har det en gång satt sig så
blir det som en stämpel som sitter i pannan för all evighet.

Undras om det är som så att vi kvinnor är värre än männen ?
Själv tror jag nog att vi är ett strå vassare

#7 På mitt jobb är faktiskt den värsta skvaller och ryktesspridaren en man. Men han är nog ett undantag. För de flesta skvallerbyttor jag mött har nog tyvär varit kvinnor.

Samma här

Jag har jobbat inom sjukvården i 24 år och vissa arbetsplatser
har varit helt olidliga.

På vissa…..Nämen, nu är det ju JAG som börjar skvallra

Tja, jag brukar vara noga med att inte nämna namn eller
plats så då är det väl o.k.hoppas jag.

Jo, på vissa platser har det varit helt ofattbart.
Det var en liten röntgenklinik och vi var 9 stycken och så 2 läkare.

Och så var det ju "stora röntgen" på sjukhuset.

Jag hade bett om att få gå på jobbet på prov innan jag
bestämde mig.
Men jag kan heder och samvete säga att det fanns inte en
enda kafferast utan att det pratades s* om andra.
Aldrig någonsin.

Så jag sade aldrig ett ord för jag visste ju inte vilka de pratade
om, visste inte vilka de var så jag tror att jag bara sade något
enstaka på någon månad.

Undrar varför det hålls på så här ? Finns det inget annat att
prata om ?

Och så fort någon lämnade rummet så började det pratas
om den personen också.

Som sagt, nu var det JAG .

Jag arbetar i en mansdominerad miljo sedan manga ar och det skvallras och sprids rykten hela tiden. Men manga killar vagrar att kalla det skvaller for det ar nagot som kvinnor haller pa med.

Ja ryktesspridning är underliga saker. Jag minns en gång när jag var i 20-årsåldern och bodde själv i egen lägenhet i Salem mellan Sthlm och Södertälje.

Jag hade varit hos morsan och syskonen och firat att min syster fyllde 10 år. På väg hem passerade jag mojjen, ett litet matställe där man kunde köpa korv och annat lättare. De hade en liten inomhushörna med några bord där man kunde sitta och äta.

När jag passerade förbi entrédörren hörde jag att några 16-17-åriga grabbar som satt vid ett bord därinne viskade till varandra -"där är en av bröderna Martinelle, den farligaste av dem".

Jag kunde inte låta bli att småle av förvåning, jag som aldrig någonsin har lagt hand på en annan människa i hela mitt liv - "farlig".

Där ser man vad ryktesspridning kan åstadkomma. I de där grabbarnas ögon var jag farlig, antagligen hade de trissat upp sig själva runt att jag sysslade med ormar, sköt pilbåge och kastade yxa.

Men det går att utnyttja rykten till sin fördel också. När jag hade en mindre brand i lägenheten som blev rökskadad och måste renoveras, blev jag tvungen att magasinera allt jag ägde i förrådet.

Förrådet fanns i trappuppgången bakom entrédörren och hade en enkel dörr av samma typ som man har inne i lägenheten, fast med ett Assa cylinderlås.

Ryktet om min olycka spreds snabbt på den lilla orten och jag tänkte att jag kommer att bli av med allt. Stereo, TV, rubbet, så jag sökte upp en kille jag kände flyktigt. Han var pundare och umgicks med tjyvar och andra knarkare.

För honom berättade jag att för att skydda mina grejor skulle jag släppa ut min tre stora afrikanska puffaddrar på golvet i förrådet. Sedan sa jag att -"ifall inte det räcker, så kommer jag efter den som bryter sig i i mitt förråd med en sån här" och visade upp en pil med en rakbladsvass jaktspets på.

Planen funkade. Han spred detta ibland det kriminella klientelet på orten och ingen rörde mina grejor. Att jag förstås aldrig skulle förverkliga något av hoten fattade ju inte de där killarna som trodde att jag var "farlig".