Min erfarenhet har varit att jag fått slagits för mitt uppehälle mot gubbar som var vana att bli lydda av undernådiga tjejer som ville bli något i artistvärden( kan jämföra dem med de katolska prästerna) och blivit tvungen att bli min egen manager för att jag inte kunde lita på någon man i den genren. Jag blev stark och orädd och reste också till platser som inte andra besökte. Jag fick till och med ett Vip-pass så jag kunde resa dit det var förbjudet. Det livet har danat mej och gjort mej ödmjuk inför det mesta.

Jag tror inte att det bara är en - utan flera som tillsammans format mig.

Men det som nog gett mest prägel från inledningen och sedan inverkat starkt även fortsättningsvis var definitivt att jag var så ung när jag blev gravid och dessutom valde att behålla barnet - fast jag visste att pappan var ett skräp - en missbrukare.

Livet blev en kamp… Klara av studier, klara av ekonomin, måsta ta en massa ansvar unga kvinnor i min ålder oftast inte gjorde. Aldrig kunna tänka på mig själv först utan alltid behöva sätta min dotters ve och väl i första rummet…

Jag har härdats genom en tuff uppväxt, genomlidna sjukdomar och besvär och genom det faktum att jag ofta valt mina egna vägar som inte varit mainstream alla gånger. Refererar till det jag skrev om erfarenhet av att sticka ut och få stå ut med människors ifrågasättanden.

Det har gjort mig målmedveten, bestämd och viljestark.

Vi hade alltid ont om pengar hemma - ibland inga alls. Det har gjort att jag aldrig är utan pengar. Till och med när jag tjänade dåligt såg jag till att alltid ha pengar.

Min pappa var en patologisk lögnare, dvs han trodde själv på det han sa. Och det var jättejobbigt som barn innan man fattade att det  var sådan han var. Det gör att jag är väldigt strikt med sanning idag.Kör säkert med vita lögner för det lär vi alla göra varje dag utan att ens tänka på det, men medvetet ljuger jag inte.

Min pappa var också en sådan som startade saker utan att avsluta dem. Det har lett till att det är vädligt viktigt för mig att slutföra saker idag.

En av mina anställda dog väldigt plötsligt i cancer, hon pratade alltid om vad hon skulle göra när hon gick i pension, trots att det var femton år dit. Det har lärt mig att göra det jag vill göra NU och inte spara det till senare.

mm mm mm  -jag kan dra massor av exempel til.

#3 Ja sjukdomar ja…

Det är klart att min bipolära sjukdom - som sparkade igång vid 17 års ålder har gjort sitt till att forma mig… Skulle väl knappast tagit i min dotters blandmissbrukande far, med tång, om jag inte varit ovetandes hypoman och därmed saknade omdömme totalt…

Men min farfar ska ha en stor ros i protokollet också… Mina föräldrar var karriärister, jobbade jämt, hade aldrig TID… Farfar… Han hade och gav tid. Jag kände mig, och visste att jag var älskad tack vare honom… Jag tror att… Det där att veta att man är älskad, bra som man är… Det är viktigt för hur man sedan ska klara sig i livet…

#5 Absolut att det är. Jag har ofta känt att mina föräldrars kärlek saknats, eller rättare, de är för känslomässigt stelbenta för att kunna uttrycka den. Mamma är labil och klängig och egocentrisk och jag står inte ut med henne. Pappa är introvert och reserverad och även han egocentrisk, men jag har lättare att stå ut med honom.

Men det fanns några. Min moster, t ex. Och min dagmamma som tog hand om mig tills jag var 6 år.

Den som annars har gett mig mest i fråga om att känna sig älskad och få bra självförtroende och känna att jag är bra som jag är, är paradoxalt nog min exman. Hans outsinliga uppskattning läkte så småningom barndomens ärr nästan helt.

Att vi gick isär har med andra saker att göra, men den där acceptansen och villkorslösa kärleken, låt vara numera på ett vänskapligt plan, den finns fortfarande från hans sida och värmer mig.

Jag är imponerad av hur ni bjuder på era erfarenheter

Jag har en del i mitt bagage som givetvis format mig men jag har pratat färdigt om det känns det som.

Det är befriande att känna sig klar med vissa saker.

Jag är den som mitt i allt elände ändå tror att allting har en mening. När man är mitt uppe i något så kan det vara svårt att förstå men när man har det bakom sig så kan man faktiskt många gånger upptäcka att de mest negativa saker som hänt ändå har genererat något annat. Något man minst anat.

Tycker också det är intressant att läsa om era erfarenheter…ni delar mer er och beskriver detta på ett jättebra sätt…

Erfarenheter är inte vad som händer oss…utan vad vi gör med det som händer…

#8 Så sant

Det jag fick lära mig av min far och av mina bröder, när jag växte upp här på gården var att ska du komma någonstans, och bli respekterad här i livet, så krävs det slit och hårt arbete.

#7  Jag lever under hypotesen att alla har skelett i garderoben…

Jag har varken behov att dölja eller plocka fram dem - det kvittar för mig.. För jag vet vilka de är och jag har gjort upp med dem för länge sedan…

Jag har inga jag inte törs plocka fram… Däremot sådana jag väljer att inte plocka fram - vissa saker är privat… Så för mig handlar det inte om att var klar eller inte med vissa saker…

#11 Fast det är lite granna det jag kallar "att vara klar" med vissa saker. Jag kan både plocka fram dem eller låta dem vara. Det är färdigt så att säga Det gör inte ont längre.

Jag är absolut övertygad om att det är erfarenheterna som formar ens person, men inte en enda erfarenhet utan allihop, från den första till den senaste.

Att dra bara de starkaste erfarenheterna här skulle ta en vecka och säkert fylla en tegelstensroman, det har jag inte energi till.

Jag har växt upp med totalt känslostörda föräldrar som aldrig yppat en enda stavelse i positiv riktning någonsin till sina barn.

Min mamma är fortfarande på en elvaårings känslomässiga nivå och min pappa vill jag inte ens prata om.

Trygghet och nödvändig kärlek fick jag genom min mormor. Utan henne hade jag nog varit en tvättäkta psykopat.

#12 Instämmer!

Jag tycker dock att det är roligt när andra delar med sig, så min tanke är att andra tänker likadant. Annars blev ju många trådar rätt döda…