I min värld finns inte så många måsten….

Det mesta jag gör, gör jag för att jag vill och har lust till det.

I min värld finns många måsten. På jobbet är jag chef, det leder till många måsten.

Hemma har jag en gammal mamma och att ta hand om henne leder till ännu mera måsten. Men har börjat hamna i en situation där jag tror att jag måste göra något åt i alla fall mamma. Har bara inte kommit fram till vad ännu.

Är det någon som minns - eller kanske t om har - dikten
om allt kvinnan gjorde på väg till toa, och sedan hur hon
plockade upp dammet på golvet under tiden.
Och det slutade med att ambulansen stog utanför.

Visst är detta stress, även om det inte är på arbetet.
Och denna stress ställer till med oerhört mycket när man går
in i väggen, får värk o s v.

Idag känner jag mig igen mig från filmen "Ärtor och morrhår":

Jag städar idag i den mån jag klarar och orkar, därför att mamma
ska komma och hjälpa mig med städningen.
Bara en sådan sak framkallar stress.

Någon här som lärt sig att hantera detta gissel ?

#3 Efter en tragisk händelse i familjen för några år sedan så har jag insett att det enda som är viktigt är att vi bryr oss om varandra, inte tar varandra för givet och att vi har varandra kvar i all evighet.

Vad gör väl det om det är dammtussar i hörnen, kläder på en stol, disk på diskbänken…  Så länge vi har varandra kvar i livet…

#4

Vi känner likadant inom våran familj Gunilla !

Min systers pojke på 15 år orkade inte längre…
Inget hade han sagt, ingen förstog. Men som dyslektiker
så orkade han inte med det utanförskap han tyckte sig uppleva.Talade ofta om för oss "Jag min dummer kommer aldrig
att klara att ta körkort".Att försöka hjälpa och uppmuntra var som
att tala för döva öron.

Glömmer aldrig den kväll då de ringde, jag stog och hängde
upp tvätt i tvättstugan.

2 år senare:
Min andra systers man (58 år) var så glad, det var hans första
semesterdag.
Han önskade God Natt och så den vanliga godnattkramen.

Men lika fort som lampan slocknade, lika fort släcktes hans liv.
En djup suck och så var han inte längre med oss (aneurysm).

Så vi förstår nu att det är inte alltid som det är åldern som avgör.
Läste att vi har ett visst antal andetag. Så där är det inte siffrorna
på papperet som gäller.

Så efter dessa 2 oerhört tragiska händelser så är vi så måna
om varandra. Har sett att det finns fortfarande de inom familj/släkt
som tar i hand när de möts.
Men här är det kramar, vi skrattar och tjoar och även mitt i
maten så kan vi ge varandra en kram.
Och i telefonen så skriker vi "pyyyss" allt vad vi orkar

Så precis som du skriver Gunilla " Vad gör det om det är lite
stökigt - det viktiga är att vi har varandra kvar i livet-

Jag försöker nå dithän jag med. Men mitt jobb ställer sådana krav att jag ibland tycker det blir övermäktigt. Leker med tanken att gå ner i arbetstid från och med i höst.

Leker med tanken att säga upp mig rakt av.

Leker med tanken att göra något annat slags lappkast.

Ja, finns mycket som pågår inuti denna hjärna… Man är beredd att ta till rätt drastiska åtgärder för att bevara sin sinnesfrid.

Kan inte påstå att städning och sådant ställer till så många måsten hos oss heller. Men det finns måsten som man inte kan låta bli utan att i princip göra andra illa.

Det är bara att acceptera att vi hinner inte med allt vi vill och varför ska det kallas måsten?