Jag älskar att gå utan strumpor och skor men idag satte jag på strumpor igen för det är så kallt!

Jag är strumplös från maj till oktober

Är som Bumbleboo, kör strumplöst från ca mitten av maj fram till slutet av augusti, men från september plockar jag på mig strumpor igen. Gillar dock inte att gå barfota inomhus, har alltid tofflor, avskyr nämligen att få grus och boss och annat under fotsulorna, verkligen hatar det.

Men har man rätt sorts sandaler, helst äkta läder, håller det fötterna varma fastän det är under 15 grader ute, har jag märkt!

Hemma går jag gärna barfota i gräset alltså utan både strumpor och skor.

Strumplös däremot går jag hela sommaren - har redan slängt strumporna.

Använder faktiskt också inneskor!

Jag använder också innetofflot

Går barfota hela året runt och så fort snön smälter går jag så ute också.

Går i sandaler mest hela tiden. Bara för att slippa glas i fötterna. Helst skulle jag gå barfota jämt.

Jag är både skolös, strumplös och fotlös hela året

Jag älskar att gå barfota, både inne och ute…på sommaren! På vintern åker både strumpor och raggsockar på…

Jag går ofta barfota på sommaren och får rejält härdade fötter, det är sen svårt att börja med skor och strumpor sen. Det är så skönt att släppa ut fötterna och också väldigt nyttigt för fötterna som får allsidig träning

Jag går aldrig barfota!

Jag brukade gå barfota emellanåt, åtminstone inomhus, på den tiden jag hade några fötter.

Det var mycket riskfyllt för mig att gå barfota eftersom jag hade dåliga nervfunktioner i fötterna, de försvann så småningom helt.

Detta ledde ganska ofta till dråpliga situationer. En gång lånade jag ett par träskor av brorsan för att jag skulle ut och hämta in ved. Det ösregnade och det var lerigt och slaskigt.

Jag kutade ut och hämtade ett fång ved och sen tillbaka in igen, men när jag kom in på hallmattan kände jag att jag var låghalt, bara en träsko satt kvar, den andra var väck.

Jag hade trampat ur den i leran ute och min vita tubsocka var, hmm, i alla fall inte vit längre.

En annan gång gick jag i strumplästen på färjan över till England och väl hemma igen började högerfoten svullna upp ordentligt.

På sjukhuset blev jag röntgad och man kunde konstatera att jag hade någon slags metalltråd i foten, mitt emellan trampdynorna för stortån och pektån, det såg ut som ett sånt klammer som fäster ihop sidorna i tidningar..

Eftersom svullnaden var infekterad, kunde man inte lokalbedöva och både läkaren och sköterskan var mycket bekymrade när de berättade att de måste skära upp ett hål i foten med en skalpell.

Jag log och nickade, visst. De tittade på varandra med förvånade blickar och upprepade sedan; vi måste alltså sänkta skalpellen i hela bladets längd i foten. De trodde inte att jag förstod, så till slut sa jag; men sätt igång bara.

Försiktigt skar läkaren och både han och sköterska tittade oroligt på mig hela tiden, men jag satt helt oberörd. Jag hade ingen känsel i foten, men det tänkte jag inte berätta.

Läkaren hittade ingen metall, det gick inte att se något pga det ymniga blodflödet, kanske förljde det med ut ändå, sa de.

De tog upp ett rejält hål och sedan proppade de i ett meterlångt gummiband för att det inte skulle läka ihop, utan få tid på sig att dränera ur.

Efteråt fick jag vänta en stund utanför rummet för att få läkarintyget och då hörde jag sköterska säga till doktorn; "det där var den tåligaste patient jag någonsin sett", och läkaren svarade; "ja helt otroligt, han bara satt och smålog".

Jag hoppade på kryckor i två veckor, sedan fick såret läka och allt verkade frid och fröjd, ända tills elva år senare när jag vid en bågskyttetävling i skogen trampade lite illa över en björkrot.

Vid det här laget hade en förhårdnad bildats mellan trampdynorna och jag började tro att jag hade en fotvårta där. Det blev i alla fall svullet på nytt och mycket ömt.

Det blev ett nytt ingrepp med skalpellen, även denna gång utan synbart resultat och efter ett par veckor var det läkt igen.

Ytterligare ett år gick och en kväll när jag skulle ta av mig strumporna kände jag att den ena strumpan var fuktig undertill. Jag vände upp högerfoten och det som jag trodde var en fotvårta var nästan lös.

Jag pillade lite med fingret och en hård kula av bindväv släppte. Kvar blev en liten hålighet som så småningom jämnades ut, men i den lille kulan av bindväv satt en väl tillskrynklad sprutnål.

Jag hade antagligen trampat fast en tappad sprutnål i foten. Själv metallen hade då släppt från plasten på nålen och sedan hade den suttit i min fot i 12 år.

# 12

Det var en fothistoria man kan kalla duga, Peter…

det är ett njut! *ler*

jag har skaffat mig fot-ont,så de mår bättre i några skodon
eller bättre sandaler(innomhus hemma)

strumplös är/var annars en ..besatthet,så tidigt som möjligt på senvintern till så länge som möjligt in på tidigvinter

oki,på jobbet var jag "tvugnen" att ha strumpor 

..gräs mellan tårna på midsommar… *aaaaah*

penke

Du borde skriva en bok Peter!

Jag har ju ortopediska sulor i mina skor(pgr av ryggen),och gissa om jag tycker det är skönt att komma ur dem på sommaren,utan strumpor och skor,endast sandaler om jag ska någonstans