Ja det gör jag..

För då kan man älska andra i sin omgivning och livett

Jag tror inte att jag gör det faktiskt. Men jag tycker samtidigt det är så konstigt när man pratar om att älska sig själv. Jag tar ju hand om mig själv för att jag har en självbevarelsedrift, inte för att jag älskar mig själv. Jag har aldrig riktigt förstått det där uttrycket om att älska sig själv. Däremot så tar jag inte hand om mig sådär jättebra om jag ska vara ärlg.

Det gör jag absolut och i hemlighet tycker jag att jag är bäst på massor av saker, men ödmjuk som jag är avslöjar jag aldrig det

#2 Du ska sätta dej själv först för din familjs skull,det är viktigt, älskar du dig själv så är du en glad och kramig mamma och du mår mycket bättre. En halvtimme om dagen att bara tänka på sig själv och pyssla om sig är inte mycket. Däri sitter skillnaden.

Ja jag älskar mig själv, önskar bara att jag lärt mig det tidigare i livet, för det är ju först då som jag kan älska andra på rätt sätt!

Men säger som Peter att jag är ödmjuk också.

#5 Kan bara hålla med dig om det du skrivit Indiania. Man måste älska sig själv först innan man kan älska andra.

Ja! Nu för tiden gör jag faktiskt det Instämmer med Indiania,,,

För det var först när jag började älska mig själv, som jag kunde se och älska människor för vad de är,,,

Jo det gör jag nog…. fast det har varit en lång resa dit. Men jag håller med Indiania jag med… man måste älska sig själv för att älska andra bra.

Ja, för det mesta iaf. Visst finns det dagar då man får läxa upp sig själv, men så är det väl med andra människor man älskar oxå… perfekt är det ju ingen av oss som är ;)

Jag håller inte med. För mig är det en klyscha. Jag älskar andra - så mycket att det gör ont i mig emellanåt. Därför så tycker jag inte alls det är samma sak att älska sig själv. Det är inte alls samma känsla. Däremot så accepterar jag mig själv sådan jag är.

Asta!

Jag älskade andra så det gjorde ont i mig tidigare,,

men för min egen del, så berodde det på att jag inte hade fått lära mig att älska eller ens tycka bra om mig själv.

Min smärta i kärleken till andra, bottnade i en ofantligt stor osäkerhet. Jag hade blicken riktad ut mot omgivningen och inte till mig själv

Just för att jag nånstans trodde att andra skulle kunna fylla tomrummet som jag bar inom mig….

#11 - jag känner inte något tomrum alls. jag vet vem jag är och det är det jag lever efter. Jag har inte några problem med mig själv förutom att jag tar lite dåligt hand om mig själv. Jag äter för mycket och rör mig för lite.

#12

 Det var inte alls så jag menade,,,  Förlåt!

#10 Det låter hårt och oförsonligt det du säger. Att älska sig själv tror jag som flera här redan har sagt, definitivt är förutsättningen för att man ska kunna älska andra på ett bra sätt.

Om man inte älskar sig själv, är det lätt att kärleken till andra blir konstig i någon riktning, exempelvis att man hamnar i känslomässig beroendeställning, eller att man kväver andra med sin kärlek.

Jag skulle kunna likna det vid en pyramid. Om jag älskar mig själv är jag toppen på pyramiden och jag orkar hålla om alla andra i min (pyramidens) bas.

Om jag inte älskar mig själv hamnar pyamiden uppochner och jag är spetsen under tyngden av min kärlek till alla andra.

Jag tror helt enkelt att vi ser på saker på helt olika sätt. Det ni menar med att älska sig själv är för mig att acceptera sig själv.

Och #13 jag tar inte illa upp. Jag gillar att diskutera och det är helt OK att ha olika åsikter.

Peter får jag sno dessa rader om Pyramiden???

Hur bra som helst!!

Jag tror att det är själva ordet älska som känns svårt att använda för en del av oss. Om man använder engelskan love tycker det flesta att det är betydligt mindre laddat.

Engelskan använder ju ordet love om vänner, mat, kläder och allt möjligt medan ordet älska är mera högtravande och kopplas oftast ihop med kärleksrelationer tror jag.

I min uppväxt så användes aldrig ordet älska så bara att börja använda det var stort och svårt för mig. Att då tänka att det var något jag borde/skulle göra med mig själv kändes helt otänkbart.

Däremot så tänker jag att det är lite fjuttigt mot sig själv att bara acceptera den man är, man bör nog försöka gilla den man är oxå, tycka om sig själv, det är samma sak som det många menar med älska tror jag.

#17 - för mig är det helt omöjligt att säga att jag älskar mig själv. Inte för att jag tycker det är laddat eller någonting alls. I min värld kan jag bara älska sådant som är utanför mig själv. Jag är ju jag. Jag kan vara mer eller mindre nöjd med mig själv, men älska? Jag skulle inte ens säga att jag tycker om mig själv, för jag tycker helt enkelt inte att det fungerar som begrepp. Jag skulle heller aldrig säga att jag tycker illa om mig själv eller att jag hatar mig själv. Det är samma sak, jag tycker inte begreppen fungerar i det sammanhanget. Jag förstår egentligen inte ens vad man menar med att älska sig själv - jag tycker bara det låter urdumt och klyschigt. Har alltid tyckt det. Det är därför jag tror att vi menar samma sak.

För mig låter det inte alls fjuttigt med att säga att jag accepterar mig själv. För mig är det i det här fallet väldigt stort. Jag tror att för mig är det samma sak som ni andra menar med att älska sig själv - så för mig är det i vart fall inte fjuttigt.

Det är helt enkelt en definitons- och åsiktsfråga.

#18 Ja var och en måste ju göra det som känns bäst för just dem.

Varför kan du bara älska sådant som är utanför dig själv?

Alla har förstås sin egen unika och personliga tolkning av orden vi rör oss med. Jag tycker som Hoppfull säger, att "acceptera sig själv" låter lite "svagt", ungefär likadant som om jag säger att jag kan tåla mig själv och det är oerhört långt ifrån hur jag förhåller mig till mig själv.

Jag älskar absolut den person jag har vuxit fram till, utvecklats till och som jag är, samt allt som jag som person står för och förmår. Visst kunde jag säga att jag är nöjd med mig själv också, men då talar jag inte riktigt sanning.

Jag älskar mig själv, men jag är inte nöjd med allt som har med mig själv att göra. Min kropp till exempel, lämnar rejält mycket övrigt att önska både fysiskt och medicinskt.

#16 Absolut kan du ta det om du vill. Jag försökte bara åstadkomma en bildlig beskrivning av hur jag menar, det är inte något jag hävdar upphovsrätt på.

Jag haller med Asta. Ordet "alska" funkar inte for mig som ett uttryck for hur jag relaterar till mig sjalv. Jag har minst lika mycket "me-time" som andra, ser till att jag mar bra pa olika satt och att jag gor saker som intresserar mig. Jag lever inte genom andra men mitt liv berikas av manniskor som jag alskar. Jag ar nojd med den jag ar och har blivit.

For mig ar ALSKA ett ord som jag anvander om andra personer. Det jag tycker om dem. Sedan kan jag tycka att den del manniskor ocksa forlorar sig sjalva i hur mycket de alskar och respekterar sig sjalva….det ska vara en privat grej tycker jag. I alla fall ibland lite tjatigt att lyssna pa, liksom en nykar manniska som bara pratar om sitt karleksobjekt hela tiden..

#21 Men man får hålla isär begreppen och använda sig av självriktade superlativ med måtta, annars hamnar man i andra begreppssfärer som exempelvis narcissism eller rent av hybris.

Som jag uppfattar frågeställningen i den här tråden, handlar det om att endera å ena sidan "älska" sig själv, sin person, eller å andra sidan någon grad av motsatsen, dvs någonstans i området mellan att vara missnöjd med sin person och avsky för densamma.

Om man då personligen vill byta ut älska mot "gilla" eller "tycka om", så går det förstås lika bra, bara man snackar om samma sak utifrån frågeställningen.

#22 - fast om man ska ha en diskussion och inte alltid bara hålla med måste man ju få ifrågasätta lite.

Jag skulle som sagt inte säga tycka om heller. Det har inte någonting med värdet i ordet att göra. Det tillhör bara inte min begreppsvärld att använda de begreppen på mig själv. Jag ser inte mig själv som en tredje person som jag tycker något om. Ska jag prata om att älska mig själv så skulle det vara som att prata som om jag har någon slags personklyvning där den ena halvan av mig tittar på den andra. Jag kan bli en bättre eller en sämre människa och tycka att jag är en bättre eller sämre människa men jag tycker inte mer eller mindre om mig själv för det.

Sorry det fungerar helt enkelt inte i min sinnevärld.

#23 Ja den presonlighetsklyvningen lever jag i, där jag betraktar mig själv i ett utifrånperspektiv och kan se och analysera saker jag gör, säger, tycker och tänker. Utifrån det kan jag förstås även känna vad jag tycker om hos mig själv och vad jag inte tycker om, vad jag vill behålla och utveckla och vad jag vill förändra.

Tycker ditt synsätt är väldigt spännande! Du måste vara i total eneht med dig själv till hundra procent alltid!

#23 - det tror jag inte att jag är. Men jag analyserar mig själv inifrån. Jag analyserar mig själv väldigt mycket och försöker göra många förändringar. Men det ser jag som en inre analys. Jag hoppar inte ut och tittar på mig själv utifrån.

Men jag har inte några som helst problem med vem jag är.

Har faktiskt aldrig ens tänkt tanken, att jag skulle älska mig själv?

Varför? Jag är som jag är och är nöjd med det, trivs med livet och hur jag är skapt.

Älskar det gör man andra än sig själv…..tycker jag!

Är helt inne på Astas linje.

#25 Ok, men när du analyserar dig själv, vilket perspektiv har du då? Och vad är skillnaden på en inre analys och en yttre? Tänker du aldrig i banor som -undrar hur de uppfattade när jag sa eller gjorde… för då antar man ju ett utifrånperspektiv.Man sätter sig in i någon annans tankar och känslor för hur man själv agerar.

Självklart sker ju analysen inuti dig själv, något annat är väl inte fysiskt möjligt, men perspektivet kan man ju förändra.

Jag älskar alla runtomkring mej…och jag försöker älska mej själv…

#27 - det är väl ett blandat perspektiv. Men för det mesta utgår jag från mig själv. Låt oss säga att jag sagt något och ser att min man reagerar dåligt på det. För det mesta vet jag varför han reagerar dåligt på det för jag hade förmodligen reagerat likadant själv. Min analys brukar då gå ut på varför jag gjorde på det viset.

Men om någon reagerat dåligt och jag inte fattat varför då brukar jag fråga dem. "Jag såg att det här inte var så bra, vad var det som var dåligt?". Med det som utgångspunkt så kan jag ju se om det är innehållet som behöver förändras eller om det är jag. Eller om vi helt enkelt har olika åsikt. Men förändringen sker ju sedan inom mig själv. Jag kanske väljer att inte förändras ibland också.

Jag brukar inte fundera speciellt mycket över hur någon annan uppfattat vad jag sa eller gjorde. Det kan jag ändå aldrig få svar på. Antingen frågar jag dem eller så vet jag eller så får det vara.

Jag tror inte på att man först måste lära sig att älska sig själv för att kunna älska andra.

Jag älskar först och främst mina nära och kära och jag känner absolut inte att jag själv kommer i skymundan för det.

Jag tror att det är först när du kan älska någon annan till 100% som du kan må riktigt bra själv

Jag tror att det där beror på vad man har för utgångspunkt i livet. är man uppvuxen i ett dysfunktionellt hem där man inte fått kärlek och aldrig fått veta att man duger så vet man heller inte vad kärlek är. Och då är min fasta övertygelse att man måste börja med sig själv innan man kan älska andra.

Men bara man är nöjd så kvittar det väl egentligen vad man kallar det?

Även om man är uppvuxen under miserabla förhållanden och inte har blivit älskad eller respekterad så har de flesta människor ändå förmågan att kunna älska andra och jag är lika övertygad om att den kärleken är lika äkta som hos dem som älskar sig själva

#33

Är man uppvuxen under misserabla förhållanden så präglar det hela ens existens,inte bara genom uppväxten,,

Visst kan "man" älska,, det råder ingen tvivel om det,, men jag skulle vilja påstå att det finns flera skickt att ta sig igenom innan "man" finner det som är äkta,,,

För det första måste "man" finna sig själv och sitt egna varande,, för att kunna bli trygg och kunna lita på andra människor,, och då spelar det ingen roll  hur mycket du än älskar någon,, om det finns ouppklarade saker innom en själv.

Eftersom "man" för det mesta i dessa familjekonstallationer har skaffat sig ett flertal överlevnads strategier,, som sitter iryggmärgen,,,

och inte alltid är så lätta att komma underfund med

#34 Jag förstår dina tankebanor men det innebär ju då att "trasiga själar" inte har förmågan att älska eller?

#34 Instämmer helt med dig, men kanske måste man ha egen erfarenhet för att förstå hur olika känslorna är före och efter s.a.s.

#32 Det håller jag helt med dig om och utifrån det du skriver i #29 så uppfattar jag det som att vi tänker och agerar ungefär lika men definierar det olika. Det enda som skiljer där är att jag ganska ofta försöker sätta mig in i andras synsätt, för mig är det intressant och utvecklande att tänka så. Men det är ju jag det.

#35 Men det är det väl ingen som säger?

#35

Nej det var inte det jag skrev!!

Alla kan älska,, utefter sin egna förmåga och utgångs punkt,,,,

Men sen tror jag å det bestämdaste att kärleken kan växa på flera olika plan, genom olika skickt,inom varje enskild människa.,

#37 Jag uppfattar det så då jag läser #31 och #34. Att man måste ha "hittat sig själv" för att kunna älska och veta vad kärlek är.

#38 Om inte annat så VET man ju det om man gått igenom den processen!

Det är nog din egen uppfattning. Det är inte alls så jag tolkar det men så har jag oxå varit med om den resan, det kanske är det som skiljer.

#41 Du har ingen aning om vilken resa jag gått igenom eller vad jag har i mitt bagage eller hur?

Jag vill gärna inte vara för privat på nätet.

#39

"Visst kan "man" älska,, det råder ingen tvivel om det,, men jag skulle vilja påstå att det finns flera skickt att ta sig igenom innan "man" finner det som är äkta,,,"

Att älska och att låta sig älskas,, Är för mig en fortgåeende process.

När jag skriver det som är äkta,, så menar jag det som är äkta inom mig själv,,,,,,

#43 Ok, då fattar jag hur du menar

Självklart inte, det var inte så jag menade, det jag menade var att har man gått igenom den resan med att känna hur ens kärlek och synen på kärlek förändras så kommenterar man inte som du gjort i #33

För enligt din kommentar så har man ju redan den synen oavsett inre känslomässigt tillstånd, och utifrån mina och många andras erfarenheter så förändras det radikalt när man förändras själv.

Men självklart kan det vara en missuppfattning!

#45 Jag står för mina ord i #33 och tror fortfarande att man kan älska någon med behållning även om man inte har lärt sig att älska sig själv.

Det är det jag menar.

"Och så kommenterar man inte som du gjort i #33" ????? Vad menar du med det?

Är inte detta en diskussion/ tråd om att älska sig själv och att alla får komma till tals med sina funderingar?

Känns som du vill missförstå just nu…

Jag står för det jag skrivit jag med. Men det är uppenbart att det inte går att förklara mer.

#47 Jag försöker faktiskt förstå dig men jag lyckas inte.

Jag tycker bara det är ledsamt att du verkar tro att jag ingen erfarenhet har om trasig uppväxt och att jag dessutom vill missförstå

Nu tycker jag att ni gör detta mer invecklat än det är…? 

Här hittade jag en artikel

#50

Jag tycker givetvis också att vi ska sträva efter att må så bra som möjligt men ibland är jag så trött på fokuseringen på det egna jaget.

"Älska dig, själv, finn dig själv, personliga coacher, peronliga tränare, personlig utvecklig och så vidare."

Tänk om vi kunde fokusera mer på varandra och hur vi mår. Gemenskap är något som fattas i vårt moderna samhälle. Förr var det mer "vi-känsla" och solidaritet nu är det personliga ansvaret det som väger tyngst. Visst ska vi ansvara för oss själva men vi behöver varandra också

#51

Det ska inte vara för enkelt att leva nuförtiden!

Märkligt att folk överlevde förr som missade allt detta.

# 51

Jättebra skrivet…håller med dej om vartenda ord…

Jo så är det också..gemenskapen är väldigt viktig och den är inte densamma som förr. Jag har varit hembjuden till en familj som efter middagen serverade kaffet framför en påslagen tv. Dessutom med långfilm. Då åkte jag hem.

#54 Haha, det gjorde du rätt i…

# 54

Ja…se på TV kan man lika gärna göra hemma…

Mycket har skrivits här sedan jag sist la in något själv och jag skulle vilja tillägga att likväl som jag kan vara oerhört tillfreds med något jag gjort av fysisk natur, verkligen gilla det, så måste jag inför mig själv kunna ge samma erkännande för sånt som hör till min person av mer känslomässig karaktär.

Att bara rycka på axlarna och säga till mig själv - jag är som jag är, "like it or not", låter som det gör detsamma om jag tycker att det jag är och det jag gör är bra nog eller inte. Det duger inte för mig helt enkelt.

Det handlar om att ge…och ta…