Usch ja, i mitt hem har det varit stormigt emellanåt, våra barn är som natt och dag. Nu fyller den äldsta (min mans) snart 18 och det har lugnat ner sig. Hon har vuxit till sig och avundssjukan har lagt sig så nu går livet lite enklare.

Många nätter har man legat och undrat om man gjort rätt, varit för hård, för slapp, orättvis…, men lätt är det inte alltid.

Lever i en barnlös relation vilket jag är glad för.

För 4 år sedan hade jag en relation med en man med en son på 11 år. Han var skild sedan 3 år, men hade inte haft någon seriös relation sedan dess förrän jag kom in i bilden.

Hans exfru reagerade rätt kraftigt på mitt uppdykande. Hon började krångla, påstå att sonen inte ville vara med sin pappa längre, att han tänkte med k-en (fult ord), att jag var alkoholist, osv. (Jag dricker extremt litet, vilket alla mina vänner kan intyga). Troligen blev hon svartsjuk.

Dessutom var han varannan veckas pappa och de veckor han hade sonen, tenderade han att typ strunta i mig, inte höra av sig, osv. Klart jag accepterade att vi kanske inte kunde ses, men jag godtog inte att inte ha nästan någon kontakt de veckorna. Jag sa ifrån om det. Då gjorde han slut. Lika bra var väl det. Hans exfru kunde gott få ta tillbaks honom.

Efter det har jag nogsamt undvikit relationer med män som har barn sedan förut. Haft två korta bara, utan större allvar i dem, där han haft barn, och då har det varit enbart 1 barn. 

Inget för mig, som själv inte har några. Tyvärr är min erfarenhet att det blir mycket svårt att jämka ihop ett gemensamt liv när ena parten har barn, men inte andra.

Och sedan har jag grymt svårt för svartsjuka exkärringar. Inte första gången en sotis jävla exfru hoppar på mig. Ursäkta språket, men kvinnor kan vara satmaror ibland.

Idag står jag helt utanför den problematiken eftersom varken jag eller min nuvarande särbo har några barn, och heller inte tänker skaffa.

Tycker ni som står ut med de här konstellationerna, är stronga.

Jag har aldrig haft bonusbarn så jag vet inte så mycket om det. Min man däremot fick ett då jag medförde en dotter till vårt gemensamma bo. Det har fungerat smärtfritt såvitt jag kunnat se och han har aldrig gjort skillnad på henne och sina egna barn.

Jag tror att alla ex kan vara väldigt svåra att hantera, män som kvinnor. Det handlar kanske snarare om vem som tagit beslutet om att skiljas än könet. Den som blir lämnad har av ganska naturliga skäl ofta svårast att se sin älskade med en ny, och kanske ännu svårare att se en ny kvinna/man bli viktig för sina barn.

I mitt fall hade jag två barn innan och därtill var min nya man yngre än mig. Vi hade oerhörda problem under flera år vilka i störst utsträckning berodde på min exman och omöjligheten i att ha en fungerande föräldrarelation med honom.

Mitt ex träffade en ny han med och hon har aldrig varit snäll eller rättvis mot mina barn (hon har tre egna som behandlats med silkesvantar medan mina tvärtom) tack och lov har de inte flyttat ihop ännu.

Jag tror att jag skulle ha svårt att bli bonusförälder så jag är glad att jag inte är det. Och jag håller med Bergspuman att alla som reder ut detta och får bra relationer är kanonduktiga!

Vi är en kärnfamilj .

Mamma+pappa+son-92 + son-95

Bor i hus med volvo & undulat, samt fiskar

#5

ingen vovve?!

jag hade en dotter när jag träffade min man, som jag nu har fått ytterligare två barn med.

Han fick det nog buslätt med min dotter som bonusbarn, för hon har bara en biologisk pappa. Hade ingen pappa i praktiken, så hon fullkomligt älskade att åtminstone nästan få en pappa…

På min mans 40års fest höll min då 20-åriga dotter ett tal till honom. Minns inte hela, men jag minns hur hon avslutade det, hon sa att:

"Jag vet att rent biologiskt är du inte min pappa… Men i mitt hjärta så är du det - världens bästa pappa…"

Såg allt hur en tår kom trillande nerför hans kind…

#7 Så himla mysigt! Förstår att han blev rörd.

#6….vi har haft new foundlandshundar…..först en ….sen när den dog, skaffade vi två stycken "nuffar"…..

Efter det att de försvann, så fanns inte ekonomi att skaffa ny hund. Sen klarade inte min kropp detta.

(Jaa, sen tog ungarnas hockey + fotboll vår portmonä)

Sambon blir precis "sjuuuk", när han ser en "nuffe"….så sen senare i livet kommer det nog flytta in hos oss.

Här har jag haft en hel del bonus barn som kommit och gått,men många av dem hör av sig fortfarande för att få en vuxen pålitlig människa att prata med,hämtade nyss hem min yngsta son som varit och hälsat på ett av mina bonus barn i Göteborg,han är 27 år idag.

Jag har dock aldrig direkt betett mig annorlunda eller fått samvetskval om det varit något,utan jag har alltid varit rak i kommunikationen och alltid talat om att jag säger detta för att jag vill barnet väl och inget annat.

Detta har jag även varit noga med vad det gäller mina egna,så jag kan nog med facit i hand säga att visst har vi rensat luften ibland,men inget som pågått längre än någon timme eller så,det viktiga är ju att man pratar om saken när allt lugnat sig.

Mitt problem var att bonusdottern helst hade sett att hon varit ensam med mig och pappa, hon fullkomligt åt upp mig och klarade inte av att dela med sina syskon. hon har varit otroligt självupptagen och bortskämd med tanke på att hon var enda barnbarnet under åtta år…

Vi har bråkat många gånger men mest av allt är det faktiskt min mans fel - som varit alldeles för flat och tolererat saker som för mig är oacceptabla - vare sig det gäller mina "egna" eller bonusbarn.

Efter en rejäl rensning fick vi iaf koll på det, mycket tack vare hennes biologiska mamma som stöttade mig. och Nu är hon snart 18 år och har blivit en mycket skärpt och smart tjej - idag är jag jättestolt över henne!!

Nu har jag mest problem med min mellandotter och skolgång - men det är en annan historia..

#11 Jo smarta barn kan vara jobbiga… De vet vilka trådar som ska dras i för att manipulera i egennyttigt motiv…

Skönt att det verkar vara över med detta för dig, skulle inte velat vara i din sist som du hade det inledningsvis…

#12 Manipulera var precis rätta ordet!