Tyvärr är nog skuldkänslor mycket vanligt när det gäller umgänget med våra anhöriga. Alltid är det något man kunde ha gjort bättre…

åhh, dessa outtalade regler för vad man får eller inte får känna

Ja, jag blir ledssen när jag märker hur många som biter ihop och inte vågar sätta ord på dessa känslor.

De är tunga att bära, men ack så sköna att ventilera.

Tänk så mycket bättre vi alla skulle må, om vi vågade bejaka dessa känslor istället för att fly från dem.

Vi behöver få komma undan ibland och rå om oss själva. Det finns inget fel i det.

Men vägen till den insikten kan vara svår att finna.

Beroende på vilka hinder vi sätter upp för oss själva.

Nej jag får inga skuldkänslor om jag tar en paus jag ger ju till hundra % annars. Får jag inte pausa ibland och tänka på mej själv då orkar jag inte heller med dem.

Egentligen borde vi inte få dåligt samvete. Man måste ju tänka på sig själv också o inte ge all sin enegi åt andra. Även om man naturligtvis ska umgås med sina nära.

Jag har fått lära mig att man ska ha dåligt samvete när man tycker att det är jobbigt!

När mina barn var riktigt små och jag ibland trodde att jag skulle dö av trötthet och av att aldrig få vara vuxen och ifred och sa detta, så blev jag mer eller mindre hånad och föraktad bland andra småbarnsmammor, som ALDRIG hade känt så sa de unisont! Så jag var en riktig skitmamma som tyckte att det var jobbigt med småbarn…

Så fick jag en sladdis som skrek och skrek och skrek samtidigt som jag var väldigt sjuk efter en besvärlig graviditet och ett akut kejsarsnitt. Jag sa en gång till min svärmor att jag var sååååå trött, då tittade hon ytterst nedlåtande på mig och sa -jaa, trött det kan jag inte minnas att jag någonsin var när mina två var små, och då ammade jag ändå barn nr 2 tills h*n var åtta månader varje natt!

Så det är inte lätt att tillåta sig känna sig trött och sliten och ha behov av att få vara ifred!

# 5 Det känner jag igen. När mina barn var små o jag vill göra något på egen hand  fick jag också höra vilken dålig mamma jag var som lämna bort mina barn för att själv roa mig.

#6 det har ju tack och lov förändrats idag, åtminstone bland de lite yngre och kanske lite mindre präktiga

Nu ses det ju som både självklart och dessutom nödvändigt med egen tid iväg från familjen och det är ju ett stort steg framåt!

#5

Jag kan ju säga att när mina barn var små så var det en kategori människor jag snart lärde mig undvika - andra småbarnsmammor - hujedamig säger jag, maken till självgoda och fördömande människor har jag sällan sett. Jag hoppas att dom har vuxit ur det numera

#8 Hahahaha, ja det rä faktiskt sant… det kanske var därför jag vantrides så på alla sådana sammankomster och snabbt bojkottade dem allihop!

Har faktiskt pratat med någon av dem nu så där 18 år efteråt, och NU kan de erkänna att de satt och grät av trötthet medan de ammade…

Fast jag undrar om det inte är lite av en överlevnadsstrategi det där förnekandet? Börjar man känna efter så pallar man inte…

# 5  Det är så sant så sant. Den kategorin undvek jag också.

Många känslor ni skriver om, både fina och mindre fina. Annars pratas det mest om känslor som anses bra, vettiga och sunda att ha. Det kanske är så vi vill se oss själva och andra…

Men det finns ju också känslor som är "förbjudna områden"…

Får man känna en lättnad, när en förälder går bort?

Ja det får man!!! Jag tror att det är på tiden att man inser att blod inte alls alltid är tjockare än vatten, i så fall så tjockt att det skapar stora proppar som nästan tar ihjäl en till slut!

Så jag tycker absolut att man får känna lättnad!

Fast ändå skäms man, då man känner denna lättnad.

Alla känslor är väl egentligen okey att ha. Att ibland känna mer för ett barn, än det andra, är kanske naturligt. Ännu en fråga;

Får man älska det ena barnet mer, än det andra?

Vi måste må någorlunda bra själva för att kunna vara till någon hjälp…

#12 Håller med fullständigt…

#13

Vad vi får eller inte får, är konstiga normer som människan själv har skapat.

Känslor kan vi inte styra eller kontrollera.

Bara bejaka eller förneka.

Visst kan man älska ett barn mer än ett annat,bara inte göra skillnad på dem för det.

#16 Jag har funderat mycket äver detta eftersom min egen mamma behandlar oss så totalt olika (vi är tre systrar). Och jag tror inte att det handlar om kärlek, jag tror att de älskar alla barnen lika mycket, däremot så har man olika relation till sina barn.

Vi bär med oss saker som får oss att reagera på barnen olika, med beskyddarinstinkter, omhuldande, att de är starka och vill klara sig själva osv osv samtidigt som den egna utvecklingen och var man står i livet när barnen föds gör att man ser olika på dem, men det enda barnen ser är ju att man har olika attityd till dem.

Så en öppen kommunikation tror jag är superviktig för att klargöra för barnen hur det hänger ihop. Jag har inte träffat några syskon hittills som ansett att de behandlats rättvist av sina föräldrar. Alla har åsikter om hur det varit.

Att ibland känna mer för ett barn, än det andra kan väl vara naturligt. Men vi är ju inte så elaka, att vi låter det påverka vårt beteende mot barnen.

Att känna kärlek och visa omvårdnad mot sin gamla mamma, samtidigt som man önskar att hon ska få gå bort och slippa lida, är väl mänskligt.

Att älska sitt barnbarn, men inte vilja vara barnvakt jämt och ständigt, är väl också normalt?

Det är bara så viktigt, att vi vågar sätta ord på våra känslor…

Jaa, jag håller med! Och det är extra viktigt att vi bryter tabun kring svåra känslor, där tabuna är som starkast!