Jag brukar inte säga ja om jag inte vill…

Nej jag brukar inte heller säga ja om jag inte menar det.

Absolut inte.

 Ja är ja och nej är nej i min värld.

Jag har haft en tendens att säga ja även om jag vill säga nej.

Fick dåligt samvete av att neka min hjälp.

Men nu har jag sett mitt beteende, och jobbar på att säga nej.

För ett nej gör ju inte ont att säga.

Jag säger också oftast Ja, fast jag egentligen vill säga Nej. Har svårt att säga ifrån, och alla säger "Du är alldeles för snäll". Varför är det så svårt att säga ifrån ibland? Rädd för sitt dåliga samvete, för att såra någon eller för att göra någon ledsen?

Kanske gör man mest illa åt sej själv och åt andra, då man säger Ja istället för  Nej…

Sisa.

VAr nog igår kväll..
Satt i vävstolen och sa nog ja till nåt barn.
Var så långt borta så jag uppfattade inte frågan…….

Det händer att jag säger ja till något min dotter eller mina söner ber om (som skjuts eller så) som jag inte alls egentligen har lust med. I övrigt händer det inte längre.

Förr var det dock mer regel än undantag!

Häromdagen när mamma ville kika in på kaffe och jag egentligen behövde hinna med städningen, men det är väl mer en omprioritering kanske..

Jag säger som #8

senast igår låste jag irriterat upp den fasta telefonen för mobilsamtal när sonen tiggde om det. Telefonräkningarna skenar nämligen här.

Men å andra sidan så resulterade det i att jag sedan sa upp det fasta abonnemanget (har ändå funderat länge på det) och sa att jag slängt alla telefoner i sotunnan - nu får dom vackert sköta sitt ringande på egen bekostnad

#10 Ja det är liksom liiite annorlunda med ungarna. Telefonräkningar är hemskt!!

Jag har haft svårt att säga nej men nu när jag har blivit duktig på det så är jag inte så populär längre bland vissa….kan ni förstå det?

Jag säger bara Ja nu om jag vill det och det känns härligt och jag känner mig fri!

#12 hahaha, jag förstår precis! Jag har en hel radda av mina (f.d.) vänner som tycker att jag blivit så hård och kall… förr tog jag emot så mycket av deras skit så det var inte klokt. De bara öste ur sig och jag tog emot och stöttade och pratade och fanns där hela tiden. de gjorde ALDRIG detsamma tillbaka. Idag tar jag inte emot folks galla på det sättet längre och jag går inte in och är mellanhand osv. Därför är jag nu kall och hård

Inte alls konstigt att de tycker så men ändå.

Och sedan det här med att jag alltid skulle ställa upp och göra saker. Sa jag nej då sa dem: Men du som är så duktig på det!

ja det är välgörande när man kommer på att man faktiskt inte är en spyhink åt andra, utan man sätter bara locket på

Hahahaha, precis! För man blir själv fylld av deras äckliga galla om man som jag gjorde tar emot skiten!

Jag ställde oxå alltid upp och fixade och grejade… Mitt nya liv är så bra, nu gör jag bara det jag vill (förutom ibland till ungarna då… med ett litet morrrr) och ler och låter andra göra annat.

Sen kan man ju fundera lite på vilka inre mekanismer som får en att vara sådan. jJg vet mina men tror inte att alla har haft samma skäl.

De är lite lika den här tråden och Tanke av Gunilla så jag undrar om jag svarat i rätt tråd de gånger jag skrivit…

Nu ska jag laga mat och vila en stund från datorn!

# 17

Spelar ingen roll i vilken tråd du skriver, jag läser ändå…

Tiden räcker inte till för allt! Finns så mycket annat, som är roligare, man kan göra än att hålla på att ge energi till alla andra. Sen beror det väl på vilka "alla andra" är också!

Sisa

Numera, kan jag överväga ett ja…när det gäller mina barn. 

Jag kommer ihåg första gången jag sa nej ….det var när min yngsta son började 6-års & det behövdes en representant till skolrådet. Bör vara 2001…..eftersom storebror  gått där var vi kända ansikten för personalen…När jag sa nej, tittade hon konstigt på mej…& jag tittade mej omkring & undrade vem som sa "nej" . Detta respekterades, men jag kommer fortfarande ihåg känslan !!

Sen dess har jag övat flitigt, bett att få återkomma med svar när jag varit tveksam. Måååååånga energitjuvar har sedan dess försvunnit från min vänskapskrets. Flertal underbara människor har också tillkommit .

#19 Snopet när man säger nej! och när man själv undrar just vem det var som sa nej!   

Någon har sagt till mig: Om du kliar min rygg så kliar jag din!

Hrmmm…en liten utomjordisk känsla …men välbehövlig

Jag kan berätta om när jag jobbade på en avdelning som hade flyttat till annan ort än själva huvudarbetsplatsen. Vi hade blivit välsignade med en helt ny och egen chef dessutom. I början var allt väldigt rörigt och oorganiserat så jag lyfte inte ett ögonbryn när hon bad mig fara förbi huvudkontoret på vägen hem och lämna in allas våra tjänstgöringsrapporter. jag bodde ju ändå så nära…

Men sedan upprepades denna förfrågan varje månad och smått irriterad börja jag undra hur länge hon tänkte använda mig som brevduva. Det fanns faktiskt en postlåda inte långt från vår arbetsplats som hon kunde lägga posten i.

En vinterkväll med fullt av snö och jag förtvivlat försökte ta mig upp för den hala branta backen för att lämna månadens kuvert fick jag nog. Sista gången jag gör det här tänkte jag.

När jag sen fick höra henne snacka på ett möte om att man måste vara vaksam mot utgifterna och här sparar vi till och med in på frimärken… jag då imploderade jag (exploderade inombords).

Nästa gång hon bad mig ta lönelapparna sa jag nej. jag har faktiskt ingen lust längre. Hon vart jättesur och sa nåt om att man ska ställa upp för varandra….

Jag sa bara att jag inte tänker åka runt och riskera att fastna i snö på hemvägen bara för att du ska spara in på portot! Och är min privata tid inte mera värd än så? jag kände mig verkligen kränkt och utnyttjad.

Men hon var sån - hon ringde hem till alla i personalen och ville att vi skulle göra ditten och datten på väg till jobbet.

Men herregud vilken märklig chef! En typisk sådan som man måste hålla kort! Bra att du röt ifrån!

Ja hon var psykopat och hade såna psykiska problem så hon fick professonell hjälp… men det är en annan historia

Kära nå'n! Skönt att hon fick hjälp i alla fall… jag upphör aldrig förundras över att det så ofta är liknande människor som blir chefer Har haft nå'n jag med…

"Be inte krokodilen

hjälpa Dej över floden…

Sisa 

#25

jag vet inte om hon blev hjälpt. jag flydde från den arbetsplatsen ganska omgående sedan. Inom loppet av ett år hade alla mina kollegor gjort detsamma.

Men jag har också ofta undrat varför den typen av människor blir chefer… jag har haft en till nästan likadan

Ja, både jag och min man har haft sådana chefer, och mer än en gång… men de kanske dras till att få dominera och maipulera? De jag har haft är falska men manipulativa med så de lyckas lura sig in på jobb de egentligen inte alls var kompetenta till!

#27 Det finns studier gjorda som visat att det ofta är just de med psykopatisk läggning som blir chefer. Inte alla alltså men många.

De skulle inte ta livet av någon utan de är ofta sådan egotrippade människor. De är narcissistiska (blev det rätt stavat).

Jag har haft ett par sådana chefer jag med!