På dag fyra gick jag söderut på den lilla skogsvägen istället och kom ganska snart fram till ett sumpigt område glest bevuxen med björk och någon slags Salix. Det var ju fruset, så jag tog chansen att gå ut i det där området för att se vad som fanns på andra sidan.

Där var en fin skogsbacke, ganska öppen, med ändå gott om riktigt stora träd. Där fanns en fin liten glänta, avlång, kanske 25 meter på längden och 15 meter på bredden. I ena änden av gläntan låg en sån pälsad gran, ett firtree.

Rotvältan stod upp som en stor sköld och jag tänkte att den kunde bli världens bästa gömsle, eller "blind" som Art sa. Mindre än hundra meter bakom ryggen på mig, hade Bengt, min resekamrat, satt upp sitt självklättrande "treestand" i en grov björk, men det visste jag inte då.

Ett treestand är en portabel plattform som man sätter fast på trädstammen 3-4 meter upp. Hjortarna tittar normalt inte uppåt efter fara och därmed kan man få dem mycket nära. Men de lär sig snabbt. Har de erfarit att fara kommer uppifrån tittar de alltid upp därefter.

Jag hade precis satt mig ner på min ryggsägg bakom rotvältan när jag hörde ett svagt prassel bakom ryggen, i gläntan på andra sidan rotvältan. Oändligt försiktigt vred jag huvudet samtidigt som jag försiktigt reste mig upp - en hind mitt i gläntan.

Jag skulle försöka vrida resten av kroppen och få med mig båge och pil runt också, men f*n vad det ska krångla, tänkte jag. Jag fastnade i allt, i själva rotvältan, i gamla grenar, i sly, i rottrådar. Det tog en evighet att komma iordning åt rätt håll och när jag kikade över rotvältan klev hinden just ut ur gläntan. Sk i i i t!

Jag tittade på klockan, prick fem, det började bli lite dåligt ljus under träden. Om hon kommer kl fem ska jag vara här vid samma tid imorgon eftermiddag och vänta, vänd åt rätt håll då förstås, tänkte jag.

Dagen därpå var jag på plats en kvart i fem. Jag såg i ögonvrån att hinden kom över samma sumpmarksområde som jag kommit in genom. Hon stannade till där hon korsade mina spår, men reagerade inte mycket. Jag var beredd.

Längst bort i gläntan, kanske 18-20 meter bort från där jag stod, fanns två grova tallar med ett par meters mellanrum. Jag såg att hinden skulle komma att passera bakom tallarna och tänkte att jag skulle dra upp bågen när hon var skymd av den första tallstammen.

Det gick som på räls, ända tills jag hör någon lägga ur sig en svada som hette duga på klar svenska långt bort i skogen - för i helv … jävl.. fågelhelv … Det var Bengt som hade fått påhälsning i sitt treestand av ett par bluejays som ville ha hans båge som sittpinne.

"Min" vitsvanshind reagerade inte så farligt, hon tittade upp mot ljudet, men fortsatte att sakta gå mot de två tallarna. Snart var hon framme vid den första tallen och när huvudet försvann bakom stammen drog jag upp bågen och letade in siktpinnen mellan de två trädstammarna.

Hon tog lång tid på sig bakom trädet, hittade hon något särskilt smaskigt kanske. Så klev hon ut i gluggen, den limegröna dioden föll in i bogvecket och pilen gick iväg - pang! En hård smäll och hjorten for iväg som skjuten ur en kanon. Va'? Jag fattade ingenting.

Jag försökte se genom det lite skumma ljuset och snart såg jag min limegröna pilnock lysa i skumrasket under tallarna. Men … vad i hela fridens namn hände? Jag fick ingen rätsida. Bengt kom smygande, han hade hört smällen och eftersom han inte fick vara ifred för de två blåskrikorna hade han givit upp sitt pass.

Bengt hade en kikare, jag lånade den och pusselbitarna föll på plats. Mitt emellan de två tallarna, något hitom dem, stod en liten tunn slystam, inte tjockare än ett finger och i den satt min pil precis mitt i stammen. Den lilla slypinnen gick inte att se från rotvältan.

Jag började fundera på hur många blåsningar man kan gå på under en enda vecka, samtidigt som jag tänkte om mig själv - förb … gröngöling. Sånt ska man kolla innan!