Min särbo har aldrig varit det utan jag har fått göra det jag velat. Svartsjuka har ju med egenvärdet att göra,jag skulle aldrig stå ut med en svartsjuk karl.

Min karl är inte det minsta svartsjuk och har heller aldrig varit det.

han har det bara inte i sig. Han är så enormt trygg i sig själv - det kanske är det som är hemligheten

Jag säger som Cristine - svartsjuká karlar göre sig icke besvär.

Med risk för att sticka ut hakan alldeles för mycket så tror jag att svartsjuka bottnar i att man tror om andra så som man är själv.

Gunilla!!Så kan det va.

Nä min sambo är inte det minsta svartsjuk..Kan det inte vara "ägande"

Usch men om jag går till mej själv så är jag bara svartis när jag själv inte är på topp så så är det kanske med våra respektive också…

Min man är inte det minsta svartsjuk. Han är helt underbar om man nu ska skryta lite också!!  

Ingen äger mig och jag äger ingen…Jag säger som de andra: svartsjuka karlar göre sig icke besvär!

Jeremina. Jag har erfarenhet om en svartsjukman. Han är min första före detta. (Jag har två.) Men, han kom inte någonvart med sin svartsjuka utom den att jag sökte skilsmässa efter 17 år. Hans svartsjuka togs aldrig någon handlig. Han bara surade eller uppförde sig som en dumbom. Han visste om att mitt yrke handlade mycket om psykologi..och jag vet vilka saker utlöser svartsjukan. Den är svår gnagare inombords som kan utan terapi leda hemska konsekvenser också. Kram. Pirkkolino.

Nu har jag ju ingen man just nu men min stora kärlek (inte sonens pappa) som jag levde med i många år var varken han eller jag svartsjuka, vi visste att vi älskade varandra och var trygga i vår relation. Sonens pappa var lite svartsjuk och där var jag det helt plötsligt också…kanske brist på stabilitet och tillit i den relationen. Jag litar ju fortfarande inte på honom, men är inte längre svartsjuk i alla fall. Min kommande kärlek hoppas jag blir som min första…finast i världen helt enkelt & inte sotis

Kram från lilla jag

Har ingen svartsjuk karl. Skulle inte kunna med det, tror jag.
Efter mitt ex hade min tillit rubbats, så i början av förhållandet med min man var jag grymt svartsjuk och osäker. Han sade till mig på skarpen att om jag inte kan ha förtroende för honom, kan vi inte ha ett förhållande. Jag tog mig i kragen (med min mans förståelse och hjälp), och vi gifte ju oss, så jag måste ha lyckats ganska bra… Jag är faktistk inte svartsjuk eller särskilt osäker idag.

Tror att svartsjuka i grund och botten handlar om dåligt självförtroende eller dålig självkänsla… Kanske också på bra eller dåliga erfarenheter…

Själv är jag inte ett dugg svarsjuk och skulle kvävas om jag hade en karl som var det…

Näe jag har varit förskonad från svartsjuka män.

Däremot hade jag anledning att vara svartsjuk. Men brydde mej inte.

Min nuvarande man vet nog inte ens hur ordet stavas.

Så jag får inte yttra mig i frågan? Omvänd könsdiskriminering, nej det går jag inte med på

Svartsjuka är bara ett annat ord för rädsla. Rädsla för att vara otillräcklig på något eller alla plan, rädsla över att inte vara stark nog att känna fullkomlig tillit.

När jag var mycket yngre, kanske fram till 30 eller så, var jag svartsjuk. Jag var rädd att bli lämnad, rädd att inte räcka till, rädd att inte vara värdig nog. Ingen kvinna står ut med det och därför leder svartsjukan alltid fram till just det som orsakar den. Så ock för mig då på den tiden.

Idag är jag stark i mig själv och känner absolut ingen svartsjuka, därför lever jag också i ett perfekt harmoniskt äktenskap men min fru i full frihet.

Eftersom det bara är kvinnor här än så länge om man bortser från mig då, skulle jag vilja avslöja en hemlis. Jag tycker att ordet "karl" är det hemskaste jag kan bli kallad. Det är fruktansvärt negativt laddat och 99 gånger av 100 används det i kritiska eller nedlåtande sammanhang, ungefär som när en del män benämner sina kvinnor "tanten". Jag säger ifrån direkt när någon av mina kompisar kallar sin fru det.

Det var mycket fint beskrivet peter! Jag tror att du har helt rätt.

Sen det där med karlar och tanter håller jag med om. Den enda som får kalla mig tant är jag själv. Min man kallar jag gubben.  jag har faktiskt lite svårt för uttrycket "min man" också, jag vet inte varför riktigt. Det är nåt med "min" som skorrar fel - man kan ju inte äga en människa.

Lite OT, eller i alla fall ett sidospår. Tant är jag också allergisk emot, men egentligen är det ju bara en samling bokstäver som fått en särskild betydelse hos mig i det sätt jag tolkat andras värderingar/intentioner i ordet när det uttalats tidigare. Tanten har jag ett annat (och mer positivt) förhållande till än tant - konstigt nog. Käringen eller kärringen är värre fast det tror jag de flesta tycker?! Regeringen är nog värst av det jag hört män referera sina lagvigda äkta makar till.
Karl hade jag ingen aning om att det kunde kännas "stötande". Personligen kan jag ju förstå det ifrån uttrycket "se karlar" (lätt eller ljudlig fnysning efteråt), fast å andra sidan har vi ju ett beundrande "en sådan karlakarl" eller "det är en riktig karl det". Kan kanske vara dialektalt eller provinsionellt hur man använder och därmed uppfattar ordet?
Oavsett vad maken kallar mig, hör jag att det är kärleksfullt menat och skulle inte gå igång på något av orden om jag nu inte skulle vara i fel del av månaden. Hrm…
Måste fråga vad han inte gillar att bli kallad när jag pratar om honom och inte vill använda hans namn. Förbereder mig att stryka karl ur vokabulären.

#14 Jag är med på vad du åsyftar, men för min egen personliga del är det lika illa med "karlakarl" om inte ännu värre. I mina öron innebär ordet ett avståndstagande och värdegrunden i ordet är dessutom en förutfattad mening som antyder att manlighet sitter i egenskaper som för mig är rent banala och hör forntidens könsroller till.

Att kalla sin fru "käring" är förstås lika illa som "tanten", men jag inbillar mig att i allmänhet uppfattar de som använder sig av såna etiketter, att käring är grövre än tant. Jag är benägen att känna tvärtom eftersom ordet käring kan användas i mycket mer kärleksfulla ordalag ungefär som gubbe.

Nu hamnar jag väl också OT men tyckte det där med benämningar var spännande…

Jag har fått en (o)vana att kalla folk för "vännen". Det roliga är att mina väninnor ser det som ett positivt ord medan mina killkompisar inte alls blir lika glada. Tydligen anses det att som man bli tilltalad som "vännen" är förnedrande. Som om man trycker till dem…

Vet inte om de drar paralleller till "men lilla vän"… som jag också kan finna en smula nedsättande.

Själv skiter jag mest i vad folk säger om mig, det handlar mer om tonfall tycker jag.

En enda gång har jag reagerat och det var när jag som 20 åring jobbade i butik och det kom in en man i 35-40 års åldern med en liten flicka vid handen, den lilla flickan frågade sin pappa om var godiset fanns och han fick syn på mig och sa till tösabiten - Jag vet inte, gå och fråga tanten där borta. Haha… För mig var det ju bara att le och se snäll ut men inom mig så började jag ju undra - Vadå tant?

Jag lever ihop med en väldigt svartsjuk man. Det beror dels på hans egen syn på sig själv men ännu mer på den kvinna han levde ihop med innan mig. De första åren hade vi problem med detta, pga av hans ex och hur oerhört hon sårat och svikit honom.

Nu när åren rullat på och han verkligen sett att jag inte är en sådan som hon har vi inga problem med det längre och jag tror hans svartsjuka minskar i snabb takt. Det är inget vi tänker på särskilt mycket längre i alla fall.

Svartsjuka kan mycket väl skapas pga av destruktiva relationer man levt i. Lever du år ut och år in i en relation där ditt värde är minimalt och din partner hela tiden verkar uppskatta andra mer, så sjunker din syn på ditt egenvärde snabbt och man utvecklar svartsjuka även om man inte varit svartsjuk från början. Givetvis bygger det på en vacklande självkänsla från start, har du en stark sådan lämnar du en sån partner innan åren börjat samlas på hög

#16 Ordet "vännen" uppfattar jag också negativt. Jag får en känsla av att den som tilltalar mig så uppfattar sig själv stå över mig i vad vi kommunicerar om. Det ger mig också en känsla av att den som säger det till mig känner sig som stående "medvetandemässigt" högre. Ordet borde betyda samma sak som "kompis", men det gör det inte.

#17 Jag tycker du har rätt i vad du säger till en viss punkt. Om man inte kan lita på sin partner, jag menar om det verkligen finns belägg för detta, då tycker jag kanske att man redan passerat begreppet svartsjuk. För mig omfattar svartsjuka mer ogrundade misstankar och rädsla för att man inte kan lita på henne/honom. Då blir svartsjuka ett kvävande vapen för den person svartsjukan är riktad emot. Det du beskriver handlar mer om att den andre framkallar negativa känslor genom att öppet visa disrespekt. Den formen av svartsjuka som väcks då kanske borde ha ett annat namn, för jag vet inte om jag skulle kalla det svartsjuka.

#18 Det kan nog stämma bra. Det handlar om att inte visa sin partner respekt för dennes känslor. Men ur detta föds givetvis en misstänksamhet som förs vidare till nästa partner (alltså mig i detta fall) och svartsjukan (som då hade blivit ogrundade misstankar och rädslor)  fanns där som en följd av detta.

Kanske är det du beskriver, eller söker ord för, snarare ett tillitsproblem än renodlad svartsjuka. Men både svartsjuka och tillitsproblem grundar sig som jag ser det i låg självkänsla. Känslan av att kanske bli bortvald, att inte duga, vara tillräcklig och den känslan är det man måste angripa först och främst tror jag.

Jag har levt ihop med två svartsjuka män, olika som natt och dag och med tillsynes totalt olika ursprung till sin svartsjuka.

#19 Sedan får man väl inte glömma bort att svartsjukan kan yttra sig på mer eller mindre behagliga sätt…

Jag har enbart en erfarenhet av en svartsjuk man… Det pågick i ett år sedan hade jag fått nog… Hans kontrollbehov var maniskt. Varför log jag på det viset mot den och den? Vem var det jag pratade med i telefonen? Han kom på dåliga ursäkter varför han kom och hämtade mig när jag gått ut själv - framställde det som omtänksamhet fast det egentligen handlade om att kunna kontrollera vilka som var där och vad jag gjorde.

Kontrollen ökade succesivt, tillsist åkte jag på däng. Då var det färdigt för min del. Finns inga ursäkter, inget försvar och inget som skulle kunna få mig att förlåta en sådan sak. Tyvärr finns det kvinnor som gör det… Vars själförtroende är så nedmonterat att det inte kan tänka klart…

Detta hände i ungdomens dag och efter det utvecklade jag en total allergi och nolltollerans angående svartsjuka… Hade inte ens lust att se hur det eventuellt skulle utveckla sig - jag sa bara tack och hej vid första bästa antydan!

#20 Absolut! Den typen av svartsjuka är förfärlig! Skönt att du tog dig därifrån!

"Kvinnor här inne": vill ni att era män ska vara lite svartsjuka,om de inte är det,ser ni till att de blir det (så ni känner er bekräftade)

sådant förekommer oxå.. :- /

* * *

om till-orden.karl..gubber eller tant,det mesta ligger i uttalet som "tröttaRäven" *ler* skriver,tonfallet o känsla i o bakom,kan göra att man vitnar av föraktet eller nästan röd om kinderna av värmen.. :- )

om orden vän,är inte det på vissa sätt ett ..avköna(missförstå mig rätt) när det säga i vidare kretsar,jag har några kvinnor som kallar/svarar mig  i telefonen med;Hej,vännen,det är de som är ..nära,utan att sex ska eller kommer att komma in in bilden.. ?

(att vara borta från den matchen kan störa..?)

penke

#22 jag har aldrig haft en man som inte varit svartsjuk så jag vet faktiskt inte… för min del handlar det mera om att vara oerhört tydlig i  mina signaler så att inget missförstås.

* * *

Jag får väl erkänna att även jag känner mig förminskad av vännen… men jag har förstått att det sitter inuti mig eftersom många säger så som verkligen tycker om mig. Jag säger så till min dotter och det är ju inte för att hon ska känna sig förminskad utan älskad. För övrigt kallar vi varandra älskling eller hunny här hemma När jag pratar om respektiven med andra så är det namnet jag använder, tveklöst, och inte min man eller min make… men så här anonymt händer det ibland att jag skriver min man fast då som i min make egentligen.

#23 Att känna sig förminskad eller inte av något som sägs tycker inte jag beror på orden i sig… Snarare på vem som säger det och i vilken situation…

Det beror nog även ibland en del på ens egen "dagsform"…

#22 Jag håller med dig, tonen är det viktiga när de orden kommer till bruk, men just ordet "karl" tål jag inte ändå, oavsett hur det används är det negativt laddat från början för mig.

Då plockar vi bort det ur vokabuläret!

#25

..om jag tänker efter riktigt,så har jag oxå "namn" jag inte gillar,men sådant vill jag inte tänka efter på.

det går ju att svara.."vänligt",en .."hon" kallade mig för "lille vän/penke lille" upprepade gånger,utan tillstymmelse av värme .. tills jag en gång svarade lugnt:

-det vet du inget om..

..öh..öh.öö..va..öö.jag ser ju..ö varpå alla något snabbare i tanken runt om fnissade (å nå´n "teaterviskkade")

penke

#26

japp

vi undviker k-ordet!

Lite svartsjuka är friskt och nyttigt och det kan komma och gå lite ibland. Men om personen blir kontrollerande och håller på konstant då är det inte bra.

Jag känner att jag har haft det bra under mina år med min man  men jag kan säga att ibland har jag varit lite svartsjuk men det var mest i dem yngre åren.

Om jag skulle haft en svartsjuk man så hade jag nog inte stått ut i längden. Jag tackar er för era svar…Jeremina!

Jag tycker nog - så här i retroperspektiv - att svartsjukan konsumerar alldeles för mycket energi jämfört med vad den genererar. Jag har upplevt min egen svartsjuka och en partners och jag kan utan minsta tvekan säga att mitt nuvarande 16 år unga förhållande/äktenskap som är helt befriat från svartsjuka också innebär en befriande friskhet för vårt liv tillsammans.

#30 Absolut - den kostar mer än den smakar…

Sjäv kan jag inte ens stava till stvarrstsjukka…