Mina barn kom när jag var:

Nr. 1. 19 år

Nr. 2. 21 år

Nr. 3. 25 år

Nr. 4. 29 år.

Jag tycker att det var helt perfekt ålder. De kom så tätt så jag tror att det var bra att jag var ung och stark för att orka med dem!

Jag var 19 år när jag fick min dotter och det gick bra, även om det stundtals var tufft efterssom jag blev ensam mamma efter bara ca 1 år.

Många ggr har jag fått höra att: "ni är väl mer som kompisar" och då särskilt när hon var i tonåren, och det har retat mig lite. Naturligtvis är jag även kompis till mina barn, men först och främst så är jag mamma. Jag har alltid varit mamma i den bemärkelsen att jag hållit mitt vakande öga över henne, satt förbud mm och inte godtagit vad som helst bara för att jag var en ung mamma till min tonåring.

Kompisar är vi numera och vi ringer och pratar varje dag, träffas mm. Hon har samma sjuka humor som sin ömma moder så vi har skitkul i hop!

Nr. 1  20 år

Nr. 2  26 år

Nr. 3  33 år

Nr. 4  36 år

Nr. 5  40 år

Nr. 6  40 år

Tvillingarna kom lite väl sent, men det gick bra, vi hade dem med överallt fast de hade barnflicka..så hon fick också hänga med, hon blev en av familjen. Vänner hade vi också med.

Vad roligt Mammi. Jag har haft samma förhållningssätt som du till mina barn.

Med en kompis ska man tex tala med om en del saker som man inte ska tala med sina barn om. De vill inte ha reda på allt om oss och jag tycker att de ska få ha en del grejer för sig själv också som inte vi vill eller ska ha reda på.

# 4 Exakt!

18 hade jag precis fyllt har bara ett barn. Tror kanske jag skulle varit annorlunda mamma om jag varit äldre men vi har alltid haft bra kontakt och det finns väl för och nackdelar med allt. hon tycker nu att det var kul att hon hade en ung mamma men hon irriterade sig ibland när hon var liten på att jag inte klädde mig som mammor skulle eller annat hon tyckte att mammor skulle göra eller hur de skulle vara

Visst har vi snackat om detta i en annan tråd?

#7 Har vi?

Iså fall var det en stor miss av mig. Ni gör som ni vill om ni skriver i den eller den här!

# 7 inte vad jag kommer ihåg.

#9 Nää, jag har varit med från starten och jag minns inte det heller men jag kan ha glömt. Det har ju hänt mycket och varit många trådar under en väldigt kort tid!

Kanske hoppfull kan ta fram den tråden?!

Inte alls en miss Gunilla det var inte så jag menade, sorry! Vi snackade i en tråd om det där med hur mogen eller ej man var för barn när man hade fått dem…

Aha….ok.

Jag var 23, 25 och 33 med mina och för mig var de första två galet mycket för tidigt. Jag var i ganska dåligt skick känslomässigt själv då efter en känslomässigt dysfunktionell uppväxt, så jag var allt annat än en närvarande och bra mamma. Vid 33 hade jag landat mer och är en mycket bättre mamma till det barnet än jag var till de andra två (tyvärr!!).

Ja fast jag tror att den tråden egentligen hade en annan utgångspunkt.

Men jag tycker inte att det gör nåt om det blir upprepningar ibland. Det har nog kommit en del nya medlemmar sen dess också.

själv var jag

nr1 19

nr2 26

nr3 27

nr4 30

Att få barn vid 19 är inget jag ångrar, men heller inte nåt jag rekommenderar - man har tid att vänta några år till.

Detsamma med att få tre så tätt - det höll på att kål på mig när dem var små. Det handlar alltså om tre ungar på 3.5 år. Å andra sidan blev alla stora på en gång också och det är kanske en fördel då.. det har lyckligtvis aldrig funnits svartsjuka och syskbråk emellan dem.

Men som sagt, jag skulle inte göra om det.

Men det är sånt man vet efteråt

Jo tråden hade en annan ingångsvinkel… min kommentar var nog mera som en fråga… har vi inte pratat om detta förut? För att det kändes så bekant :) Jag tycker inte heller att det gör något med liknande trådar, de slingrar sig ändå olika och man behöver ju bara läsa och skriva där man själv har lust

Jag har erfarenhet att vara ganska ung och ganska gammal mamma. Jag var 21, 23, 41 och 43. Min ålder gjorde ingen skillnad att vara småbarns mamma. Båda gick lika bra ändå. Och minsta barnen hade ännu bättre. De hade två extra famn att mysa i. Storebröder bodde hemma ännu när de var små. Alla mina barn är "kejsarens barn" som persolalen kallade de på BB. Att nu när de alla är vuxen skämtar de…morsan har inte född en endaste barn..hon har bara sovit gott..

Oaaaao- verkar som flera har samma erfarenhet, först ung sedan äldre mamma.

1a- 20år

2a- 35 år

3e- 36 år

För mig helt klart bäst när jag var 20. Var tidigt mogen utan att vara tråkig. tyckte själv det var roligt att gunga, åka pulka och bygga sandslott då så jag var helt enkelt en roligare mamma. Tog med min dotter överallt, vi reste bla. själva ett ½ år i sydamerika när hon var 6 år. Komplicerade inte till saker och var mer cool helt enkelt. Kunde vara ett stort stöd för henne utan att gröta in mitt eget känsloliv och rädslor. Har varit sämre med detta med pojkarna, tycker inte det är lika roligt att leka barnlekar längre och gör det mer komplicerat. Dessutom har vakennätterna varit jobbigare, nu som äldre.

Sedan kan jag ju säga att två pojkar ,dessutom så tätt är väldigt annorlunda mot en flicka. Känner att det både är underbart och inte så smart att ha barn hemma hela livet. Börja vid 20 och vara färdig typ vid 55….

På vilket sätt är det annorlunda att ha pojkar menar du?

Var

1.  20 år

2.  22 år.

Det var alldeles lagom för mig.

En gång när sonen var 14 satt vi och pratade.

Jag sa att han får inte vara rädd att säja vad han tycker till oss och att det är helt normalt att tonåringar och föräldrar har olika åsikter.

Jag var rädd att han var för att han inte var så påstridig( har ingen av oss i familjen varit nån gång )

Då suckade han och sa. Jo förstår Du mamma det skiljer inte så mycket mellan oss så vi tycker ju likadant. Vad skall vi bråka om?

Ja vad säjer man.

#18

Pojkar har en helt annan motor. Det hörs och rörs mer för att fatta mig kort, ffa när de är tillsammans.

Mer fysiskt och mer våld, tom innan de såg ett enda TV program vilket mina gjorde sent 4 o 5 år gamla. Min lille var 2 år när han gick som en soldat utanför dörren med en pinne på axeln och höll vakt. Vad kan det vara? Gamla cellminnen från flera generationer tillbaka? Hormoniellt?

Hm, ja personligen tror jag inte alls att det är så utan att det är vi som formar dem olika. Det finns ganska mycket forskning som pekar åt det hållet medan den forskningen som enträget försöker bevisa att det skulle vara genetiskt eller fysiologiskt tyvärr har väldigt lite att visa upp.

Jag har oxå två pojkar och en flicka och jag kan för mitt liv inte säga att det skiljer sig åt! Tre racerbilar som farit fram som jehun…

#19, va härligt!

Jag o min dotter lyssnar på precis samma musik, hon snodde även mina tonårslåtar. Jag tror också att generationsklyftan blir mindre när man är yngre och får barn. Dock väldigt viktigt att samtidigt stå för "föräldra perspektivet"- vara den vuxne helt enkelt. Men detta är ju ingen motsättning.

Jag var bara 15 år och skulle fylla 16 men min kille var 25 och han är nu min man och vi gifte oss 1982, då var vår andra son 2 år.

Min mamma och pappa var 16 år båda två när jag föddes så det ligger nog i släkten.

Våra söner väntade till 27 resp 23 år innan dem skaffade barn i alla fall.

#23 Wow, imponerande… min stora fasa!! Att någon av mina söner ska bli pappa nu ( de är 17 & 19)när jag inte riktigt orkar vara det stöd jag skulle vilja om det hände…

#21

Jag är också av uppfattningen som du säger att man präglar barn in i könsroller, är rätt insatt i den forskningen också. Men ser också att det finns skillnader mellan flickor och pojkar, män-kvinnor, inte bara biologiskt utan också beteendemässigt från födseln. Vi har ju inte ens samma hormonsystem, och hormoner styr mkt i kroppen och knoppen, för att ta upp ngt. Allt kan vi inte heller ännu förklara och tillvaron är ju minst sagt komplex, med dimetioner vi ännu inte är medvetna om.

Kanske, det har jag aldrig sett någon forskning på… däremot att vi bemöter och behandlar dem olika från födseln finns det massor av forskning på.

Visst finns det olika hormoner men de kan omöjligt svara för de olikheter vi idag tillskriver könen.

Jag var 24 år och han är mitt enda barn, skulle viljat ha ett till men tiden och livet gick, och nu förstör jag kanske fest stämningen men känner mej personlig med er nu så vill berätta att jag fick bröstcancer när jag var 36 år, vilket innebar inga fler barn. Min son är det bäst i mitt liv, älsakr hans pappa oxå men mitt barn…. nåt utöver det andra.

Inte förstör du festen genom att tala om att du älskar ditt barn heller att du blev sjuk är mycket sorgligt. Vi är dock många som bär svårigheter och försöker finnas för varandra så bara skriv på.

#26

ja, jag tror på både hormoner och könsprägling. Och forskning finns, på både ena och andra hållet. Sedan hur man använder den, tolkar o tom utför den är ju djupt mänskligt dvs ofullkommligt. Sökte såhär lite snabbt på nätet intressanta vinklingar på båda hållen här:

http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=58360&a=1004731&printerfriendly=true

Mkt intressant om hormoner och visst påverkar de, no doubt about it. Och kvinnor och män har inte samma sammansättning.

http://www.illustrertvitenskap.com/polopoly.jsp?d=147&a=555

 eller det aggressiva testosteronet

http://www.svd.se/nyheter/vetenskap/artikel_707515.svd

ett litet snabbt ihopplock

21, 37 och 38 år var jag. Alltså fick jag två sladdisar.

Hoppfull, det finns massor med forskning på detta med skillnader, rent genetiskt och biologiskt, mellan pojkar och flickor. Bl a den tragiska historien om pojken som skulle omskäras och kirurgen gjorde något fel. Det hela slutade med att föräldrarna blev övertalade av en psykolog (tror jag han var) att helt sonika ta bort allting och göra operera honom till flicka. Han växte alltså upp som flicka och visste aldrig att han var född pojke. En bror hade han också.

Hela uppväxten mådde denna lilla kille (som han ju egentligen var) dåligt och hela sin uppväxt ville han leka "tuffare" lekar än vad hans tjejkompisar gjorde. Han sökte sig också till pojkar. När han sen blev äldre drogs han till flickor……vilket ju skrämde honom eftersom han ju trodde att han själv var en flicka. Han uppfostrades som en flicka och kläddes som en sådan. Hans leksaker var köpta efter det, men själv ville han inte vara flicka, trots att han ju trodde att han var det. Hela denna studie var ett fiasko för psykologen trodde att det skulle bli flicka av honom eftersom han aldrig vetat om något annat och ändå blev han aldrig som en flicka.

Själv är jag glad över skillnaden för huvva så tråkigt det skulle vara om båda könen vore som ett. Det är ju skillnaderna, både fysiskt som psykiskt som är tilldragande .

Hm, ni har nog missförstått mig ganska radikalt.. men det beror förstås på hur jag uttryckt mig… nu är jag mitt i en fest så jag ska avstå från mera kommentarer… återkommer senare…

#30

Min dotter brukar kalla sig sladdis på fel håll. Vi har nästan exakt samma ålders skillnad på våra barn som vi fick i nästan samma ålder.

Det är en sorglig historia om det barnet.

Och skillnade- Jaaaa, skillnader är givetvis av godo. Håller helt med.

Det är inget problem i mina ögon, problemet blir bara om man värderar egenskaper olika.

Mina kom när jag var:

Son 1-28 år

Son 2-30 år

Dotter 3-38 år

något tätt mellan killarna med facit i hand nu, men ganska ok ändå, så kom lillan som en liten bonus, kul att ha både dotter och söner

#31. Eller så är det våra huvuden som surrar p g a allt festande .

#32. Precis. Egenskaper, tjej eller kille, ska värderas lika, annars blir det skevt.

#31 & 34

eller, kanske bara eller, så tyckar man olika. Och det tycker jag e sååå skönt, för det är heeeelt ok. Till och med alldeles, alldeles underbart. Hade vi inte fått det, så skulle det innebära att vi bodde i en diktatur. Not nice

Kindpuss alla mammorna

Pojke 1: 29 år
Pojke 2: 32 år

EFtersom de flesta kvinnorna i min släkt varit runt 20 år vid sitt första barn kände jag mig lastgammal när jag var nära 30… Fast hos BVC tyckte de att jag var ganska ung, det var många som var betydligt äldre förstföderskor. Tror medelåldern här i Göteborg för en föstförderska vid den tiden låg på dryga 30 år.
själv tycker jag att jag var i ganska lagom ålder personligt sett, för vid 20 hade jag definitivt inte varit mogen och så hade jag ju inte träffat min underbare man än heller…
Andra barnet hade vi velat haft tätare, men naturen ville inte riktigt gå med på det - så det blev lite tablettbehandling mot ett förhöjt hormonvärde.
Nu blir det i alla fall inga fler barn, jag är nyligen steriliserad.

Jag tyckte att det var mycket lättare att ha tvillingarna vid 40 än de första barnen..jag antar för att jag hade vanan inne då. Jag har 4 pojkar och en flicka(en pojke dog) och tösen hängde ihop med sin bror och hans vänner hela uppväxten och lekte pojklekar, men hon är väldigt kvinnlig.