Jag det vita arkivet där skriver jag hur jag vill ha det. Framförallt vad jag ska bli av efter kremering.

Min plan är att fixa det vita arkivet men det har bara inte blivit av. Däremot så har jag muntligen berättat både för man och barn hur jag vill ha det.

#2 Min dotter och vänner vet också var min aska ska bli av. Tyckte ändå det var bra att skriva ner det också, så det inte blir några missförstånd.

Begravningar är till för de levande så jag har sagt att de gör det som de mår bra av. Jag hoppas att de lägger så lite tid och energi på det som möjligt, men jag vet att min sambo tycker om idén på en sten att gå till så han kanske ger mig en sån.

Jag är ju död då så vad spelar det för roll? Min fru och mina barn får bestämma det och jag är övertygad om att de som jag är helt inställda på kremering. Att gräva ner lik i jorden är rätt makabert tycker jag, även om det i slutändan får samma resultat, allt återgår till naturen.

Begravning har jag inga åsikter omkring. Liket kan gå till läkarstudenter att karva i, resten kan brännas. Och ja, min son vet hur jag tänker kring det hela.

Jag tänker lite som Peter. Det är helt upp till mina anhöriga för det är ju trots allt de som är kvar och ska ta hand om det "hela".

Jag ska kremeras. Det är mitt enda krav.

När jag skulle operera skallen (och det var en riskfylld operation) så pratade vi igenom det mesta. Jag var lite inne på vita arkivet men enligt mig så ger det ju kanske press på mina anhöriga att försöka uppfylla någon önskan.

Det enda förslag jag själv kom med är att det finns här på kyrkogården en variant mellan gravsten och minneslund och man sprids i lunden men får en namnbricka placerad på en vägg där man kan (om man vill) sätta blommor.

Jag vill till exempel inte ge min son kravet med en grav att sköta.

När farsan dog nu så fick jag ta över gravbrevet där han och morsan ligger. Det löper ut om 25 år tror jag. Jag tänker se till att betala kyrkogårdsförvaltningen för skötseln för det är en större grav. Jag har ingen lust att gå dit och ha det kravet att sköta blommor och vattna.

Ja, det har de vetat i många år.
För att flika in en närliggande fråga som dessutom kan påverka andra något oerhört; har ni tagit ställning till organdonation - och informerat era anhöriga om det?

När min pappa omkom i en olycka för 15 år sedan så var det oerhört skönt att vi visste att han tyckte att det var ok med organdonation. Vi hade förmodligen fattat samma beslut ändå, men det hade inte känts riktigt lika självklart.

Om det var någon i familjen som skulle varit emot organdonation så hade det varit han - han hade svårt med allt som hade med sjukdom, sjukhus och död att göra och ville aldrig riktigt ta ställning. Av en ren slump så hade jag två månader tidigare varit på en föreläsning och "tvingade" honom sen att fatta ett beslut.

Så otroligt mycket lättare för oss anhöriga!

#6 Tänk en gång till är mitt råd. Något mer ovärdigt än att bli en så kallad "kyckling" är svårt att föreställa sig, i alla fall om man har någon anhörig alls. Min fru är läkare och när hon berättade om de där kropparna … 

De används i åratal och till slut är det inte mycket som liknar en människokropp, inte så mycket för att det karvas i dem, utan för att tiden gör att de förtorkar till förvridna och oidentifierbara biomassabitar, dessutom delas de på längden från början, så varje studentgrupp får en halv.

Jag sa en gång till min fru att eftersom min kropp är så mycket av ett medicinskt mysterium, kanske det vore en idé att … hon stoppade mig mitt i meningen och sa -"det kommer inte att ske, det tillåter jag aldrig".

#8 Jag är ju en av dem på andra sidan av den frågan så att säga, fått transplantat två gånger, kan inte ta emot fler ggr, men alla som är potentiella organdonatorer borde anmäla sig för det fattas enormt mycket organ, omkring 2000 njurar bara i Sverige till exempel.

#8 Anmälde mig till Tobiasregistret när det bildades.

Mina anhöriga vet att jag vill om så är möjligt lämna organ till donation och eller forskning.

Nej. Jag har nog ingen att informera. Bör väl prata med min mor om hur HON vill ha det… snart… men jag avskyr det och vill inte tänka på det…

#11 Vi har svärmors vita kuvert hemma hos oss plus hennes testamente.

#9 Varför skulle jag tänka om/bry mig när jag är död? Min son tänker lika som mig i det fallet.

#skänkt 2 hundkroppar till veterinärhögskolan.

#13 Jag skänkte min häst til veterinärhögskolan.

Att informera ens anhöriga kan vara en trygghet för dem. Då vet du hur du vill ha det.Då behöver det inte bli osämja mellan olika släktingar hur begravningen ska ordnas.

#13 Inte för din egen skull utan för att det är ett ovärdigt eftermäle för dina anhöriga.

Verkar ha blivit en get diskussion gällande detta med att donera till anatomen. Kroppen kommer begravas inom ett år. Ibland blir det längre. Ser inget fult med att hjälpa läkarstudenter. Och man får ju tillbaka kvarlevorna.

#15 På vilket sätt skulle det vara ett ovärdigt eftermäle? Förstår inte hur du tänker.

#16 Det finns inte särskilt mycket tillkvarlevor att ge tillbaka och jag har inte sagt att det är något fult, bara ovärdigt för de efterlevande. I de fall där det inte finns några efterlevande är det en annan sak, ingen behöver må dåligt av hanteringen och skicket. Det är självklart bra att det finns, även om den förtorkade fettfria "kycklingen" har mycket lite gemensamt med kroppsvävnaden i en patient.

#18 hur kan det vara ovärdigt? Är det enligt dig lika ovärdigt att anhöriga kanske måste begrava bara ben efter att man funnit en anhörig som varit försvunnen i skogen x antal år? Jag kan inte förstå ditt resonemang alls. Och allt kanske inte längre är som när din fru gick sin utbildning. Är det lika ovärdigt med obduktioner enligt dig? Man måste få bestämma över om man vill donera sin kropp eller ej. Hur ska vi annars kunna utbilda läkare i framtiden? Man måste vara minst 35 för att bli godkänd som donator också.

Har sagt till mannen att lägger de mig på en kyrkogård ska jag hemsöka honom 😄 Sprid ut mig i skogen där jag mår som bäst . Sen har de minneslunden om de ska gå någonstans. Han skakar på huvudet " kan du inte göra något enkelt?"

#19 Du behöver inte bli aggressiv här, jag ventilerar min åsikter, inget annat. Det finns inget "enligt mig" eftersom jag inte är något man kan använda som källhänvisning, jag säger vad jag tycker och självklart tycker jag att dina andra exempel är otäcka, men vad har de alls med att donera sin kropp till anatomilektioner att göra?

Jag har redan påpekat att det är tur att det finns kroppar att studera, det sa jag ju. Inte heller har jag invänt emot att man själv bestämmer. 

Mina synpunkter är just det, synpunkter, de bygger på att jag är gift med en läkare och vad hon har berättat om detta, samt att hon starkt motsätter sig att jag, trots att min sjukdomshistoria möjligen skulle kunna göra min kropp intressant att studera, skulle donera min lekamen, om inte för något annat, så för barnens skull.

Kan du vara så snäll och sluta hugga och bara acceptera vad jag tycker?

Har aldrig tänkt så mycket på det faktiskt och det är inte så noga för min del hur min begravning blir. Det kanske inte ens finns någon familj  eller släktingar kvar då jag dör ens, sånt vet man ju inte. Men om jag ska säga något i ämnet så känns kremering lämpligt, samt borgerlig begravning!

#21 jag förstår som ändå inte hur du kan anse att det är ovärdigt bara för att du hört någon annans åsikt som kanske är 20 år gammal. Saker ändras liksom. Men jag tycker ordet ovärdigt känns mer som något nedlåtande från din sida om hur folk skulle vilja göra med sin kropp. Och det är det jag ogillar med ditt inlägg. Jag tycker inte att du har rätten att bestämma vad som är ovärdigt för andra. Jag exempelvis skulle kunna tänka mig att donera min kropp till en body farm bara för att göra nytta. Eller ännu mer spännande så till utställningen body worlds.

Efter att varit med och "ordnat" näras begravningar så har jag gjort ett eget vitt arkiv och talat om för de närmsta var det ligger. Jag har gjort det därför att när en riktigt nära anhörig dör så är man så man så full av sorg och har svårt att tänka klart och så ska man då mitt i allt börja fundera på kista, psalmer, klädsel, blommor, fika osv osv. Det är på ren svenska "skitjobbigt". Så för att undrlätta för mina nära har jag helt enkelt skrivit ner hur jag skulle vilja att de gör. Men så klart att om de orkar och vill så får de ju ändra på det jag skrivit.

#23 Skulle man inte få tycka att något är ovärdigt? Jag ser ingenstans att Peter pådyvlar någon annan sina åsikter.

Detta är ett laddat ämne och alla har väldigt skilda åsikter om hur man känner och önskar.

#25 som jag ser det i #15 så anser Peter att: Inte för din egen skull utan för att det är ett ovärdigt eftermäle för dina anhöriga. Anser jag är att lägga sina egna åsikter i vad som är ovärdigt. Och helt klart är detta ett laddat ämne för vissa. Men jag anser att man ska ändå undvika att säga vad man är ovärdigt i att välja vad man vill göra med sin kropp efter man inte längre är levande. Och börja beskriva nått som kanske inte ens i dessa dagar är nära sanningen. Det är bara att skuldbelägga andra och det ser jag inte som okej från nått håll.

Har skrivit ett dokument med information om hur jag vill ha det när jag dör (så enkelt som möjligt), och även meddelat mina anhöriga.

Eftersom jag har katter så har jag även fyllt i ett kontaktkort som jag förvarar i plånboken. Det finns i den här broschyren.

Har dessutom skrivit ett dokument med "bra-att-ha"-information, där det t.ex. står var i huset mitt källarförråd finns, och var nycklarna ligger. Fyller på med information när jag kommer på fler saker.

Peter, jag förstår dig precis. Jag tänkte donera min kropp till forskning etc men av respekt för min syster - som också är läkare, precis som din fru - så lät jag bli. Hon bad mig verkligen att inte göra det eftersom hon inte ville tänka sig min kropp i det skicket.

Vill man donera sin kropp så är det givetvis jättebra, vill man inte så låter man bli.
En obduktion för att fastställa dödsorsaken är ett helt annat förfarande, åtminstone i de allra flesta fall.

Vad gäller organdonation så är jag förvånad över hur mycket rykten som florerar. Folk har verkligen de mest underliga uppfattningar om hur det går till,  hur det kan tänkas fuskas och att man lurar anhöriga för att få "roffa åt sig den dödes organ". Allt från att de skulle ha ljugit för oss om att min pappa verkligen var hjärndöd till att organen hade sålts på svarta marknaden av lokalvårdarna, typ - ska man skratta eller gråta?
Någonstans finns det några personer som fick ett nytt liv tack vare pappa och det beslut vi fattade. Det gick, bokstavligt talat, på mindre än fem sekunder och är ett av de absolut lättaste besluten jag har tagit i mitt liv. Jag tvekade inte en sekund då, och har inte gjort det under de femton år som gått sedan dess.

Tyvärr gör de här ryktena att många tvekar inför organdonation. Personalen på IVA var förvånade över att vi inte funderade över saken - vi ringde inte ens min syster som inte var där just då utan sade "ja" direkt.

#26 Dina personliga tolkningar är inget som jag känner igen mig i alls, så det får stanna vid dina tolkningar av vad jag tycker. Jag har försökt förklara för dig, men jag känner att du inte förstår vad jag menar så jag säger inte mer om det.

#28 Sen är det många som sätter begränsningar på organdonation. Många väljer att inte donera sina hornhinnor.

Vilket jag som kommer att behöva nya så småningom har lite svårt att förstå.

Men jag respekterar att folk gör så men förstår inte varför just hornhinnor inte ska doneras.

Är jag död så använd det som går att användas jag behöver dem inte längre.

#30 Hornhinnorna är dessutom det enda man kan transplantera till vem som helst utan att behöva ta hänsyn till vävnadstyp, blodtyp osv.

#30, Jag får erkänna att jag från början hade hornhinnorna/ögonen som undantag vid organdonation - men då var jag inte särskilt gammal, jag kan i vilket fall inte ha varit myndig eftersom jag minns att jag bodde hemma.
Jag kunde inte tänka mig att någon skulle få skära i mina ögon, liksom. (Jag är skitnojig med ögon. Tål vad tusan som helst i äckelväg men ögon, uääärk!) Det är heller ingen som dör om de inte får ett par hornhinnor, till skillnad från många andra organ.
Idag tänker jag inte likadant, är jag död så är jag och jag lär inte märka om någon tar vare sig hornhinnor eller annat.🙂

#29 och jag har förklarat för dig vad jag ansåg att du gick över för gräns i dina inlägg.

#33 Som jag känner det (och det är förstås vad som är viktigt och ledande för mig) har du inte förklarat, utan du har angripit vad jag sagt på ett alldeles onödigt aggressivt sätt.

Jag har pratat lite om det men tyvärr är det väl så att de få som vet lite, troligtvis är borta själva om vi dör i biologisk ordning.
Efter mig åldersmässigt så finns det bara kusiner och vi har ju inte diskuterat något om våran död eller begravning.
Jag har det vita kuvertet och har fyllt i en del av det men inser att för mig är det viktigare hur jag har det innan jag dör och inte efter.
Jag vill dock brännas och inte ha några som helst minnesmärken, bara strös för vinden.

Jag "tvingade" min familj att prata om det efter att min pappa dog. Det var första gången jag riktigt tänkte på hur mycket det är att ordna med efter ett dödsfall/för begravningen. Jag var ju närmast anhörig så jag fick bestämma det mesta trots att jag var minderårig, sen fick jag såklart stöd av mamma och så.

Men för mig är det egentligen bara organdonationen som är viktig. I övrigt får anhöriga bestämma. Det är dom som ska leva med det. Men jag berättade även hur jag själv hade ordnat min begravning, så om dom inte vill annat kan dom köra på det. 

Sen kan det ju hända att jag hinner ändra mig både en och tio gånger, för det är förhoppningsvis långt kvar till min begravning :)

Jag är anmäld till donationsregistret utan restriktioner. Det som behövs och kan "återanvändas" ska absolut komma till nytta för någon annan tycker jag. Sen villl jag kremeras. I övrigt får mina efterlevande bestämma själv hur de vill ha sin minnesceremoni efter mig. 

Min svärmor hade skrivit ner väldigt detaljerat hur hon ville ha det på sin begravning men av flera olika anledningar gick det inte att genomföra på det sätt hon önskade. Det blev svårt för min svärfar att känna till hur hon hade önskat, men samtidigt veta att han inte kunde följa hennes önskan. Det gav en tankeställare…

#37 Det är lite så jag tänker på dessa "vita arkiv". Det kanske inte alltid är till hjälp utan snarare stjälp.

Jag brukar dela ut donationskort till folk som inte har anmält sig, korten finns i receptionen på dialysen där jag får min behandling. Jag brukar också informera lite om vad det innebär och från vilka man kan ta organ. 

Det är det vanliga, att man inte får ha vissa sjukdomar som aids till exempel och att hjärtat fortfarande måste slå, endera av egen kraft eller genom hjärt-lungmaskin, för att man ska kunna använda organen. Om blodflödet stannar kan man inte använda organen, undantaget är hornhinnorna.

Väldigt OT vid det här laget, men jag kom att tänka på en sak tidigare idag.
Jag har ett kort i plånboken om mina mediciner, att jag har hundar hemma och med kontaktuppgifter till anhöriga mm.
Där står det också att jag inte vill ha några livsuppehållande åtgärder.
Det måste ju dock krocka med att eventuellt kunna använda organ till donation? Går den ekvationen att lösa på något sätt?
Det är alltså så att rent krasst sett så vill jag inte överleva om något händer, men jag vill ju gärna att organen kan komma till nytta…

#40 Om man redan är på sjukhuset när man avlider, kan man upprätthålla blodcirkulationen genom en hjärt-lungmaskin en begränsad tid även om hjärnan är död. Om det är hjärtat som dör, måste organen ut genast om de ska gå att använda.

Jag har för mig att man har viss tid på sig för olika organ som ex. njurar och lever. Att hjärtat är det som måste slå hela tiden men jag kan ha fel.

#41, Jo, det är vad som hände med min pappa - hjärtat slog men han hade ingen andning. Han intuberades på plats och låg sedan i respirator på IVA i två dygn tills han var hjärndöd varpå vi donerade hans organ. Grejen är att själv hade jag inte ens velat intuberas - eller få HLR - utan att dö direkt. Känns lite själviskt när jag vet hur stort behov det är av organ, samtidigt vet jag ju inte om de hade kunnat användas ens under de bästa omständigheter. Pappas olycka var en fullträff ur den synpunkten…

#43

🌺

Nej. Jag kommer inte efterlämna mig några barn och har därför inte haft några tankar alls om begravning, bara att jag vill bli kremerad. Någon gravsten vill jag inte ha med tanke på att ingen skulle besöka den eller ta hand om den (om jag inte dör ung, förstås).