Beklagar :(

Jo, en jämngammal bekant till mig gick bort 2010. Hon fick en hjärtinfarkt av ett epilepsianfall när hon var ute och sprang en kväll, och det fanns inget att göra när hon hittades. Hon blev bara 17.

Det var jättejobbigt, även fast vi bara var bekanta. Vi gick i samma högskoleklass dock, så det var ju någon man träffade varje dag i tre år.

Så sorgligt sisa jag beklagar
Nä jo de har de en arbestkamrat för 10 år sedan snart, Hon blev  bara 27 år

En vän dog i högstadiet. Han kvävdes av sina egna spyor efter att ha intagit GHB.

Jag har mist flera jämnåriga, en av mina klasskamrater gick bort redan i 20 års åldern i cancer.
En tjejkompis orkade inte med livet, utan valde att avsluta det själv, det tog mig väldigt hårt, hon var strax över 30 och lämnade 3 små barn.
Jag fick väldigt dåligt samvete att jag inte märkt hur dåligt hon mådde.

#4 Det var inte nyligen hon tog sitt liv?

Visst har jag det. Och i min ålder så börjar man närma sig….

Och vad tänker man? Jo, att livet inte är evigt och att man ska vara glad för varje ny dag.

Min barndomskamrat sen mitten på 80-talet valde att traska vidare för inte allt för många dagar sen. Begravningen sker den 2:a Maj.

#5 Nej Hera, det var 20 år sedan, men hon fattas mig fortfarande.

Hua, det har hänt alltför många gånger och jag försöker nog i möjligaste mån hålla tankar på sånt ifrån mig, de drar ner.

Jag har haft åtminstone fyra kamrater som tagit sina liv och många fler som dött genom olyckor eller sjukdom. Listan blir längre ju äldre man blir.

Tragiskt att läsa det ni berättar. 

Så många unga människor som lämnar oss.  Jag säger som Anders..man ska vara glad för varje ny dag. Kanske tänker vi mera så, då vi mister våra vänner ?  Vem som helst kan ju drabbas.    🌺

Varje ny dag är en gåva man skall ta tillvara på.

Så tråkigt. Beklagar verkligen.

Förlorade min bästa vän i cancer för några år sedan. Hon var en positiv glad tjej, en renlevnadsmänniska, mitt i livet och bara något år äldre än mig. Jag saknar henne ständigt.

Jag håller med VSK; Varje dag är en gåva man ska ta tillvara på.

Min bästa kompis på dagis dog när han var 5 år i en stor bilolycka:(

Mvh Elvira

Jag miste en kompis då hon och jag var 18 år nämligen år 1978, hon tog för mycket tabletter då hon var olyckligt kär (trodde hon) När hennes kompis ringt ambulansen så kom en taxi istället och det tog för lång tid så hon fick hjärnskador och dog 2 dagar senare. Killen som hon  trodde inte gillade henne gjorde det (ett missförstånd via telefonen tog hennes liv) 😭

Min första pojkvän som jag hade då jag var 14 år blev mördad 1989 då han skulle fyllt 30 år. Jag skulle kunna skriva om flera för en killkompis i samma ålder blev knivdöda utanför Gröna Lund ungefär samma tid och det var alldeles för tidigt för dessa att dö tycker jag.

Nu när man kommer upp i 50+ så blir det mer vanligt att vänner och bekanta blir sjuka och dör….det är livet men då dem är barn eller unga är det inte som det ska tycker jag 😕

Visst gör det ont i hjärtat när människor i ens närhet dör, saknaden kommer alltid finnas där. Läst denhär tråden flera gånger men inte skrivit för ämnet berör och gör ont. Alla har vi någon/några vi tänker på. Har några privat och än fler som jag mött under årens lopp som sjuksköterska. En god vän till mig dog förra året i cancer. Saknar henne, hennes skratt, leende och iver av livsglädje. När min mamma dog så sa hon till mig. "Din mamma kommer alltid vara med dig, fast nu i en annan form." Nu finns hon också med mig fast i en annan form. Tycker det var så fint sagt. Saknaden av våra nära kommer alltid att finnas där, graden varierar dag från dag, stund för stund. Men som min vän sa, de kommer alltid att finnas med oss fast i en annan form.

man får ont i hjärtat och i kroppen. När sådant händer mig brukar jag få vara i min egenbubbla och hitta en vacker plats någonstans utan alla människor i stan. Där kan man gråta och skrika. 

Mvh Elvira

Hoppas allt allt blir bra

Allt för många tyvärr, den som stod mig närmast var en vän jag lärde känna då vi var ett par år bara. Jag var dagbarn hos dem. Sedan började jag i hennes klass i sexan. Och så umgicks vi till efter gymnasiet. Då blev jag gravid och hon hade haft sin diagnos i några år - MS. Och blev allt sämre snabbt medans jag var gravid och barnet var litet. Från att gå själv och kunna sköta sig själv hyfsat, så satt hon i sådan rullstol med högt ryggstöd fast-selad för att inte trilla ur av sina skakningar inom 2 år. Då vi var 23 år så avled hon av sin MS. Det var det värsta jag sett tror jag. Hon var livrädd den sista tiden och skrek så grannarna hörde det. Föräldrarna och vi som stått nära var totala främlingar för henne.

Jag är dock uppväxt i en begravningsbyrå som fjärde generation - så sorg lärde jag mig direkt. Det har hjälpt mig mycket i sorg.