Fina tankar du har Inisklo.

fast det lilla som jag vet om krig så kan jag tycka det är lite konstigt..Många legosoldaterEller vad de nu kallas..

Jag förstår att du är stolt över din pappa då han var en av dem som befriade Finland från Sovjet. Det måste känts väldigt hårt att sedan veta att han krigat mot sina egna. Vilken familjehistoria du har inisklo.

Det är märkligt vad långt borta det känns med krig när man aldrig upplevt det.

Jag träffar ju många äldre och vissa riktigt gamla via jobbet och jag minns en man jag skulle ta EKG på och han saknade flera revben. Jag frågade vad han råkat ut för och han svarade att det var en krigsskada.

Många av våra nya svenskar har också en massa hemska krigsminnen i bagaget.

Spännande att höra om din pappa Inisklo

Förstår att du är stolt över din pappa inisklo.

När den stora stormen var här 1969 så kom det många finska skogsarbetare hit och hjälpte till att röja upp vindfällena. En finsk kille berättade mycket om sin pappa som var hjälte i kriget och som slutade som invalid utan ben.

Så jag förstår vad den finska sisun är för något!

Och jag har läst många böcker om vinterkriget.

Hej Inisklo
Fint skrivet…
Jag förstår det du skriver då min mor är krigsbarn. Mycket fosterlandskänsla, och hon har skrivit lite om sina upplevelser som barn. Delger ett lite stycke…

"När sedan fortsättningskriget började blev pappa inkallad tillsammans med de flesta män i vapenför ålder. Denna gång blev det fronten vid Karelska näset. Egentligen hade han inte behövt gå ut i krig eftersom han hade hjärtfel men solidariteten med kamraterna och pliktkänslan för fosterlandet drev honom till att delta. I juni 1941 mitt i den fagraste försommaren när syrenerna blommade for han iväg. Det jag minns av det var hans plågade blick när han tog avsked.Till min bror sa han.
-Om jag inte kommer tillbaka levande så ska du ha tillbaka min fiol som jag lånat ut till min kusin. Den är din. Nu ska du vara mannen i huset och ta hand om mamma och lillasyster.Till mig sa han.
-Nu måste du komma ihåg att äta ordentligt så att mamma blir glad. Vi skriver till varandra. -Var nu pappas duktiga flicka.
Så försvann han bakom vägkröken i sin gråa uniform och marschkängorna rörde upp dammet på vägen. Det var det sista jag någonsin såg av min pappa.
I september, tre månader efter krigets början kom han hem i en vit kista. Mamma tillät inte oss barn se honom död. Trots att jag var med på begravningen kunde jag inte ta till mig att pappa var borta för alltid. Jag var sex år och för liten att förstå hela innebörden. Pappa blev 35 år. Mamma blev helt förändrad i sin sorg. Endast 30 år gammal blev hon änka.

#1…chik…Tack just detta gör mig, som många andra melankolisk o extra kännsligt.Finland är så liten land o Sovjet var så stor…o ändå vi fick behålla Finland…nästan helt.

#2…Cristine…jag tro trots allt,att det var värre när Finland helt o hållet krigat mot sina egna VITA mot RÖDA…RÖDA mot VITA…man bli gråt fädigt när jag har sätt såna filmer…Hur kan en pappa skyta sin egen pojke eller tvärtom.Hur kan bröder göra så mot varandra.Dom har varit så gripande filmer…just att man har förståt språket osv…fast värkligheten är så många gången värre,det kan vem som helst förstå.

#3…bombleboo…det känns nästan lika för mig,men man bli lite o lite till in matat av sånt,när man har föräldrar som har varit med i kriget o andra som man känner.Jag har haft många som har brättat ett o annat om just detta krig som min pappa var med…men jag tro int,att jag nånsin har hört han,att brätta nåt till mig.Jag har ingen minne av detta allafall.Efter att båda mina föräldrar gick bort,tog jag reda på lite av hans grejer…militärpass osv där har jag forskat fram lite av olika saker.Jag som vuxen kvinna i dag förstå bätre varför han drack så mycke o hadde dåliga närver var våldsamma osv,men han får int förlåtersen bara för det.

#4…Anders…Jaa det är några som jag känner oxå som fick nytt liv här i Sverige,bort om kriget osv.Många som har hjälp här o visat på rätt sätt sin finska sisun.Jag har ett par års tid varit med bokklubben om olika histotiska händelsen.Jag har kunat köpa böcker som har handlat om olika krig i Finland.Jag har haft tur oxå,att fåt såna böcker som handlat om ställen som jag bott osv.Ju äldre jag har blivit destå mer vill jag veta allt som är" mitt"

#5…Hans K. … Hej hej…Det som du skriver om fosterlands känslan är sant,men till mig har det innebyrit lång väg,att känna så som jag känner i dag.Många har sakt,till mig,att du är int typisgt finsk.Nehee!!!Det är jag kanse inte heller för jag har lite ryskblod i mig o lite romerska…har dom sakt allafall o det är jag oxå stolt över.Jag är riktigt" blandras"om man nu kan säga så..o det kan man…va är jag annars…Tack för ditt mammas brättelse en del av det.

TACK TILL ER,ATT NI VILLE DELA DETTA MED MIG.DET BETYDER MYCKE FÖR MIG,ATT JAG SKREV O,ATT NI SKREV.

VARMA TANKAR O BAMSEKRAM TILL ER.

PS…genom litet skrivandet o tankar får man uppfatning bätre vem är jag o varifrån kommer jag.Vilka sker som just jag kan vara o är stolt osv…