Nu för tiden blir det inte så mycket kortspel, men jag älskar annars att spela kort. När jag var liten var det femhundra och casino.

Under en period spelade jag massor med whist. Under en annan period var vi ett gäng som spelade Bridge - det var kul.

Bluff och poker är jag sämre på, jag har dåligt pokeransikte.

Så ja. Älskar kortspel.

Jag är periodare i kortspel.

Förr var det femhundra och casino (både bygg och kryp) stopp, och så älskar jag och min man att spela en variant av poker som kallas chicago. En omgång tar cirka 20 minuter vilket är ganska lagom.

En period spelade vi varje kväll och hade veckans vinnare

Jo det är jättekul men numer så har jag ingen att spela med (det är trots allt roligast om man är fler än 2). Vi spelade mkt med Sonen men nu har han inte tid med oss gamlingar längre. Mellis visar dock talang så bara hon lugnar ner sig lite så…

Vi spelade jämt whist när jag var liten. Min kusin (1 år äldre än mig) o hennes storasyster (1 år äldre än min storasyster) var jämt o hälsade på, varannan helg o varje skollov, då deras föräldrar jobbade åt SJ o åkte gratis. Vintertid var det skidor o pulka som gällde tills vi blött ner oss (el min kusin börjat förfrysa ansiktet, känslig dam) o sedan bidde det fika; varm choklad, macka o bulle…o kortspel såklart!

Fick dille på Chicago när jag gick på datorteket…ibland blev rasterna lika långa som lektionerna…  Här hemma var det också Chicago samt Finns i sjön som gällde med Sonen. Nu spelar jag mest på datorn o då är det Spindelharpan el hjärter jag spelar.

Spelade mycket kort i yngre dar, allt som nämns här ovan utom bridge ingick i repertoaren.

I skolan på håltimmarna, och fy…även klädpoker förekom!

Och i lumpen så var det ju den största sysselsättningen, kortleken var ju med överallt.

Men därefter har det knappt blivit något kortspelande alls.

I min familj spelades det kort jämt när jag var barn och vi ungar fick lära oss beredskapsvist (plump), 500, chille och flera andra som jag har glömt.

Numera spelar vi ibland Chicago (vanlig poängpoker fast med ett extra kortköp) och plump. Med barnen spelar vi "uno", "finns i sjön" och "svarta Maja".

Är väl också periodare..då man börjar är det så himla kul..att man aldrig vill sluta!!

ja i ungdomen spelade vi vändåtta och andra spel som jag inte minns namnet på också poker förståss

21 på casinot.

Vi spelade jämt kort när jag var liten, alla i min mammas släkt spelade och det var den största sysselsättningen på släktkalasen - och alla var med!!

Jag slutade egentligen inte förrän jag träffade min man, han är inte begåvad med några spelgener överhuvudtaget!!

Annars har vi alltid haft spelkvällar med både kort och sällskapsspel =)

Kort spelades för-Ja.

Femhundra. var nog det som var mest….

Sen så spelades Fia här varje dag efter maten, den som förlorade fick ta disken…Men det har vi inte gjort nu på ett tag…

När min styvfar bodde med oss - då var jag mellan ca 10-14 år. Då spelades det otroligt mycket kort.

Vi körde en rolighetsgrej när det gäller poängpoker. Den som fick fyrtal, skulle gå ut och rulla sig i snön! Det gjorde han en gång. Minns det som igår. Visserligen hade han mössa och morgonrock på sig, men ut gick han, och rullade sig i snön gjorde han, och skrek så in i bängen! Ha ha ha!

#10 Fia ja, har två töser på inlärning där. Det spelade vi nästan varenda kväll med Sonen o då hördes det var vi bor, för naturligtvis spelade vi Fia med knuff!

Othello var också ett kärt spel, för att inte tala om Alfapet men det är inte roligt längre då Sonen inte vill numer. Guben vinner man alldeles för lätt över, ingen utmaning.  

Men..är ni en bra, eller dålig förlorare ? 

Vinner såpass ofta att jag kan tillåta ett generöst sinneslag de ggr jag förlorar …nej, jag är inte en dålig förlorare.

Å andra sidan är det jättetråkigt att bara spela/göra sådant man inte kan. Inte så att jag drar mig från att göra saker/öva men i vissa fall har jag bara inte anlaget för just den aktiviteten.

jag är en mycket god förlorare.

Spelade mycket kort när jag var yngre. Jag och en kompis spelade med mormor nästan varje dag. Tycker det är jätte skoj att spela kort.

Men är en dålig förlorare.

Bryr mig faktiskt inte ett dugg om ifall jag förlorar. Jag gillar naturligtvis att vinna, men eftersom det jag uppskattar mest är själva  spelandet så är det helt OK att förlora.

Även jag har spelat mycket. Men nu blir det mera sällan. Jag har inte kvar så många spelkompisar. Men en ivrig kompis har jag kvar. Min sonson (17år).

Han älskar spela "Skitgubbe" med sin farmor. För att det är spel som han vinner 8/10 och farmor är nästan ständigt en skitgubbe.

#18 - det kan inte vara så vanligt! Att ha en farmor som är en skitgubbe alltså.

#19 Kanske inte är så vanligt överhuvudtaget, tror jag, att en 17 årig kille spelar kort med sin farmor. Men vi började spela redan när han var 6 år, och sedan har farmor varit skitgubbe titt och tätt.