Det stämmer. Sedan finns det läkare som inte visar respekt, jag har själv råkat ut för en som hånade mig. Det gjorde att jag inte besökt vårdcentralen på flera år trots att jag varit utsjuk.

Det finns också läkare som är jättebra men som inte orkar med stressen, felbehandlar el går in i väggen. Vi har misst några mkt bra läkare i vårt samhället pga det.

Jag har drygt 40 års erfarenhet av läkare av alla olika sorter. Många är fantastiska, men det finns läkare som borde ägna sig åt forskning och aldrig ha patientkontakt pga sin totala avsaknad av social kompetens.

Det är läkare som kan sitta och prata med en patient i en halvtimme utan att ens känna att h*n inte har kontakt med sin patient och den senare kommer att veta ännu mindre om situationen än före samtalet.

Jag är mycket krass i min läkarkontakt och det finns en handfull av dem som jag känner förtroende för och kan prata med. Läkare som aldrig tar beslut över huvudet på mig och som alltid först lyssnar noga på vad jag säger innan de själva ger sin synpunkt.

Då kan jag känna förtroende, för min insikt om min sjukdom gör att jag har större kunskap om vissa saker än någon läkare. De som känner till och accepterar detta är de läkare jag känner stort förtroende för och som jag lyssnar på.

Övriga för möjligen skriva recept och eventuellt boka tider för någon undersökning eller så, inget mer.

Läkare är ett yrke som jag tycker att det är ett under at någon vill bli

Idag ställs det väldigt stora krav på läkaren både i kompetens och bemötande. Med all rätt givetvis, men tänk vilket ansvar…jag vet inte om jag skulle orka med det.

#3 - Jag håller med. Men samtidigt förstår jag inte hur man kan bli läkare när man faktiskt inte bryr sig om människor. Det har jag sett flera läkare som inte verkar göra.

Jag tycker t.ex. alla de som jobbar i äldringsvården är värda Medaljer och jag fattar inte att de heller orkar.

o så finns det läkare som inte är läkare utan har fått sin leg.har bara erfarenhet av läk som inte bryr sig…Utan när jag har legat på Varbergs sjukhus där är dom helt fantastiska..

#3 Jag är ju gift med en. Hon är så omtyckt att alla patienter som är registrerade på vår vårdcentral vill komma till henne. De andra vårdcentralerna i vår kommun försöker få över henne till sig.

#4 Många som går läkarutbildningen satsar på en karriär som forskare, de måste gå samma väg om det handlar om medicinsk forskning. Under AT och ST måste dessa läkare jobba med patienter även om de inte har det målet med sin utbildning.

#6 - där ser man. Då tycker jag man ska ändra på utbildningen. I värsta fall får alltså ett gäng patienter sätta livet till för att några ska få forska.

#7 Vet inte riktigt om jag håller med där.

En som forskar medicinsk behöver många gånger både ha den kliniska och den rent praktiska erfarenheten för att kunna bli en bra forskare.

Många arbetar dessutom kliniskt och forskar samtidigt.

#8 - jag förstår vad du menar och håller delvis med. Men är det värt att några människor får dö för att man ska forska fram lösningar till andra? Det är ett besvärligt dilemma. Det är ju dessvärre så att läkare som inte bryr sig missar ofta att människor faktiskt är sjuka. Syrran som bor på ett ställe där de ofta får byta läkare är ett sådant exempel. Att hon lever är ett under som består av henne själv och inte beroende på den hjälp hon fått. Kanske de skulle göra någon slags "mänsklighetstest" och den som har dåliga poäng på det får inte gå ensam.

Jag har bara goda erfarenheter av läkare, både på VC och på sjukhusen, och akutmottagningen.

Tror säkert att en läkare kan ha en "dålig dag" liksom vi alla, och att det finns läkare som inte når fram till patienten.

Men något lustigt är det att en person kan älska sin läkare men nästa avskyr honom/henne…jag tror att mycket beror på patienten själv.

När man sitter i ett väntrum eller längre in på en mottagning, kan man ibland inte undgå att höra hur en del patienter beter sig, och att en läkare då uppfattas som "dålig" har jag lätt att förstå.

Men nu vill jag inte försvara alla läkare…som jag antydde ovan så kanske några har valt fel bana.

För min del behöver inte läkaren vara trevlig så länge den gör vad den ska. Men jag har vid det här laget sett ganska många rena felaktiga behandlingar. Känner till ganska många fler genom min bror som har ett jobb där de kollar upp bland annat sådant. En dålig dag är en sak, totalt ointresse är ett annat. Total okunskap är förstås ännu värre, dessvärre är det inte alltid så lätt att se skillnaden på när det är ointresse och när det är okunskap.

Det senaste som syrran råkade ut för sa till och med sjukhuset (som hon till sist fick ta sig till) att hon måste anmäla.

Jag tycker väl både bu och bä om läkare. Har träffat några som varit helt underbara. T ex chefsonkologen här i Uppsala. Går dit om jag är orolig för några prickar på kroppen (Tog bort ett melanom för 8 år sedan som det gått lokala cancerceller i).

Och så finns det dem, där man undrar hur det kom sig att de blev läkare alls!

En vårdcentralsläkare, en danska, träffade jag när jag hade akut diskbråck. Hon påstod att det inte kunde vara diskbråck eftersom jag kunde sitta, det brukar inte diskbråckspatienter kunna, sa hon. Hon tänkte nog inte på att jag satt helt snett, för att inte tynga på vänster sida som värkte förgrymmat.

Jag uppsökte en privat ortoped som remitterade mig till magnetröntgen, där syntes diskbråcket. Jag skickade röntgenresultatet och ett brev till VC-läkaren. Hörde aldrig något därifrån…

Läkare som arbetar på universitetssjukhusen måste forska vid sidan av sin vanliga syssla.