Nej - jag tänker inte föra någon mer politisk diskussion - jag överlåter det åt er andra.

Det finns inte något rätt eller fel i det här, bara åsikter och risk för att man blir osams. Så jag låter bli.

kära asta så klok du är ,men vi kan väl hålla det på en normal dialog ,kram från aksaz

Jag tycker att om man känner mer än 50.000  i månaden så kan man betala 1700 kr till i skatt i månaden!!!!

ja det syns nog inte på kontot en gång

Vad jag retar mig på, är att det har blivit legitimt att förtrycka och förakta de som inte kan jobba. Vare sig man blivit av med jobbet och är arbetslös, eller man är sjuk och inte är arbetsför. Vad i helsefyr kommer den där njugga och tarvliga attityden ifrån? Är vi inte människor hela bunten?

Det finns fuskisar ja, men det där föraktet, det känns… bara elakt och lågsint och nedrigt. Ungefär som att "Ja, jag är minsann bättre än han för han jobbar ju inte". Finns inte en själ som är bättre än någon annan bara pga skillnaden arbeta, eller inte arbeta! Det är inte i arbetet som människovärdet sitter!

En sak till. Ska människor rehabiliteras och kunna komma ut i arbete igen, måste vårdapparaten förbättras ganska många gånger om!!!

ja det måste kännas hemskt för folk som varit sjuka arbetslösa som om dom skall straffas en gång till ,dom kan ju inte rå för att dom fick en sjukdom ,att arbets stället lades ner ,och om vi ska få vård så får vi inte se på nåra jobb avdrag

#5 - dit sista stycke där håller jag väldigt mycket med om. Jag gick i väggen för några år sedan och hade jag inte själv jobbat för att komma igen så hade jag inte jobbat idag. Den hjälp som Försäkringskassan gav var inget och intet. Jag tror att just pga den dåliga rehabiliteringsbiten så kommer färre tillbaka till arbetet än vad som skulle kunna göra det om man fick hjälp i rätt tid.

#7 Just precis. Jag har kunnat se genom åren, att INGEN regering lyckas med en bra och effektiv rehabiliteringskedja. Det är för mycket revirpinkande och regelhantering och byråkrati mellan FK, AF, sjukvården, arbetsgivare, fack, m fl.

Jag vill se EN ENDA rehabiliteringsaktör. En som har mandat att äska resurser från fk, af, fack, sjukvård, etc. Nu bollas människor på det mest förnedrande vis emellan.

Det saknas specialistläkare i det antal som behövs. Det saknas möjligheter att remittera till tillgänglig läkare. Vem ska ta kostnaderna? Kan inte staten göra det, och sedan debitera kommun / landsting??? Det saknas fysioterapeuter, det saknas varmvattenbassänger, sjukgymnaster som är specialiserade på fibromyalgi. Det saknas kuratorer, psykologer, psykoterapeuter. Det saknas skickliga psykiatrispecialister. Listan kan göras lång!

Eftersom jag själv har en psykiatrisk diagnos, låt vara att jag är fullt arbetsför med medicinering, så ömmar jag särskilt för personer med psykiska diagnoser.

Ofta kan det vara ett rent helvete att hitta medicin och behandling som fungerar för DEN ENSKILDE. Många har multipla diagnoser. Många har svårbehandlad ångestproblematik, osv osv.

Under tiden, har man oftast en njugg f-kassa som flåsar en i nacken och undrar NÄR MAN SKA BÖRJA JOBBA IGEN.

Att vara sjuk, har blivit fult.

#8 - fast jag upplevde det som att i början var försäkringskassan i farten. Ifrågasatte det ena eller det andra, under den period som jag mådde som sämst. Hade jag inte haft sambon i det läget vete fasiken hur det hade gått. Sedan när jag började bli bättre och verkligen hade behövt lite hjälp, då fanns de inte där alls. Och något jag märkte, just med sådana som jag, som gått i väggen, är att det är lätt att börja identifiera sig med sjukdomen. Och där får man inte hamna. Har man helt och hållet börja identifiera sig med sjukdomen klarar man inte av att börja jobba.

Nej - jag har tyvärr inte så höga tankar om vår Försäkringskassa och vår sjukvård i Sverige. Vi har duktiga specialister som kan väldigt mycket, och kommer du dit får du väldigt bra hjälp, problemet är att du kan hinna dö innan du får komma dit.

Jag har en gång i livet varit halvtidssjukskriven i 3 månader. Blev kallad till ett rehabiliteringsmöte hos FK. Jag ringde och sa att jag var helt arbetsför och hade börjat heltid igen men jag var tvungen att komma på mötet ändå

Fick än en gång förklara att jag hade fått ta ledigt från jobbet för att komma och jag vet än idag inte vad jag gjorde där

Ursäkta detta var OT.

#9 Ja, i början av sin sjukdomsperiod är man ju så knäckt och behöver STÖD, inte ifrågasättande. Har en väninna som gick in i väggen 2001, det tog 4 år innan hon var uppe i full arbetstid igen.

Idag, med nuvarande regler, hade hon aldrig kunnat komma tillbaks, hon hade blivit sönderstressad av fk och utförsäkrad och aldrig fått en chans.

Jag är stor fiende till nuvarande sjukförsäkringssystem just för att det inte tar hänsyn till att vissa diagnoser tar LÄNGRE TID än 1 år eller vad det är, att hämta sig ifrån. Det måste finnas utrymme för dem som kräver långstidsbehandling, men på sikt kan komma tillbaks. Är det rimligt att utförsäkra och stoppa en människa som är 35-40, och som har 25-30 år kvar i arbetslivet? Ser man på 25-30 års sikt, är 3 år inte så lång tid. Men under de där exempelvis 3 åren av sjukdom och behandlingar, behöver man ett bättre och mer adekvat stöd än vad som kan ges idag.

Det där arbetslivsprogrammet verkar vara rena skämtet, när man läser på Resurs' hemsida…

ja man kan fundera på om man är här i detta livet för man gjort något ont ,

#12 Nåja aksaz - nu tycker jag nog att du överdriver. Jag skulle nog inte påstå att vi direkt har det dåligt i det här landet. I så fall behöver vi nog öppna ögonen lite mer. Men allting kan bli bättre.

#11 - har det någonsin varit bättre då? Jag vet vilket helvete jag hade under mitt år, men framförallt vet jag vilket elände syrran hade under flera år. Till sist blev hon förtidspensionär - eller sjukpensionär - fast hon egentligen ville jobba.

ja för egen del om man inte tänker på behövande arbettslösa sjuka osv värre lär de bli

Är inte intresserad av politiska diskussioner på nätet.

Politik är ju vardagen och den angår oss alla och då måste vi ju diskutera detta tycker jag men utan att bli ovänner!