Jag har flyttat "till annan ort" några gånger och det har gått bra.

Jag har lätt för att ta kontakt med andra så jag skulle inte behöva känna mig ensam och issolerad (hoppas jag  )

Det har jag gjort många gånger…Det konstiga är att det är först nu som jag känner mig tillfreds o som att jag har hamnatt på rätt ställe…

Jag får ångest bara jag tänker på att flytta från Göteborg

mer förr(?)
då snuddade jag vid tanken oftare..
..som ett spännande äventyr
eller på en resa,då jag ibland kände att:
här skulle jag kunna bo
och kikade lite efter boenden o jobb.. :- )
(ett frö var på väg att planteras förra året..,
det är bra att inte fastna i gamla hjulspår..för mycket) *skratt*

"en större" flytt har jag väl gjort
då var det mer ..ifrån (till kom sedan)
(livet gav mig många knuffar)

att flytta TILL,är väl alltid spännande ! :- )

penke

Skulle inte ha några problem med att flytta. Har gjort det några gånger. Har munnen med mig så jag har inga problem med att skapa nya kontakter.

Nej. Sist jag flyttade till annan ort (Malmö, för att jobba) insjuknade jag i en djup depression. Det är A och O för mig att ha en stabil omgivning.

Reser gör jag gärna, men jag måste ha en fast bas.

Jag har också bytt orter och inte haft problem med det,förra sommaren flyttade jag 55 mil till Skåne från Västmanlad med mina söner,och vi känner os redan rotade här,men visst är det en omställning,tar man det bara positivt och ser fram emot saken,så funkar det mesta

Jag flyttade en hel del när jag var yngre, men sedan jag fick barn 1990 har jag bott här i småland. Det är en hat-kärlek kan jag lova! Trivs väldigt dåligt här eftersom det är väldigt svårt att finna likasinnade och jag har varit extremt ensam här. Men har stannat för kontakten med barnen.

Nu känns det himla jobbigt att bryta upp och flytta, även om jag tror att jag skulle må mycket bättre någon annanstans.

8,jag förstår hur du känner,jag hade ju inte kunnat flytta om inte sönerna själva bad om det,vi hade helt enkelt inget kvar där,deras pappa fanns ju inte där för dem heller,han svek dom på 1 timme när dom var i tonåren,vi bodde kvar i 3 år och tog allt skit efter honom och gjorde något bra av det,jag var noga med att inte fly från problemen med dem.

Vi var helt enkelt färdiga där och sönerna hyser inget agg mot det dom hade där som kompisar och annat,det är för mig som mamma ett bevis på att vi gjorde rätt,och dom stortrivs med allt här.

#9 Låter som ni gjorde ett helt riktigt och bra val! Himla härligt att ni trivs!

Vår situation är väldigt annorlunda då pojkarna fortfarande hoppas att deras pappa någon gång ska börja bry sig… De skulle heller aldrig flytta härifrån, de är väldigt starkt fästa vid trakten här. Nu är de ju iofs nästan vuxna men då ska man ju rycka upp en tio-åring istället och börja om med… suck, varför kan det aldrig få vara lätt och bara flyta på någon gång?

10,Då är det jobbigt,jag skulle väl vilja säga att mina grabbar är väldigt självständiga i sitt tänk,och har förstått att dom inte lever sitt liv för sina föräldrar skull(inklusive mig själv) utan för sin egen,sen har dom en större bror på 27 år som är en jättefin förebild för dem,han flyttade hem från Norge i ett år för att se att brorsorna hade det bra,och nu har han flyttat tillbaka och deras kontakt är väldigt tajt.

#11 Så härligt att höra! Det gör mig så glad när människor hittar rätt i livet

Jag försöker tänka att det måste finnas någon mening med att mitt liv blivit så här… jag hoppas bara att jag hinner fatta vad det var innan jag kolavippar

#12 Det dröjer nog inte länge förrän du rör på dig också.

Jag har inte gjort annat i hela mitt liv, vi liknar nomader.

Barnen är likadana..de flyttar runt, vi är helt annorlunda än stabila släkten som bott på samma ställen jämt.

För mej är det givande att kunna åka till något som alltid funnits, de är som en slags rötter. För dem är det spännande att komma hit, de vet aldrig vad som väntar dem.

#13 Tror du? Det vore verkligen kul!

Min del livet har varit så, att jag kände mig som en främling i landet var jag föddes i detta liv. Redan 14 års ålder bestämde jag mig att flytta därifrån. När jag var 17 år fick jag möjlighet att flytta till Tyskland, men den flytten blev stoppat av min mor. Jag fick ingen pass utan hennes tillåtelse.

Då väntade jag några år till. Sedan när jag blev myndig gjorde jag nytt försök. För den gången var allting klart, att jag skulle flytta till Australien. Men på sista stunden förändrades den planen också, och jag "hamnade" i Sverige.

Här mitt hem har varit senaste 42 åren. Aldrig haft känslan av ensamhet eller isolering. Även känslan att jag är en främling försvann.  

Wow 3 gånger samma  borde räcka 1.

#14 Jag känner det på mej och jag tror tioåringen när han får se den nya platsen så vill han flytta själv. Det är du som ska ta tag i det.

Många låter barnen bromsa upp idéer och drömmar man har, men jag kan intyga att barnen efter bara några veckor är hemmastadda. Mina tvillingar kom till Sverige utan att kunna ett ord Svenska och de trivdes efter bara några veckor och pojken gjorde sig förstådd på tre veckor, efter  två månader talade han svenska. Dottern tog edet lite längre tid för men hon är ju autist.

#17 Det var meningen att du skulle landa här i Sverige bland oss, så trist det skulle vara här utan en snigelpiga som kryper över sidorna.

#19 Jabb, så är det. Sverige behövdes en snigelpiga och vice versa. De andra länderna fick skaffa vad de ville.

#19 Så kanske det är… just nu har jag ju inte ork själv att ens tänka tanken på att packa ihop och sälja och flytta. Därtill måste ju maken ha jobb eftersom det enbart är tack vare honom vi kan bo och äta… dottern, tioåringen, kanske skulle tycka att det är helt okej.

Men det är andra saker med… jag har ju bott över 100 mil från mina föräldrar hela mitt vuxna liv och därför aldrig haft någon som helst hjälp eller avlastning med mina barn. Jag känner att jag vill inte att mina barn ska få det likadant… jag vill finnas där för dem och föröska underlätta de där tuffa åren när barnen är små. Men så blir det ju inte om jag flyttar iväg eftersom de stora sönerna absolut vill bo kvar här.

21,Jag tror du oroar dig för mycket hur det ska bli när dom är vuxna,min äldsta son 27 år gammal har alltid funnits en hel del mil ifrån mig sedan han fick jobb och flyttade vid 18 år,jag märkte då att jag blev deppig och nedstämd,men fick klart för mig att det var mina egna känslor och inte sonens som gjorde det så svårt.

Han förklarade för mig att oavsett om vi befinner oss 100 mil ifrån varandra,så vet jag att jag alltid har ett hem dit jag kan åka själv och med mina eventuella familj och mina barn framåt i livet,sen anser de alla 3 att,jag har gjort mitt när dom flyttar nu är det dags att tänka på mig själv,visst kan jag känna en längtan efter närheten med den äldste,men då ringer vi och planerar nästa gång vi ska ses,så är det över…

Idag ser jag ju fram emot att få ha dem här,men också att få ha mina barn barn här när det väl blir några,eftersom jag vet att det blir ju inte bara en helg utan dom stannar ju minst en vecka åt gången.Och även när jag åker dit så blir det ju att vi stannar där längre.Och än så länge är det ju perfekt för de yngre sönerna att åka till den äldste på sommarlovet i Norge,även jag och min sambo ska dit i sommar på semester.

Hoppfull har du visat dem på något annat.  Kanske en större by där det finns mer utbud för ungdommar t.ex.

Jag har också flyttat runt i hela mitt liv så jag är inte rädd för att flytta. Vi flyttade flera gånger när jag var liten och det var något man överlevde det också.

Jag hade inte haft något emot att flytta nu heller. Trivs egentligen inte där vi bor. VI har inte lyckats skaffa oss några vänner. Det är svårt att skaffa vänner när man inte har barn och alla i ens ålder har barn. Men för närvarande kan vi inte flytta. Min mamma bor hos oss nu och jag kan nog inte flytta förrän hon inte finns mer. Så det är inte bara barn som binder en.

Jag gillar faktiskt att flytta, jag gillar att komma till nya ställen och upptäcka nya människor och nya områden.

Jag bor kvar i min födelseort & trivs.

Sökte jobb 10 mil bort, när jag var färdig barnskötare 1987. Jag inget jobb eftersom jag inte hade någon bostad där. Jag fick ingen bostad, eftersom jag inte hade fast inkomst…….

Blev då tim-vikarie här hemma

Sen…när sambon & jag inte jobbar mer, då ska vi flytta till en stuga bredvid en liten sjö

Jag hittade HUSET, en gammal skola, för 30 år sedan. Kärlek vid första blick.

4 barn har växt upp här, där 2 är född medan vi bodde här. Jag ska bäras härifrån med fötterna först!

Jag bor på gården jag är född på, så snart har jag bott här i 51 år. Känner starkt för att göra mej av med rasket, mycket jobb å så när man är ensam. Skulle verkligen vilja att nåt av barnen tog över.
Sen skulle jag kunna flytta nånstans och bli vanlig.
Lägenhet, jobb, byta miljö mm.

Varför?

Bodde här med mitt X i nära 25 år. Han har genom sina påbörjade projekt liksom förstört mycket av min glädje!
Skulle vara skönt att börja om.

Jag trivs så himla bra där jag bor…skulle nog inte trivas någon annanstans…så jag flyttar inte

Jag har hamnat i den situationen flera gånger i livet. Mina föräldrar, eller snarare min pappa, hade svårt att hålla sig på en plats någon längre tid, så jag bytte skola tio gånger mellan första och åttonde klass.

Som 17-18-åring flyttade jag från Salem söder om Sthlm till Jämtland och bodde där ett par år.

I början av 80-talet flyttade jag från Grödinge mellan Södertälje och Nynäshamn till Göteborg och nu senast för 15 år sedan flyttade vi hit från Södertälje.

Nu har jag flyttat klart. Jag har inte haft några problem att skaffa nytt umgänge på de ställen jag hamnat, men de bästa kompisarna har jag haft kvar oavsett.

Jag har ju bott lite på olika ställen under skoltid i Västerås, jobbade i Idre Fjäll. Efter att jag fick barn blev man ju kvar på samma ställe. Fast jag trivs också här jag bor…bekvämt också.

# 30

Nästa gång vi flyttar blir det till "hemmet" Jile…

#31 ha..ha ja där det är varmt och skönt. kan vi ju sätta lite tulpaner och sitta och njuta till fågelkvitter.

Jag tror att jag skulle kunna tänka mig det iofs… men nu när vi flyttat hit trivs jag så bra.

Eftersom vi båda har anknytning till Dalarna har vi funderat på om vi skulle kunnna trivas att bo där. Vi kom  fram till att det är fint i Leksand och ´Rättvik men att det skulle kännas litet i längden…

#22 Nja jag vet inte om det är så som du tänker. Jag oroar mig inte ett spår för att jag ska sakna barnen, jag klarar mig utmärkt. Det handlar inte om mina känslor av att barnen försvinner utan om att jag vill ställa upp bättre än mina föräldrar kunnat för mig.

För jag har som sagt själv haft mina barns uppväxt helt utan avlastning, helt ensam och det önskar jag verkligen ingen annan, minst av allt mina barn. Att aldrig aldrig aldrig kunna göra saker själv för du har ingen barnvakt, att alltid vara den som måste finnas där för barnen, dygnet runt, utan undantag är en pressande situation och det är den jag pratar om.

Sedan har jag ju själv den situationen att jag måste vara hos mamma och pappa en vecka när jag åker hem och det är verkligen inte idealiskt tycker jag! Jag skulle mycket hellre ha haft vardagsumgänge, enkelt, ofta, sitta en stund och prata och sedan kunna åka/går hem, utan allt det påhäng som en långresa med barn och sedan inneboende hos föräldrarna innebär när man själv är över 40.

34,Nu menade jag inte att man måste stanna längre,men för oss blir det så automatiskt,vi har ett avslappnat förhållande när vi ses,och gör det vi själva tycker och vill,inget säger att vi måste umgås hela tiden.

Jag har ju också tagit hand om mina 3 helt själv dygnet runt,till och med när jag satt i rullstol med förlamade ben,som tur var kunde barnen gå då och det funkade bra,kanske det som gjort att vi är så tajta även om den äldste är många mil härifrån.Hade ett ex som konstant var borta.

Visst är det jobbigt att ha det så,men med tiden så växte dom upp och blev själv ständiga,vilket gjorde att jag kunde ta mig mina småtrippar eller bara gå ut i skogen med vovvarna och njuta av lugnet.

Själv blev jag ju slängd hit och dit med som liten,vilket har gjort att jag blev självständig och därmed överfört det på sönerna,vi är nära fast vi är långt ifrån(inte tonnisarna då)…svårt att förklara det där.Men min uppväxt vill jag inte att mina barn ska ha.

Men jag förstår hur du menar med det där vardagliga,alla är vi ju olika och mycket av det vardagliga sköter vi via telefon och internet,visst det blir inte samma sak,men det funkar bra för oss.