Att kunna förlåta är starkt.

Det är inte alltid så lätt dock att förlåta. Ibland kan det ta år.

Jag vet.. men för ens egen skull bör man beareta det så fort som möjligt för annars växer det i stället för att avta eftersom man går och grämer sig.

Ja det tror jag på! Förlåtelse och acceptans är grundstenarna för att kunna lämna dåliga erfarenheter bakom oss och gå vidare, och dåliga erfarenheter har alla!

Förlåta är väl att visa att jag är en människa som lärt mig att gå vidare /kram Spanaren

Det tog mig ganska många år att förlåta min pappa. Och jag tror att orsaken till det var att han dog så  jag fick aldrig chansen att prata ut.

Förlåtelse & acceptans…som Hoppfull skriver.

Sen behöver jag inte söka upp, den som gjorde mig illa. Personen i fråga kanske inte ens vet, att h*n gorde mej illa.

Medvetenheten om att kunna förlåta & inte "snacka skit"…..det kräver mod, självförtroende & självkänsla.

#6 Ja då får man kämpa på mycket mera! Det är ungefär som att ha någon som vägrar prata ut trots att det behövs. Då måste man oxå kämpa med sina känslor. Tack och lov att det går om man sliter hårt!

#7 Nej det håller jag med om att man inte alls behöver! Ibland kanske det till och med kan förvärra saken, särskilt om personen inte är medveten om att man själv tagit väldigt illa vid sig.

Jag tänker att förlåtelse måste få ha många olika graderingar, för om det inte får ha det, finns alldeles för mycket i världen som inte skulle gå att förlåta.

Exempelvis kan jag inte känna någon förlåtelse i mitt sinne för Hitler och hans inre grupp av medansvariga.

Mina egna föräldrars misshandel av mig och mina syskon under hela vår uppväxt kan jag sträcka mig till att acceptera som något som skett och inte går att ändra på. Fullständig förlåtelse? - nej det går inte.

Vi vänder på det hela … när allt är förlåtet så finns ingen ondska kvar.

#9  Ännu en sak till ditt bagage och du har gått igenom detta också … med ärr/ kram Spanaren

#9 - jag håller med dig där faktiskt. Det är nog så med min pappa också - jag har nog aldrig förlåtit honom, men jag har liksom lärt mig att leva med det och accepterat att det hänt och inte går att ändra på. Bra sagt faktiskt.

Vi ser nog olika på det, jag tror på total förlåtelse men säger därmed inte att alla måste göra likadant, bara att det är möjligt om man vill.

Det kan vara en befrielse att bara, precis som Peter skriver, acceptera att något hänt och gå vidare.

Att rentav försonas med tanken att man aldrig kan förlåta.

Det finns saker som inte går att förlåta. Människor som gjort ont och inte ens visar ånger.

#12 Jag känner inte att förlåtelse för hur mina föräldrar behandlade sina barn är möjligt för mig inom mitt samvetes gränser.

Att förmå att fullständigt förlåta dem för deras handlingar och att samtidigt vara ärlig mot mig själv är inte en möjlighet.

Det bästa jag kan göra är att acceptera att det har inträffat, att mina föräldrar inte var mogna ansvaret för oss.

#14 Ja absolut måste man göra det som fungerar för en själv.

Det jag menade är att det går, det finns de som förlåter både våldtäktsmän och mördare, men det kräver givetvis enormt arbete och en vilja av stål. Men det går.

Dessutom handlar det om att se saken ur ett större perspektiv, inte enbart på individnivå, som i att jag som person är skadad av X som person och se det ur den personliga synvinkeln. Man måste kanske se det ur ett perspektiv som är mera andligt och ser oss människor som själar på en lång lång resa med många delmål för att klara det.

Att vissa människor föds med känslomässiga handikap som får dem att begå en massa olika vedervärdiga handlingar är ju inte deras fel heller. De är ju, precis som vi, en produkt av sin uppväxt och bakgrund. Och alla har inte förmågan att skapa egna valsituationer.

Och kan man se det så istället för att låsa sig vid att den eller den personen betett sig illa så kan man förlåta ur ett annat perspektiv.

#15 Alltså jag är inte hundra på att man förlåter en våldtäktsman eller en mördare. Inte vad jag menar med förlåtelse.

Om jag verkligen förlåter någon då ska jag i princip kunna umgås med den personen sedan. Det tror jag inte någon gör med en person som har mördat en närstående till en. Men vad vet jag, det kanske man gör.

Själv är jag inte det minsta andlig och har inte någon tro till någon högre makt. De saker som min pappa gjorde kan jag leda tillbaka till hans barndom, men det hjälper inte. Han har ett ansvar i det ändå. Att man har ett känslomässigt handikapp eller att man har behandlats illa själv är för mig en förklaring, men det är inte någon ursäkt.

#16 Nej vi menar nog olika saker. Jag ser inte förlåtelse som något som har med den andra personen att göra överhuvudtaget. Förlåtelse är något som sker inuti mig för att befria mig från den smärta (eller vad det handlar om) som händelserna orsakat mig.

Att kunna umgås med en människa som inte beter sig hyggligt ser jag inte som något att sträva efter överhuvudtaget.

Självklart bär alla ett ansvar för sina handlingar, och personerna som gör dem bär dem med sig för alltid. Att förlåta handlar för mig om att inse att då när det som hände hände, hade inte personen förmåga att agera annorlunda.

Och det går ju inte att komma ifrån… för hade personen haft insikt (eller bättre förutsättningar) just då, så hade den sannolikt inte agerat så. Därför förlåter jag utifrån personens specifika situation just då, den går ju heller aldrig att ändra hur gärna man skulle vilja.

Kanske misstolkade du när jag skrev andlig, för handlar inte om någon tro på någon högre makt Bara på att vi är själar som är här för att lära oss saker, där kanske just förlåtelse är en.

OK - då förstår jag varför vi säger olika. Det som du menar med förlåtelse är acceptans för mig.

#16 Jag är mycket inne på samma linje som du beskriver.

Faktiskt känner jag till och med att jag ifrågasätter syftet för min egen personliga del att förlåta oförlåtliga handlingar.

Jag kan inte förstå vad det skulle ha för betydelse om jag förlåter min föräldrar eller inte eftersom jag inte kan känna att det skulle förändra någonting till det bättre.

Tvärtom skulle jag säga för min egen personliga del, att det förringar allvaret i det de en gång gjorde mot mig och mina syskon. Det känns som om jag kan förlåta det var det ändå inte så allvarligt.

#18 Ja jag anade att vi hade lika olika tanke bakom. För mig är acceptans att acceptera att det har hänt och att det är omöjligt att förändra, att lära sig leva med det skedda, men det finns alltid där.

Medan förlåtesle innebär att man totalt släpper hela händelsen och kanske med tiden knappt kommer ihåg den. Så har det fungerat för mig när jag verkligen förlåtit.

#19 För min del handlar det du beskriver om att hålla kvar vid smärtan för att den är en del av en. För vad händer om du inte längre känner den, om det dina föräldrar gjorde mot dig inte längre gör ont eller formar dig.

Jag förstår helt hur du tänker, jag tänkte så själv och blev så otroligt förbannad när jag blev uppmanad att förlåta och släppa taget om det som hänt. Precis som du sa jag att det skulle förringa det vidriga.

Men det hade exakt motsatt effekt för mig och mitt liv. Och det är väl därför som jag både vet att det går och att man kan må så enormt mycket bättre och blir friskare om man rensar ut gamla smärtor ur kroppen (för de sitter även fysiskt).

#20 Nej du har fel vad gäller mig och hur jag upplever detta. Jag känner inte smärta och jag hänger inte kvar i det gamla, ältar inte. Minnen, men inte smärta.

Jag förstår dock vad du menar. Min syster fungerar så som du säger. Hon släpper inte det gamla, ältar och ältar och mår outsägligt dåligt av det, men så funkar inte jag.

Jag tycker att det är viktigt att aldrig glömma, vare sig det handlar om oförrätter eller sånt som är gott. Det hjälper mig att alltid välja rätt framåt.

Att aldrig glömma hur jag själv blev behandlad betyder för mig att jag aldrig tvekar om hur jag ska handla när det gäller mina egna barn.

Mina föräldrar har ingen del i min tillvaro. De är känslostörda individer som aldrig lär av misstag, aldrig förlåter själva, aldrig erkänner att de gjort fel. Jag känner inget behov av att förlåta dem eftersom det de gjorde är minnen, inte smärta för mig idag.

#21 Ok.

Men menar du på fullt allvar att om du inte ständigt påmindes om hur du blev behandlad så finns risken att du skulle göra så själv mot dina barn?

De allra flesta vuxna är ju fullt anständiga och ansvarstagande mot sina barn utan att ha misshandlats eller farit illa som barn. Så det syftet får jag nog erkänna att jag inte alls förstår.

#22 Det är oerhört vanligt att föräldrar går i sina egna föräldrars spår på gott och på ont. Många gör som deras egen pappa och mamma gjord mot dem själva utan att ens reflektera över hur de själva mådde av det som barn.

Min pappa fick stryk av min farfar och av sin lärare. Pappa uttryckte ibland hat mot framför allt sin lärare för detta, jag tror inte han mindes min farfars behandling av pappa eftersom farfar försvann när pappa var fem år.

Ändå fanns det inte en enda eftertanke över hur min pappa behandlade mig. Hur han kunde rappa mig gul och blå utan en enda liten tanke på hur han själv upplevde samma sak. Det är vad jag menar.

Jo det känner jag till precis som bruk av alkohol och vilket parti man röstar på.

Men frågan var ju ställd till dig och varför du tror att det fortfarande spelar roll så att du vill och tycker att det är viktigt för dig att minnas.

#24 Bara det att jag ska göra precis tvärtemot det mina minnen innehåller i varje enskild situation så blir det rätt.

Allt kan man inte förlåta, det finns gränser även för det!

Men varför är det så att det ofta är bara en part som ber om förlåtelse även om båda varit dumma?

Det har du rätt i Jeremina!

Så är det många gånger, men inte alla!

Håller med…ett gräl börjar oftast inte med första repliken…