Veckan efter min vistelse i Chignecto, Nova scotia, Kanada, bar det av söderut. Vi var inbjudna till en Hunting Lodge högt upp i bergen i West Virginia.

Det kom sig så av att vi på en stort konvent i Danmark, där vi skulle skapa en världsorganisation för bågjakt, mötte en man som heter Tink Nathan. Han är en känd profil i USA, om än något kontroversiell och han bjöd oss till sin Hunting Lodge.

Vi lämnade Montreal i snö och iskyla och landade i Washington några timmar senare. Där rådde full indiansommar med 25 plusgrader och folk gick i shorts och t-tröja. Klimatchock!

Tanken var att vi skulle ta en Greyhoundbuss från washington 25 mil upp i Appalachernas rundade berg, men när jag såg hur det såg ut runt busstationen blev jag riktigt rädd. Där var så mycket utslagna människor. De stod och eldade i tunnor på trottoaren eller satt i stora grupper i gathörnen.

Jag sa till Bengt - aldrig att jag kliver in där med all vår packning, vi kommer att bli av med allt. Jag frågade taxiföraren hur mycket han ville ha för att köra oss hela vägen. Han ville ha motsvarande 700 kr och det tyckte vi var acceptabelt.

Bilen, en Oldsmobile, var enorm. Jag låg raklång i baksätet. -"Det är min frus shoppingbil, sa chauffören, min egen är på verkstad". Vi klättrade allt högre, men bergen är trots sin höjd helt beklädda med grönt, skogar och ängar. Där var mycket vingnöt, ek, ceder, asp och lönn.

När vi kom fram möttes vi av två killar som skötte stället och fungerade som jaktguider. De hade en enormt stor och tjock kokerska i köket och henns mer än lovligt magre man var alltiallo.

Vi fick ett rum med två våningssängar. Vår kompis Anders var redan där. han var inte med till Chignecto, utan hade åkt direkt till Tinks lodge. Vi träffade många andra jägare där, de hade åtta platser och med oss blev det fullt.

Vi satt hela kvällen och åt och snackade med de andra. Två av dem var bröder och deras pappa var också med. De tre var falkenerare och de berättade mycket om sin verksamhet.

De använde sig av en sorts vråk som heter "rödstjärtad hök". varför det heter hök när det är en vråk kan man undra, men tydligen kallar man inte fåglarna efter den familj de tillhör som vi gör här.

Fördelen med dessa rödstjärtade hökar är att de kan använda flera fåglar samtidigt och de hjälps åt att bedriva jakten. falkar tar ofta ihjäl varandra om två fåglar skulle släppas samtidigt.

Första morgonen var det väckning kl 05.00 och frukosten serverades. Därefter skulle vi träningsskjuta. Det gjordes på en tredimensionell hjortfigur som placerades på gräset omkring 15 meter från en lada. Vi stod på logen och sköt neråt för att det skulle bli som att sitta i tornen som fanns placerade i markerna.

Klockan 06.00 skulle vi sätta på "make-up" i form av kamouflagemålning i ansiktet, kamouflagekläder på hela kroppen, bara ögonen syntes. Till sist fick man montera rävpssimpregnerade "pads" under stövlarna för att inte sprida människolukt i hjortväxlarna.

Halv sju blev vi utplacerade. Det var den 9e november så det var fortfarande absolut becksvart ute. Att hitta till sin plattform var inte lätt i kolmörkret och vi fick bara använda en minimal MagLite ficklampa.

Mitt första pass var i en sluttning med ek, vingnöt och lönn. Jag satt på en skjutstege ungefär 5 meter upp. Vi hade licens för en hornbärande och en valfri hjort och svartbjörn. Mindre vilt hade vi en samlingslicens på, så vi fick även jaga bobcat, coyote, tvättbjörn och vildkalkon.

När det började närma sig gryningen hade jag redan suttit i en halvtimme och kände mig lite stel. Jag gjorde några uppdrag med bågen för att värma upp, när jag plötsligt hörde ett underligt ljud. Det var kalkoner och de var på väg åt mitt håll.

Jag bytte pil till en med en bromsring på skaftet bakom spetsen. kalkoner blöder inte så de går inte att spåra efter skottet. Därför har man en bromsring bakom spetsen som gör att pilen blir kvar i fågeln.

Om pilen sitter kvar blöder fågeln och pilen hindrar dessutom att den hinner gömma sig i undervegetationen. Då hittar man den snabbt. Utan bromsringen går pilen igenom och fågeln gömmer sig så att man aldrig hittar den efter att den dött.

Jag hörde att hela flocken var nära och gjorde mig beredd. Jag såg buskar röra sig 25-30 meter bort, fortfarande för långt och ännu såg jag inte själva fåglarna.

Plötsligt ser jag en tupp sträcka upp halsen över buskagen ungefär 25 meter bort. Jag försökte låta bli att blinka, men det gick inte och kalkonen skrek till ett varningrop och så rasslade det till i buskarna och hela flocken var väck

Tuppen såg min ögonblinkning på 25 meters håll! Jag satt ju absolut stilla och allt annat var kamouflerat, till och med pilskaften och fjädrarna på pilarna.

Jag såg en bobcat, en sorts mindre lo, på långt håll, men den ville jag inte skjuta på. Man kan ju inte äta den sa jag till den av guiderna som kom och hämtade mig kl 10.00. han tittade på mig som om jag var helt knäpp, men sån är jag …