Man har samma känslor livet ut..om det var jag som skrev Maddes tråd, skulle ni skratta då.?

#1 Det skulle vara lika "spännande" om det var du Cristine. ;-)

#0 Jag tycker inte att man ska behöva sitta för sig själv, om man inte vill, när man blivit ensam av någon anledning.

Jag tycker inte att någon har rätt att neka en annan människa, kärlek, vänskap, sammhörighet.

Det är väldigt egoistiskt tänkt om man inte unnar sina medmänniskor det.

Jag skulle tycka att det vore bra om min mamma kunde finna en vän nu på ålderns höst. Någon att dela sina innersta tankar med, någon att hålla i handen, någon att åka på PRO-resor tillsammans med osv.

Men det är väl bara för bra om dom som vill hittar nån att dela sitt fortsatta liv med! Underbart! Kärleken finns i alla åldrar som tur är! :-))

#1

nej Cristine jag skulle inte skratta det lovar jag, och jag håller med Gunilla om att det skulle vara lika spännande - om inte ännu mer - om det var du i maddes sits!

 Jag erkänner att jag som så många andra har trott att när man blir äldre så försvinner behoven av kärlek och romantik - jag vet inte varför man tror det - kanske därför att den äldre generationen i mitt liv aldrig pussades och kramades offentligt.

Jag tycker givetvis att även äldre ska få njuta av livet som alla andra - men jag har också sett exempel på när barnen tagit mycket illa vid sig - och det tycker jag är förfärligt. Varför skulle man missunna sina äldre närstående att få uppleva lyckan av kärlek och närhet?

Det förekommer det vet jag - jag undrar bara hur vanligt det är?

Jo visst förekommer det men det är mest egoistiska barn som ser sitt arv försvinna. Det är hemskt när de tycker att mamman/pappan ska sitta där och sörja den döde partnen i kanske 20-30 år.När pappa var 98 och mamma 83 "larvade" de sig lika mycket som när de var unga. Pappa dog först och jag är säker på att han inte velat att mamma skulle vara ensam. Hade hon träffat någon annan skulle det varit helt ok.

Tja, det är väl ändå vuxna människor vi pratar om här som faktiskt har klarat av ett helt liv. Självklart ska ingen nekas till att vara med en ny partner. Det är fruktansvärt egoistiskt av barnen, dessutom till åren själva, att neka sin anhörig närhet till en annan människa. Att formligen önska på dem ensamhet och, i många fall, tristess. Det finns så många äldre som sitter ensamma i sina stugor, där faktiskt inte barnen direkt stampar ner i farstun alltför ofta. Undrar just om de vuxna barnen själva skulle vilja sitta, dag ut och dag in, ensamma .

1000:an

det är ..dubbelt att svara på detta !

jag får inte till något bra svar,spånar o suddar.

å ena sidan har jag inget emot att ..äldre får möta kärleken igen/på nytt,men det skulle störa mig om det var någon av mina föräldrar,jag skulle känna mig illojal..

vet inte om döden gör det för..tabu, är det enklare efter en skiljsmässa ( i livet) ?

föräldra är ju föräldrar och de ska alltid bara vara föräldrar….. ( inte nå´ns nya..)

men,hos prästen säger man ju: Tills döden skiljer oss åt.

penke

Ja min fråga gäller nog efter att döden har skilt dem åt…

Jag minns att jag tyckte att det var förfärligt när min farsa började dejta en 40-årig kärring (ja jag var yngre då) i leopardbyxor!

Skulle han liksom ersätta min mamma som hade både stil och klass med en hoppa som inte ens kunde klä sig?! jag skäms för det nu - men det blev inget av det som tur var - hon var så pinsam när hon försökte ställa sig in hos mig och mina bröder

Hade det hänt idag hade jag kanske sett annorlunda på det (?) hoppas jag - man blir ju äldre och klokare med åren

Då är jag född äldre och klok . Har aldrig haft såna känslor utan alltid ansett att saker och ting är som det är. Kan ens föräldrar inte hålla ihop så kan de inte, men det innebär inte att de för alltid försuttit sina chanser. I såna fall försatt jag mina redan innan jag fyllt 30……hemska tanke.

Jag har aldrig förstått varför vi ska lägga in våra värderingar i hur andra väljer, även om det är ens föräldrar. Man behöver inte tycka som de, eller anse att det nya valet är det allra bästa……..men tänk så många gånger ens föräldrar har varnat en för någon kompis, eller pojkvän och man ansett dem totalt okompetenta och man t o m ansåg att de inte visste något om livet. Ja, sen kommer vi och ska bestämma över dem och deras val av partner, fast de är bra mycket äldre och visare än en annan.

Ja jag vet ju inte, men jag inbillar mig att det är skillnad om den ena dör än att de skiljer sig. I min familjs fall så dog ju mamma aldeles för ung och pappa blev ofrivilligt ensam. jag tror att om de hade skilt sig så hade jag tagit saker på ett annat sätt - men det vet jag ju inte.

och som jag sa - den episod jag beskrev så var jag ju mycket yngre än jag är nu. Då var jag ju inte ens trettio och allt var knepigt då.

Jag hoppas och tror att jag hade reagerat bättre om det hade hänt nu när jag äldre och klokare. Att farsgubben kom att leva ensam sedan var hans beslut och ingen annans. jag hade gärna unnat honom kärlek och sällskap på ålderns höst.

Intressant tråd som väcker en del funderingar.

Den första är, vad menar ni med äldre? Var går gränsen?

Min far gifte om sig ett år efter det att min mor gått över till andra sidan. Hans nya fru hade sin man i en grav nära min mors och raggade snyggt upp min far. Jag tycker det är skönt för annars skulle jag gå omkring med dåligt samvete för att tiden inte finns att sköta två hem. Nu slipper han sitta ensam och jag kan leva mitt liv också.

Tja pensionsåldern kanske. Den åldern när en del (oftast från den yngre generationen) anser man är för gammal för kärlek  

Vad skönt för din far att hans slipper vara ensam

Jag tänker att våra eventuella negativa reaktioner handlar ju om vårt eget ego… alltså vår bild av våra föräldrars kärlek. För det är väl en form av konkurrens man i så fall upplever där ens förälder känner saker för en ny… är detta starkare? Är det här bättre? Är h*n mer kär i den nye… känner h*n att -tänk om jag träffat den här partnern direkt.

Jag tror att det är för att det i viss mån ruckar vår egen existens och gör att det blir otäckt.

Sedan handlar det väl oxå om hur ens föräldrar har haft det tillsammans. Mina föräldrar har inte haft en lysande relation förrän de sista 8 åren eller så, innan suckade och stönade mamma mest över pappas enorma ego. Så jag inbillar mig att jag skulle känna mig lycklig för vem av dem det än var om de fick uppleva den typen av kärlek som jag har med min man. De har ju aldrig passat ihop, levt respektfullt och visat varandra hänsyn och omtanke så om de fick uppleva det vore underbart och det skulle skapa en större förståelse hos dem för oss barn som kräver så mycket. Nu lever ju båda så det är inte aktuellt, så därför spekulerar jag förstås bara hejvilt

jag jag tror helt säkert att våra negativa reaktioner handlar om våra egna egon - alltid - vad det än handlar om…

Säkert är egot inblandat men också rädslan för att bli av med kommande arv, det har vi förstått som båda är har barn i tidigare äktenskap. Mina barn helt ok med giftemålet medans hälften av hans visat något annat…..

Man kan väl aldrig bli för gammal för kärlek ? Varför skulle man vilja leva ensam och nöjha sig fint med det bara för att man kanske haft ett långt äktenskap och personen dött.

Nej fram för kärleken i alla dess former och i alla åldrar säger jag, det är helt underbart att en person på 80 kan bli lika förälskad som jag på 30. Underbart !

#16 Jag kan förstå den rädslan samtidigt som det väl på något sätt inte alls är självklart att man som barn ska få det som föräldrarna slitit ihop? Och även det är väl förresten egot som spökar… för det är väl egoistiskt att sätta sitt eget arv före mammas el pappas lycka?

Här har vi löst det genom att vara luspanka :) så ingen behöver bekymra sig för några arv överhuvudtaget!

#18 Jag har lovat mina rara små barn att de ska få ärva alla mina skulder  Nej, jag har så himla svårt att förstå varför man ska slita ett helt liv och spara för att ungarna ska ärva. Vi vill gärna använda de pengar vi drar ihop för att njuta av livet, göra de resor vi inte gjorde när ungarna var små, de är faktiskt arbetsförda allihop.

Såg nåt program för länge sedan, från Usa, där en dotter var helt vansinnig för att mamman använde sina pengar själv, det var ju dotterns kommande arv. Hur kan man bara tänka tanken?

I det samhälle vi lever i idag är det knappast några barn som är villiga att ta hand om sina föräldrar så låt dem för sjutton få skaffa sig en ny partner och få uppleva kärleken igen och slippa sitta ensamna.

#19 Ja precis! Vi kommer inte att kunna dra ihop några större summor ändå så de pengar vi får över kommer vi med all sannolikhet att använda själva eller i så fall hjälpa barnen här och nu i de situationer de är i!

Det vet man ju själv hur det var när barnen var små, föräldrapenning och deltidsjobb och massor vab-dagar som grävde sönder ekonomin. Samtidigt som det skulle vara kläder och cyklar och annat som ungarna växte ur i en rasande fart! Tänk om man haft en morsa som kunnat hjälpa en då istället för att ärva när jag själv är 50-60 och säkert har det betydligt bättre ekonomiskt än jag har det nu…

Vi läste en jätteintresant bok i sociologin som handlar om detta i viss mån. Om hur våra protestantiska samhällen formas av en etik som bygger på att vi ska jobba så mycket som möjligt och lägga på hög, men undvika att njuta… Den heter den protestantiska etiken och kapitalismens anda och är skriven av Max Weber. Mycket läsvärd bok!

Våra ungar kommer sannolikt inte att få ärva något om våra planer förverkligas. Vi säljer huset och lever loppan för pengarna när den dagen kommer.

Men om det värsta händer och min man skulle bli överkörd av en buss i morgon så skulle jag aldrig kunna ställa till det så att någon annan än våra barn får det han har slitit för i alla år. allt annat känns helt fel.

Men nu kan man ju lätt kringå detta problem med att bara låta bli att gifta om sig - älska kan man alltid göra ändå

Om jag nu får ta min svärmor som exempel igen - hon har inte gift om sig - de bor inte ens tillsammans - men det verkar funka bra ändå.

Ja eller tvärtom… vi har gift om oss min man och jag för att trygga våra barn så gott det går med tanke på att hans föräldrar annars skulle ha ärvt hälften om han omkommit… De skulle alltså ärvt tillsammans med dottern… jag och mina söner hade blivit ställda utanför, och med tanke på hur kokobello de är så gifte vi oss för att säkra att det verkligen blir barnen som ärver och inte svärisarna!

Så är det - det är absolut bäst att vara gift i såna här lägen. Tyvärr vet inte alla om det.

Nej det är lätt att invaggas i en falsk trygghet av sambolagen.

Jag tycker det är så mysigt när äldre träffar någon o dela vardagen med..

Sen så blir jag så f…d när dom delar på gamlamäniskor som inte klarar sig längre utan behöver komma in på ålderdomshemmet.O då har dom mage o dela dessa mäniskor.

#25

ja det är verkligen fruktansvärt, det borde inte vara tillåtet!