För mej var det likadant, båda föräldrarna jobbade och jag med barnficka, fast jag såg min far ofta för han var butiksföreståndare och vi bodde ovanpå butiken så han åt med oss. Men sedan var han ordförande i Handels och i Reso så på kvällarna var de borta mycket och som ordförande i Reso så reste de mycket och då var det till att åka och bo hos mormor och morfar. Men jag hade en bra barndom

tycker jag. Det fanns alltid andra barn att leka med.Vi var ute och lekte hela dagarna medans barnflickan gjorde andra sysslor fri som små fåglar och jag skulle aldrig ha klarat av ett dagis

Jag hade mormor och morfar på andra sidan vägen och det kändes bra men jag hade nog velat ha mina föräldrar hemma oftare.

En fördel var att jag fick tidigt lära mig att ta ansvar och stå på egna ben. Jag försökte lära mina barn det också men det blev ofta så att jag sprang före och efter och fixade åt dem för jag var ju ändå "bara hemma". Host!

Det var mycket att sysselsätta sig med om dagarna förutom barnen för jag försökte laga all mat, baka, sy och sådant, för det gick inte att köpa färdigt eftersom vi levde på en lön.

Usch stackars dej, inte roligt

#3 Men det var faktiskt en fin tid fast det var jobbigt och det var självvalt!  Jag skulle göra på samma sätt idag om jag hade möjlighet.

Jag kan förstå att som ensamstående med barn är det svårt att göra på mitt sätt.

Min historia är väldigt lik din Gunilla. jag kunde aldrig med tanken att lämna barnen på dagis.

Några år försökte jag att kombinera med jobb inom omsorgen, men oregelbundna arbetstider och en gubbe som jobbade skift gjorde det hela till en omöjlig ekvation.

På sista jobbet hade jag en psykopatchef och en annalkande utbränning, så jag kastade in handduken och sa upp mig. Den berömda väggen…

Det har jag aldrig ångrat även om jag inte lyckats ta mig in på arbetsmarknaden igen. En sumpad karriär är en sumpad karriär. Ingen vill anställa en tant på nästan 50

Möjligen skulle jag kunna få vårdjobb men jag klarar inte det. En gång utbränd -  alltid utbränd - eller vårdbränd som jag kallar det. Det finns inget kvar att ge längre - särskilt inte när kärringkrämporna börjar komma. Ständigt ont överallt

Men jag tar det med jämnmod. Det kunde ha varit värre - vi överlever ändå på nåt vis

#5 Jag jobbade också innom vården förut men inte nu längre. Nu är jag på ett It-företag och trivs alldeles utmärkt.

Jag är glad att jag fått ha olika arbeten och utbildningar genom åren för jag har lärt mig otroligt mycket och jag hoppas och är helt övertygad om att jag lär något nytt varje dag och det tänker jag fortsätta med ända tills jag "kastar in handduken"!

ja de tär tur att man kan lra sig nya saker varje dag även om man inte har ett jobb att gå till, men det skulle vara roligt att ha det ändå.

jag funderar på att starta eget men jag har inte kommit på nån bra affärsidé än

#7 Du kanske har någon hobby eller jätteintresse för något. Det vore väl det optimala att få ha det som yrke.

haha ja att driva fokussajter

det skulle vara underbart om det gav lite pengar också, men vi får nöja oss med nöjet

#7  ¿ kanske ställa horoskop ? eller ge kurser i astrologi.. det är som #8 skriver,det du har hjärta i,blir mycket bättre ! Du börjar ju smått..och går det lite trögt,dubbla priserna så tror alla att du är fyra gånger så bra.. :- )

penke

fniss ja jag har ju sålt hela fyra horoskop sen jag startade astrosajten i juni 08, så visst har jag börjat smått…

Du tror alltså att jag borde dubbla priset? Jag är skeptisk, det här med horoskop är inte lika hett längre som det var för en sisådär tio år sen och med dagens datorprogram kan folk fixa dem själva hemma utan att kunna något alls om astrologi.

Jag hade en mamma som på något sätt lyckades med att driva en frisersalong hemma i vårt hus - samtidigt som hon tog hand om oss barn… På något magiskt vis fick hon det att fungera!

Själv var jag ensamstående mamma, hade inget annat val än dagis… Men eftersom jag hela tiden pluggade på distans heltid kunde jag ge min dotter korta dagar. Satt mycket på kvällar och nätter med mina studier…

Nu väljer jag att inte jobba heltid. Vi skulle inte kunna leva på bara min mans lön - tror ärligt talat att jag nog skulle bli knäpp om jag inte fick komma ut och jobba också… så jag väljer medelvägen…

Eftersom jag blev ensamstående när sonen bara var 6 månader gammal var jag tvungen att börja jobba när han var 8 månader då hans pappa ville behålla sina föräldrardagar själv samt inte kunde vid den tidpunkt ta hand om sonen själv. Nu är sonen 15 månader och jag har precis jobbat 6 månader på natten och så har hans mormor sovit hos oss och haft honom på dagarna så jag fått sova lite efter jobb. Nu har jag tagit tjänstledigt utan någon inkomst 6 månader för att vara hemma med lillfis tills han börjar dagis efter sommaren. Det klirrar inte alls bra i kassan men jag har sparat så vi klarar våra räkningar och så vi kan få fin tid tillsammans efter allt jobbigt som varit.

Jag var bara 15 år första gången och var hemma ett år sen, fick jag mitt första jobb. Men andra gången var jag 21 år och då var jag mammaledig från mitt dåvarande jobb i ett år.

Sedan har jag i omgångar både jobbat som lärare och gått på komvux och högskolan själv men då var grabbarna 11 och 16 år.

15 år, Jeremina du har impat på mig innan men ännu mer nu. Kan man klara mammarollen vid 15 så är man helt enkelt fantastisk.

Kramar från en som är en förvirrad förstagångsmamma på 30

#15 Den sonen Madde är så stark och duktig och har alltid haft mig som ett stort självklart stöd genom livet…naturligtvis även den yngre med och min man har också alltid varit en stark förälder.

Kul att kunna impa på någon…

Jag är uppvuxen på ett lantbruk vilket innebar föräldrar som fanns hemma men aldrig hade tid med en. Jag bodde dessutom i extrem glesbygd i Lappland och led hela min uppväxt av bristen på kamrater och bristen på sysselsättning. Jag skulle ha mått kanonbra av att gå på dagis!

Mina två äldsta har gått på dagis från de var 3 och drygt 1, jag skilde mig och var tvungen att jobba… ville inget annat heller då jag verkligen mår dåligt av att vara hemmafru!

Vår sladdis började på dagis när hon var drygt året med när jag började plugga, jag läste på högskolan på heltid men hade bara dagis på halvtid så jag fick klara studierna på halva tiden. Inte bra… nu är jag sjuk och är hemmafru i alla fall… konstigt är det!

Jag vill gärna gå ner i tid när jag börjar jobba igen men det är ju ekonomin som styr, men bara vi går runt så behöver vi inte leva lyxliv precis. Tid med barnen är ju det viktigaste, de är det bästa vi har ju. Ska jobba nu mina 2 barnfria dagar denna veckan så jag får in lite extra klirr.

Kramar

Jag har ett pusselliv, är hemmafru på nsätan heltid. Ungefär två timmar i veckan åker jag till min mans företag och tar hand om lite administrativa uppgifter (vänder papper). Vi har valt att jag är hemma då min man har ett eget företag tillsammans med en annan man. Vi tyckte att barnen skulle vara hemma fram till skolan började när yngste var bebis. Sedan växte han, som barn tenderar att göra och när han var runt tre och tyckte andra barn var bland det roligaste som fanns kunde jag inte längre hitta andra daglediga med ban i hans ålder. Med lite vemod i hjärtat nästan ett år senare fick han börja på förskola. Lyckligare unge fick man leta efter! När så andra sonen blev sisådär 3 och ett halvt var det dags för honom också att få kompisar. Vi gick tidigare mycket på olika vuxen/barnaktiviteter men de flesta var ju bebisar, enstaka hade med sig ett storasyskon.

Så för barnens skull har de gått i förskola, trots att jag är "hemmafru". nu är ju äldste hela nio år, och har gått i skola några år, yngste börjar förskoleklass i höst. Fortfarande kommer de ha en mamma som är hemma direkt efter skolan. Ibland tar vi med oss en kompis från skolan som egentligen skulle gått på fritids (självklart pratar vi med föräldrarna först).

Jag skulle jättegärna vilja vara hemma med min 6-åring, och hon vill vara hemma med mig också. Varför måste man jobba? Jag vill ju hellre vara med min familj än med mina kollegor o min arbetsdator om dagarna.

Jag försökte göra det bästa av det när dottern började hos dagmamma när hon var 1,5 år. Jag ville att hon skulle ha så korta dagar som möjligt så jag sprang till o från pendeltåget för att hinna till och från jobbet, tog 15 min lunch, stressade ihjäl mig, sov inte på nätterna och blev utbränd. Men jag tycker det var för tidigt att börja jobba när hon var 1,5 för hon sov inte hela nätterna förrän hon var 2,5 och jag var ALDRIG utvilad. Men så funkar ju inte dagen samhälle för föräldrapengen räcker inte så länge.

Nästa barn tror jag att det är bättre jag låter vara på dagis längre så jag slipper stressa ihjäl mig och att barnet kanske får en bättre mamma?

#20 Nog är det sorgligt alltid! Fast jag tror inte att man löser det problemet med mer föräldrapenning. Jag tror snarare på ett mer flexibelt arbetsliv. Man måste kunna anpassa sitt arbete, båda föräldrarna, när barnen är små så att man får en dräglig tillvaro.

Jag tror ju på att båda ska jobba deltid när barnen är små, men det måste fungera både med jobb och med ekonomi. Men knäcker man den nöten kommer man att spara enorma summor både på sjukskrivningar hos föräldrar och på barn som mår dåligt.

När min dotter var liten jobbade hennes pappa dagtid kom hem kl halv fyra jag hade ett jobb mellan kvart över 4 till 9 så det var skift byte hemma hos oss, jag hade en liten tjej jag var dagmamma till också så vi löste det ganska bra. Har aldrig varit någon karriär människa. Mitt jobb på kvällen var ett packnings jobb, jobbet var inte så kul men vi som jobbade tillsammans hade det ganska kul