Tveksamt, men det beror helt på hur måendet är. Även om huvudet är med så kan man ju ha andra krämpor som minskar livskvaliteten. Vi brukar bli rätt gamla i vår släkt (med vissa undantag), men det betyder mellan 80 och 90 år ungefär. Tycker det räcker, även om jag inser att min tid på jorden börjar bli kortare och kortare.

Tveksamt. Då är förmodligen all släkt och vänner borta och tänker att det skulle bli ensamt.

För att orka bli så gammal så måste kroppen också orka med och den är redan trött och jobbig, så nej!

Om jag är frisk och rask och maken också får leva så kanske (Inte troligt så han fått cancer). Det blir trist att mista alla vänner, men knäpp som jag är så tänker jag ibland att vem skall ta hand om barnen om de blir sjuka när de är gamla…….
Och vem skall fixa middag så hela familjen samlas, och vem skall se till att julen blir sagolik, och vem skall laga fickor åt yngste sonen. och baka glutenfritt bröd till dottern och, och, och……
Men ibland - när jag tänker på hur världen ser ut så tänker jag -nej jag vill snart inte vara med längre.

Jag skulle aldrig vilja bli så gammal även om jag vore frisk och klar i knoppen.

Det skulle förmodligen inneböra att jag var esam kvar av alla mina nära och kära.
Vilken mardröm.

Min kropp är redan nu inte helt på min sida. Jag har inget behov att bli allt för gammal. Kanske 70? Det känns lagom.

Det känns som att man när man blir så gammal behövt spela igenom vissa spel lite väl ofta. så som att förlora människor, kanske en del flyttande, etc. Dessutom är världen inte en såpass rolig plats.

Fast om jag skulle ha något centrum eller aktivt bedriva något för att stötta djur och arbeta med djur? Kanske? Kanske om jag ägnar mig åt något där jag känner att en större grupp (djur) drar nytta? Då vore att ha fler år på sig inte fel.

Det känns inte så upplyftande och lockande att nå en sådan pass hög ålder som 117 även om huvudet är med och i en sådan ålder spelar så många andra faktorer in.

Om vi alla skulle få välja skulle jag välja någonstans mellan 80-85 men 85 känns lite väl högt så 80 kan jag tänka mig men sen skulle förmodligen både jag och kroppen protestera lite och bli oresonliga.

Jag är född på 60-talet och är inte purung men jag har fortfarande både hälsan och fysiska styrkan och kan jag ha den med mig till den dagen jag blir 80 så kan jag bara känna mig nöjd och tacksam över livet sen kan jag få somna in och känna mig nöjd med livet.

Det beror helt på livskvalitén. Så länge de bra dagarna är fler än de dåliga så vill jag hänga kvar.

Jag är redan sist kvar av mina nära och kära (är 38 år) som jag har blodsband till och jag har inga problem med ensamhet så det är kroppen och knoppen som får avgöra.

Jag tror kvinnan som blev 117 bodde i Spanien. Där lever man traditionellt mer för familjen och släkten och månar om sina äldre. I sånt fall är det nog bara roligt att kunna hänga med. Där har man ett sammanhang och en viktig roll att spela.

Nej skulle jag inte vilja.

#9: Ja det är skillnad. I Sverige hade hon med all säkerhet bott på någon form av vård/boende.

Ja är jag pigg så varför inte, vi har patienter på jobbet som fortfarande jobbar trots 80+ det finns många pigga äldre idag. Mel Brooks håller ju på och filmar uppföljaren till filmen spaceballs(=det våras för rymden) just nu och han är 99år

#6: 70 bara? Det låter inte bra. Själv är jag 76 nu och livet leker. Är fullt frisk och äter inga mediciner, så jag kan skatta mej lycklig. Har dessutom en särbo som är äldre än mej och snudd på lika frisk. Vi har det jättebra tillsammans, så jag hoppas ha många år kvar. Det siktar jag på.

#13: Min kropp är redan nu inte helt med så för mig känns 70 lagom. Det kanske ändrar sig om jag hittar något jag verkligen brinner för OCH har tiden att ägna mig åt. Samt om världen slutar bli varmare.

Åldern i sig är helt oviktig för mig.

Däremot skulle jag hellre leva kortare, men slippa sjukdom, demens, eller sådant som skapar lidande både för mig själv och anhöriga.

Jag skulle vilja dö innan min död lika mycket blir en lättnad som sorg för mig och mina nära.

Däremot tror jag det är bra för allt levande att veta att ens tid är begränsad. Men om det är 50, 70, 90, 110 eller 130 år spelar nog liten roll.

#15: Är åldern helt oviktig för dej????och att veta att ens tid är är begränsad.? Låter lite snurrigt. Jag vill gärna bli gammal även om jag har en sjukdom. Många sjukdomar kan man leva med. Man gör det bästa av situationen och problemen.

#16: Vi alla är nog väldigt olika med hur vi vill kunna leva våra liv. Och beroende på livsstil och vad man vill kunna ägna sig åt så kan kanske redan ”lättare” sjukdomar.

Min far skulle till exempel inte fungera med många sjukdomar man kan behandlas för, vara för att det skulle hindra honom från att kunna utföra sakerna han mår bra av.

Jag skulle få det tufft om jag förlorade min syn för något jag älskar är att fota vilda djur. Så skulle min syn försvinna för mycket skulle det kännas som en världsundergång för mig. På samma vis som om en musiker skulle förlora en hand eller liknande.

Visst kan man i vissa fall finna lösningar, men det är ändå inte samma sak och funkar därmed inte för alla individer.

Jag är övertygad om , att ifall man får en sjukdom som är hanterbar, med eventuella mediciner eller operationer, så väljer man nog att bli gammal. Även om släkt och vänner har gått bort. Man får under tiden nya vänner. Däremot måste jag säga att jag är för dödshjälp. Tyvärr ligger Sverige långt efter andra länder i den frågan.

Min morfar är 100 o lite till. Kan fortfarande se utan glasögon och behöver inte talas i hög ton,tydligt men inte högt. Han överlevde nyligen höftbrott,operation,lunginflammation och post covid. Han tycker de är väldigt tråkigt att vara kvar efter fru,vänner o släkt gått bort. Han har såklart barnen o barnbarn men är mestadels trött,drömmer om o träffa frun igen eller att hon talar med honom nätterna. Vet inte om de är ngn mellan landning till efterlivet men de är fint o sorgligt på samma gång. Anser oxå att dödshjälp vore mer öppen fråga i Sverige,då vården inte har tid att socialisera sig med äldre o barn o barnbarn har mkt nu för tiden så de sociala bli ganska mkt ensamtid. Håller med om att 70 känns lagom,skulle inte vilja bli så pass gammal.

#16: Varför är det snurrigt?

Dom flesta idag förutsätter att dom förmodligen blir 70-90 år. Får man inga dramatiska sjukdomar anpassar man sitt liv efter det.

För 150 år sedan var det helt annat ålder som sågs som gammal och normalt att dö vid.

Om 150 år har vi sannolikt fått det så bra att 100+ är helt normalt och något man räknar med om man fått leva ett friskt liv.

Jag lever hellre 60 friska och medvetna år där jag kan leva som jag vill och inte vara en börda för omgivningen, än 90 år där dom sista 15 mest är lidande och besvär.

Förmodligen är det inga som är så bra på att uppskatta livet man har än dom som fått lära sig den hårda vägen att man inte kan ta det för givet.

Jag tror vi skulle känna en enorm meningslöshet om vi visste att vi levde för alltid.

Apropå….så hörde jag en intervju med Herbert Blomstedt på radion imorse. Han är 98 år och turnerar just nu i Japan med en kör.
Visst hör man på rösten att det är en äldre man, men han är ju helt klar och lever sin passion. Tänk att orka med den resan!
Och David Attenborough är 99 år och lever sin passion.
Jag tror att om man har en passion (eller fler) så har man roligt hela tiden, och då vill man ju inte lägga av.
Jag är 70+ och fortfarande i full fart framåt. Jag har redan alldeles för många hobbies som jag håller på med, men är fortfarande nyfiken och det finns mycket jag inte provat än som jag skulle vilja lära mig.

#21: Jag tror också att nyfikenhet, optimism och passion är superviktigt för att leva länge.

Jag tänker att hjärnan är en muskel som andra. Om man inte tränar och utmanar den blir svag och ledsen.

#22: Så tänker jag också. Dom som efter pensionen lägger sej på soffan, bygger sakta men säkert upp en tråkig ålderdom, och blir säkert lättare sjuk då kroppen inte får jobba och röra sej.

Jag har varit sjuk i perioder sedan jag var i 40-årsåldern.
Jag tycker mitt liv är rikt. Jag rör mig minimalt. Har inte varit på någon resa sedan 2013. Jag är inte utomhus så mycket och andra skulle med all säkerhet tycka att jag lever ett urtrist liv.

Jag har inte förmågan att röra mig mer än promenera. Då går jag ganska sakta.

Jag gör vissa rörelser hemma som fysioterapeuten rekommenderat.

Så jag tillhör de som "lagt sig på soffan" men ändå tycker att livet är härligt just nu.
Jag vet att jag förmodligen inte kommer leva länge på grund av detta (jag är 63 idag) men det gör mig inget.

Min farfar blev 99½ min far närmar sig 97 och är klar i huvudet fixar och donar med vardagen även om jag ser på honom att åldern tar vid är han en energisk och gör det väldigt bra.

Vill inte själv bli så gammal jag har sett baksidorna för ofta med både släkt och andra men jag tutar och kör så får jag se vart åldern hamnar än är jag pigg och frisk blir 60 i februari men både fysiken och det mentala orkar med jag är sån som måste jobba hårt fysiskt det mår jag som bäst av 😎

Jag tänker lite som så en del som går i pension lägger sig på sofflocket jag kan hålla med dig där CasaRamon och alla är det inte bra för medan andra kan trivas och tycka att livet är härligt precis som Maria skriver så vi är så olika och individuella.

Själv skulle jag inte platsa på sofflocket latdagar låter jag mig ta nån gång ibland dom behöver vi men snart måste kroppen få slita för att må bra.

Jag vill nog helst leva så att jag kan ha barnbarn som skapar minnen med mig. Så kanske inte har ett max men typ en min ålder så att säga? Jag vill liksom uppleva och få känna vissa saker innan livet tsr slut.

#0:

Jag skulle inte vilja (vara tvingad att) leva för evigt…

Med det sagt så även om jag periodvis har haft det väldigt kämpigt i mitt liv (främst psykiskt), så har jag någonstans inom mig alltid uppskattat att leva.

Kanske en bra medelväg vore att man själv fick bestämma när ens liv tar slut (och alltså inte var tvingad att dö) 🤔 men å andra sidan så är det nog egentligen nyttigt att inte kunna leva för evigt.

Så slutsatsen blir nog, för mig, att det ändå är ganska bra som det är nu, med det .😊

Farfar berättade för mig om något han hörde på radion. Kvinnan hade som mål att bli hundra år. Hon var någon vecka ifrån när det spelades in på radion. Samma dag som hon blev 100 så dog hon.

Jag har alltid sagt att jag vill bli hundra år. Hoppas att jag får bra hälsa både psykiskt och fysiskt.

#28:

Det låter lite (som man har hört talas om) som när ena av ett gammalt par går bort, så går den andra snart bort också.

Jag glömner aldrig ett samtal jag hade med en gammal dam. 102 år var hon då den gången när hon tog fatt i min hand och såg mig i ögonen efter att jag bäddat om henne inför natten.

Hon sa, jag hoppas att du inte blir lika gammal som jag. Alla jag känt är döda sen länge och när man blir så gamnal som jag. Då orkar man inte börja om.

Och jag satte mig ner brevid henne.
Och svarade.
Det hoppas jag också.

I den stunden blev Livets sorger och förluster så glasklar….

Och jag känner än idag att: Nä, jag vill inte leva så länge. Min optimism och nyfikenhet är inte så levnads sugen.