Jag träffade min nuvarande man på ett nyårsparty 1977.Han blev kvar den kvällen Nu är vi gifta sen 1085 och har fem gemensamma barn.

Träffade min sambo på gymnasiet 2006. Men då hade båda partners.
Sedan när båda blev singlar pratade vi mycket om kvällarna per telefon och sedan blev det dubbeldejt och från den dagen är det vi. 10,5 år imorgon ❤️

Kärlek är något som man inte ska ta förgivet enligt mig. Utan behöver "hållas uppe" eller hur ska man förklara det? Att fortsätta överraska varandra, göra saker för varandra och tillsammans osv och inte bara ta "varandra för givet" :) 

Från i år :)

Här skulle vi fylla 18 resp 19, dvs 2008. Året efter vi blev tillsammans :) Där var vi inte stora haha!

Jag lever ensam för tillfället och det är självvalt. Jag vill inte "låsa mig" vid någon just nu. Sen händer det väl att jag ibland sitter och verkligen önskar att jag hade någon, men i vardagen är det inte något jag saknar :)

Men om det händer, så händer det. Träffar jag någon så kommer jag att ge det ett försök. Men jag letar inte aktivt och är helt klart nöjd även om jag inte träffar någon nu.

Jag träffade min man när jag var 21 & han 23. Vi träffades på vårt förra jobb & han var min grupp chef. Vi hittade inte varandra förrän vi hade avdelningsfest. Jag visste att det var han. Vi fick hålla det hemligt i början pga situationen. Men det tog inte länge förrän vi flyttade ihop & skaffade barn. Vi gifte oss på vår 10 åriga förlovningsdag. Han är mitt allt. Jag saknar honom när han inte är hemma. Kan bara titta på honom o känna sån lycka och kärlek - han är bara min. Nu är vi snart 35 & 37 år. Våra barn snart 11 & 6 år. Vi är väldigt noga med att inte hamna i mjukiskläder fällan. Fredag & lördag gör vi iordning oss. Lite snyggare kläder osv

Jag och min fru träffades 1993 och vi gifte oss sex dagar innan vårt första barn föddes 2000, mest för att pojken skulle slippa dubbelmnamn.

När det gäller kärleken så vill jag nog inte gå in närmare på det kapitlet eftersom min fru har större behov att få vara privat pga sin yrkesroll, men jag kan ju säga att det inte finns någon friktion och att vi inte kommer att ändra på något 😍

#5 De behöver ju inte ha dubbelnamn även som ogifta. Jag och sambon är inte gifta men kommer inte ha dubbelnamn på vårt barn :)

#6 Jag vet att man inte måste, men vi tyckte att det var enklare om det blev självklart, fast trots det så stod det "gosse Pilgren" på vår pojkes armband på neonatalavd.

Efter struliga tonår så träffade jag min man när jag fyllt 18. Det sa bara pang och vi har varit tillsammans sedan första kvällen.

Han var ingen svärmorsdröm precis utan snarare mardröm😉 enligt mina föräldrar men det hindrade inte oss. Det var han och jag mot världen om man ska vara lite klyschig 

Efter fyra år så fick vi vår son och det var stor lycka.

Idag är vi farmor och farfar till en liten gosse på 7 månader.❤️

För mig är kärleken till min man min stora trygghet här i livet och jag vill påstå att han är min bästa vän för vi pratar om allt och det viktigaste är att vi har fortfarande så roligt tillsammans.

Kärlek är ett ord som täcker in så mycket. 

Vänskap är kärlek för mig. Då menar jag den vänskap man har med någon som känner en utan och innan; en person som man kan lita på till 100%. Det är också en person som rakt och ärligt kan ifrågasätta det man påstår. Kanske har man tänkt ur sitt eget subjektiva perspektiv och beklagat sig. Då är en vän modig och juste nog att sätta fingret på den ömma punkten. 

Jag har fått höra en del beska sanningar av nära vänner genom livet. Dessa människor har haft en omsorg och en kärlek till mig som människa. Det är ju mycket bekvämare att hålla med, när en annan uttrycker åsikter om exempelvis en ung människas partner (De killar jag tänker på är två som jag var tillsammans med ett par år var i min ungdom. )

Jag har, tack vare mina närmaste vänner, lärt mig en hel del om mina egna fel och brister på vägen genom livet. Dessa få personer har varit mina vänner sedan ungdomen. Dem älskar jag som systrar och bröder.🤗 Vi håller kontakten än idag.

När det gäller relationer, är det något som ingår i mitt yrkesområde. Jag är utbildad i såväl sociologi som psykologi på rätt avancerad nivå. Men det är absolut inte det första jag tänker på när jag hör ordet kärlek.  Ville bara knyta an till andra stycket i #2 av Frida. Själva relationen måste underhållas. #4 är inne på samma sak apropå "att inte hamna i mjukiskläder-fällan". Jag instämmer.👍

Ett parförhållande utvecklas hela vägen. Vi utvecklas ju som individer. Kärleken lever sitt eget liv i hjärtat på två och mellan oss som utgör ett par. Att beskriva hur det är mellan mig och min sambo sedan 18 år varken kan jag (ord blir fattiga) eller vill jag. Det är något privat mellan honom och mig. Men så här kan jag i alla fall säga: 

Styrkan i den kärleken är något inte förnuftet förmår att greppa. Ingenting på vår väg (som inte alltid varit rak och självklar) har kunnat rå på den känslan. Min kärlek till min sambo är så djupt rotad i mitt hjärta att den inte går att utplåna. 

Min 16-årige sons förmåga att älska är enorm. Men han har så liten erfarenhet av tjejer. Min kärlek till min son är något som ni som är föräldrar vet vad den handlar om. Den är kärleken är villkorslös och givetvis livslång. För er som inte har barn finns det kanske någon motsvarande kärlek? Det är jag nyfiken på.

En sak jag gillar är att samla på "onödiga kunskaper". I en av samlingarna har jag latinska sentenser. Om kärleken kan jag därför säga: 

❤️Amor vincit omnia❤️
(Kärleken övervinner allt.)

Det är min fasta tro och min erfarenhet i mitt snart 55-åriga liv.

Nu har tant Mirinda hållit monolog färdigt för den här gången.🤐😊

Spännande att läsa om era tankar.🙂

#9 Det här med den villkorslösa kärleken till sina barn håller jag med om. Hur mycket jag än älskar min man så är den kärleken inte villkorslös vilket den är för sonen.

Vi har varit tillsammans sen oktober 2011 och gifta sen juni 2012. Träffades via en dejtingsida och blev vänner och var så i några år innan vi blev ett par. När vi gifte oss så gjorde vi det i hemlighet, snudd på i alla fall! Det var bara min mans dotter och mina föräldrar som fick veta och som också var med under vår borgerliga vigsel. Sen la vi ut på Facebook att vi gift oss, och det var riktigt kul att läsa alla kommentarer (sen var det ett och annat ex som blev sur haha). 

Vi tror och hoppas, såklart, att vi kommer att förbli gifta resten av våra liv och vi båda tror mycket på att man ska ha kul ihop och inte låta en grå vardag ta över.  Jag är 42 och han 48, han har en dotter som är 23 år som flyttade hemifrån för fem år sen. Jag har inga barn och det blir inga gemensamma barn heller, han vill inte ha fler och jag är ointresserad av att ha barn i mitt liv.

Att gifta sig har aldrig varit viktigt för varken mig eller min man, vi gjorde det för att det var så otippat för oss båda, samtidigt som vi också tar vårt äktenskap och förhållande på allvar.

En del frågar oss om frieri/förlovning, men de bitarna skippade vi! Det skulle kännas obekvämt att blir friad till tycker jag, och förlovning kändes onödig när vi ändå skulle gifta oss och så är det snyggast med bara en ring på fingret 😃

Jag och min man har varit tillsammans 13 år i år och gifta i 10 år. Vi firar alltså tennbröllop i maj.

När jag träffade min man var jag inte alls sugen på ett förhållande. Jag trivdes alldeles utmärkt som singel. Men så dök han upp och det blev som det blev. ❤️

Jag hoppas vi ska leva ihop länge till. Men jag tar inget för givet.

Ja, kärleken till barnen är ju den starkaste kärlek man kan uppleva såklart ❤️

Jag och min man träffades för 23 år sedan ganska exakt,under februari 1995, och blev ett par på försommaren samma år. Det var gemensamma vänner som sammanförde oss, vi var båda inflyttade till en mindre ort i Uppland pga jobb och råkade lära känna samma kompisgäng.

Vi flyttade ihop på sensommaren, bara 2-3 månader efter att vi träffats och förlovade oss i oktober. På våren 1996 köpte vi hus och mitt i sommaren gifte vi oss. Så i år firar vi 22-årig bröllopsdag och även om det inte alltid varit rosenrött och enkelt så har jag aldrig tvivlat på att det är honom jag vill leva med. Vi har utvecklats tillsammans, gett varandra utrymme att växa var för sig och varit rädda om det vi har. Det har blivit 2 barn, vi har testat på att leva stadsliv, småstadsliv och nu lantliv. Trivs otroligt bra med det liv vi lever och den relation vi har byggt upp❤️

#13 Vilken fin kärlek ni har till varann. Grattis, 😀❤️ Jag har varit gift , har 3 barn med en Chilenare. Sedan träffade jag en ny man, vi va sambo i 9 år , Nu lever jag ensam , trivs bra med det just nu. Har inte bråttom att träffa någon ny man , men kommet det En på den ’vita hästen’ 😀tackar jag inte nej. Umgås med vänner , syskon, barnen och resten av familj och släkt. 😀

#13 Jag kommer att tänka på något som Eric Fromm skrev i en bok:

"Kärleken är frihetens barn."

Det är sant. Om man känner sig fri att välja att umgås eller vara ensam en dag, så blir det härligt att vara tillsammans. 

Det finns en annan bok som är väldigt känd. Den heter Profeten och är skriven av Kahlil Gibran. I den finns en text om hur det ska vara mellan två i en parrelation:

"Älska varandra, men gör inte kärleken till en boja;
Låt den hellre vara likt ett öppet hav mellan era själars stränder.
Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare.
Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd.
Sjung och dansa tillsammans och var glada,
men låt var och en av er vara ensam,
Liksom strängarna på en luta är ensamma
även när de vibrerar av samma musik……"

Den vackra texten stod tryckt på en liten tavla jag gav min sambo i början av vår relation. På baksidan hade jag tejpat ett kuvert med en biljett till den resa han regelbundet gjort, för att komma iväg och koppla av: en ensam njutning jag ville ge honom i present.

Det är en svår konst att praktisera den sortens kärlek i vardagen. När man har små barn och stressar mellan alla måsten. Ibland är man bara så trött att man inte orkar vara klok och god. Men det är då man som bäst behöver den vänskap som ingår i varje hållbar relation:

Förståelsen och toleransen; accepterandet och tålamodet; en liten blick av samförstånd, mitt i diskning och snabbstädning av köket. En  handtryckning i bilen, en puss mitt i allt stökande och vardagspusslande. En liten present en regnig dag, när man minst av allt anar det men mest av allt behöver den. Det är kärlek för mig.

Att min sambo en gång klivit ur bilen och plockat några leriga tussilago, fraktat hem dem till mig, bara för att han visste hur mycket jag gillar detta vårtecken. Här var det långt till tussilagon skulle slå ut. De stod i en äggkopp på bordet och varje gång jag såg dem log jag. Det är kärlek för mig.

Den stora dramatiken, passionerade ögonblick. en försoning efter ett gräl. Det är kärlek för mig.

En tystnad fylld av samförstånd och ömhet. Det är kärlek för mig.