Göteborgska som är så fint! 🙂 Låter "snällt" på något sätt.

Alla Dialekter har sin charm, men vissa är förstås mer särpräglade och får stå ut med lite förutfattade meningar.

Göteborgare ska vara vitsiga och lättsamma och östgötar lite…ja…("Vi kommer från Mjöölby", uttalat med tjockt östgöta-L. Var det i "Sällskapsresan"?)

För mig så har det blivit så inpräntat att det är fult så det är numera som jag faktiskt ibland kan känna en viss stolthet över att jag pratar dialekt men det har tagit över 50 år😃

Det är inte helt ovanligt att andra tycker att  vi som bor i mina trakter pratar dalmål, som Kalle Moraeus ungefär 🙂 Fast jag har inte alls så bred dialekt längre, har bott i Gävle och norra Uppland under flera år så det har väl påverkat. Min man, som är från Uppsala, har väl  också påverkat en del. Mitt uttal har blivit lite mer likt hans med åren och hans uttal har blivit lite bredare. Vi har mötts på mitten kan man säga 😃

Jag ber om ursäkt. Ser att jag skapat en tråd om samma ämne så sent som i november så här kommer den

https://livskvalitet.ifokus.se/discussions/5a0827fe8e0e745d3f00067a-dialekter

Jag pratar nog inte längre med någon särskild dialekt, efter att jag flyttade till Dalarna från "Mjöölby" (vinkar till Magi-cat 😉) där jag växte upp. Kanske att jag då och då pratar lite "långsam norrländska".

Ibland händer det att folk frågar om jag är norrman. Men det tar jag enbart som en komplimang 😍.

Jag pratar en korsning mellan Lyckselemål (där jag kommer från), Storumanbonnska (det min mamma och morföräldrar talar), Sorselebonnska (det min man talar/talade han talar mycket lyckselemål och storumanbonnska nu också) och en nypa pitebonnska (lyssnar väldigt mycket på Euskefeurat).

Man måste nog vara inhemsk för att kunna skillnaden mellan dessa däremot enligt sörlänningar talar jag nog bara "Norrlänska"

#5 Vinkar tillbaka. 🙂

#6 "Norrländska" är fint. Det låter så… ärligt.

#7 Norrländska existerar inte, 2/3 av Sveriges yta är för stort för att ha en enskild dialekt

#8 Jag vet det. Jag satte också ordet inom citationstecken. 😉

Personligen hör jag inte min dialekt så mycket i vanligt tal, men jag flyttade till Uppsala i höstas och en del nya klasskompisar kunde placera mig direkt. Då är det svårt att hävda att det inte hörs. Om jag är trött hörs det absolut, och det blir värre ju tröttare jag blir. 

Pratar jag med någon som bor mycket längre söderut brukar jag säga att jag pratar norrländska, även om jag vet att det inte är en enda dialekt. Annars är det väl egentligen hälsingemål och stor påverkan av just min by (även om det nog bara är folk som är födda där som kan skilja på talet från min by och grann-byn). Syrran som flyttade till Gävle för några år sedan hade en vild blandning av Dialekter varje gång hon kom hem sen, och det tog några dagar innan hon pratade "normalt" igen. Jag verkar inte smittas av Dialekter lika lätt.

Jag har nog alltid varit stolt över min dialekt, den är viktig för mig. Sen gillar jag Dialekter rent generellt, och exempelvis göteborgska tycker jag är väldigt fint :) Jag är även väldigt fascinerad av folk som kan härma olika Dialekter. Själv är jag totalt kass på det, och kan som max överdriva min egna.

#7: 🙂

Jag har nog svag göteborgsk dialekt. Inga göteborgare/nära göteborgare tror att jag kommer från (ungefär) Göteborg, men alla andra verkar tycka att jag är tydlig göteborgare.

På tal om Dialekter så kan vi bara inte missa den här. 😂😂😂

Du missar väl inte den wöe knappen?

Jag har ju bott stora delar av livet några mil utanför Sthlm och jag pratar som man gör där hemmavid, men jag oerhört lätt att anpassa mig till vem jag pratar med, något som våra barn brukar reagera på när jag pratar med de äldre grannarna.

Jag tycker att den fulaste svenska dialekten är Ekshäradsdialekten (Värmland), men värmländska i övrigt låter trevligt. Den allra bredaste skånskan ligger inte långt efter, skånska i allmänhet låter gemytligt, men den bredaste låter förfärligt.

Den dialekt jag har svårast för är östgötska, jag tycker att den ofta låter så smålarvig att jag ofta inte kan hålla mig för skratt. Ändå har jag massor av kompisar från delen av riket.

Jag minns en gång när jag stod i kön på jakt- och Vildmarksmässan Elmia i Jönköping, det var i början av 80-talet. En gubbe stod framför mig i kön, jag hade säkert 100 personer både framför och bakom mig. Plötsligt ansluter ytterligare två personer till gubben framför mig och de började prata högt och ljudligt på bred östgötska. Jag försökte att inte lyssna och reagera, men när en av dem utbrister -" men döh, va' könstit, han breuker ente ljeuge" så sprack det. Jag blev tvungen att snabbt avlägsna mig och ställa mig längst bak i kön för att inte börja gapskratta 🙂

😂

Fast det är som charmigt med Dialekter.

Jag har en konstig dialekt. Mixat o sånt. Min man skrattar åt hur jag säger ketchup: " katchup ". Har flera konstiga ord men inget jag kommer på nu. Är även vissa namn jag uttalar annorlunda.

Jag har ingen dialekt alls. Vet att det inte är riktigt rätt att säja så men har jag någon så är det väl rikssvenska. Har bott på många ställen. Västergötland, Västmanland och Stockholm. Nu bor jag i nordöstra Småland men har inte tagit upp något. Har jag pratat dialekt så var det som liten i Borås.