Absolut har jag ett par sådana. De senaste två stora var en flytt 30 mil bort samt ett jobb i ny stad. Blev verkligen en nystart, och mitt liv ser inte alls ut på samma sätt som innan min flytt. Kanske ganska självklart, med tanke på att det är en ny stad och man får börja om med nytt jobb, nytt folk, nya vänner osv. Det har inte enbart varit lätt, men det har vart otroligt skönt och otroligt givande också.

Har haft två sådana hittills i mitt liv. 

2008 när jag och min första kille/sambo gjorde slut och separerade efter drygt tio år tillsammans. Det var den första stora krisen i mitt liv.  Även om vi var överens om att gå isär så var det otroligt jobbigt och en stor förändring i livet. Vi är jättebra vänner än idag, dock!

2014 tog min pappa livet av sig och det vände upp och ner på hela min tillvaro och det är det absolut värsta som hänt i mitt liv.

Det som jag lärt mig av dessa händelser är att jag klarar av mer än jag tror och att livet faktiskt går vidare, om än på ett annat sätt än innan. Kommer alltid att sakna pappa såklart, men det är skönt att det har gått nästan 2,5 år sedan han dog, tiden läker såren, om än inte helt. Det är även intressant att få lära sig hur man själv reagerar i kris. Jag blev handlingskraftig när pappa dog, fixade med begravning, bouppteckning och att ta hand om mamma osv. Mitt i allt det hemska så är det ändå stärkande att veta att det går att klara av och ta sig igenom!

Saker av positivt slag som hänt mig finns också! Den största är när jag träffade min man och när vi gifte oss!

Oj, hur många som helst, händelser som kastat om min verklighet fullständigt och helt ändrat förutsättningarna i mitt liv.

Några av de negativa: Att få diabetes som 13-åring och samtidigt uppleva föräldrarnas skilsmässa. Att bli blind, ta mig igenom, förlora ena ögat och men få synen tillbaka på det andra. Att bli totalförlamad och ligga som ett kolli i ett helt år. Att förlora njurarna och börja med dialys. Att mista fötterna. Att drabbas av hjärtinfarkt och hudcancer.

De mer positiva: Att börja jobba och lära mig förstå att jag också är värd något, trots den massiva negativism som mina föräldrar matat mig med. Att flytta hemifrån och få styra allt själv.  Att flytta till eget hus på landet. Att hitta "den rätta", gifta oss och få barnen, sent i livet, men jag hade vid det laget helt givit upp tanken på att det skulle vara möjligt och därmed är det också det allra största och viktigaste när det gäller brytpunkter.

Massor, mest negativt, stort och smått men alla har de ju påverkat mig och gör så än.
Pappa som lämnade oss, flytta ut på landet,  lillasyster som dog, byta skola när det var dags för högstadiet, flytta in till stad, börja jobba, skaffa hund, få egen lägenhet, bli sjukskriven, bli förtidspensionär, mamma flyttar från staden, börja på folkhögskola, byta lägenhet, mamma tillbaka i staden, en massa dödsfall i släkten (vi står varandra nära i släkten), den senaste brytpunkten i mitt liv, är väl att jag för ca 1 år sedan var tvungen att avsluta ett kompisförhållande med en person som jag verkligen trodde var en kompis men det visade sig bara vara en egoistisk energitjuv som nästan tvingade mig in i väggen. Jag kämpar fortfarande med att ta mig ur detta negativa tänkande.

#4 Att förlora ett syskon är riktigt hemskt, min lillebror dog 1995 i AIDS, han var 35 år.

#5. Ja, det är tungt Peter.  Inte för att din sorg är mindre än min men du fick i alla fall en chans att lära känna din bror, på gott och ont. Min syster var bara 8 år när hon dog, jag var 10.😕

Det är spännande att höra om era upplevelser. Både ledsamt och samtidigt är det upplyftande att det också finns ljuspunkter.

Min första stora brytpunkt var när jag träffade min man 1980. Det var han och jag mot världen kändes det som ett tag. Så fick vi vår älskade lille son vilket var otroligt och förändrade livet på ett sätt som alla, som blivit föräldrar, kan känna igen sig i tror jag.

En annan brytpunkt blev när sonen flyttade hemifrån när han var 20. Vi flyttade på samma gång till en annan lägenhet så det kändes bra. Jag var aldrig ledsen när han flyttade hemifrån utan bara glad för hans skull och känslan av att släppa taget och veta att han kommer klara sig alldeles utmärkt🙂

Sedan har jag ett före och ett efterliv efter min hjärnoperation. Mycket har blivit förändrat men inget är egentligen negativt, bara annorlunda.

Första tillfället är då min son föddes då jag var 20 år. Då började livet. Andra var då min dotter avled och föddes. Då slutade livet.