Begraver dem, vill ha en egen plats till dem dit jag kan gå för att tänka på dem och lägga blommor. Villveta var dem är och ha dem nära.

När min hamster dog tog jag en skokartong och la honom i den, och lite blommor, leksak och mat bredvid honom som han kunde ha i sitt nästa liv.. <3 R.I.P <3

Så mitt svar på din fråga är alltså att jag begraver mina djur!

Egentligen spelar det ingen roll om man begraver dem eller inte, man är väl lika ledsen och sörjande ändå :)!

En del smådjur har jag slängt i soporna, typ hamstrar osv. Någon katt har man begravt, men jag föredrar att kremera dom. Lika så hundar osv. Har även kremerad några marsvin osv med. Men även begravt en hel del smådjur. Hos min fd sambo har jag en liten djurkyrkogård. Och en del smådjur har jag fryst in och gett till någon som har reptiler eller något. Tex när man har tagit bort pinkisar osv. Men för mig så känns kremera bäst iallafall..

När vi köpte vårt hus så grävde jag upp en bedrövlig Hortensia som var planterad med stenar runt i en ring.

Till slut hamnade jag nere i något grått pulver och jag undrade vad det var tills jag även hittade bitar av en låda av något slag. Då inså jag att jag grävt upp förre ägarens två begravda hundars aska

De hade påpekat att hundarna var begravda på tomten men jag hade inte tänkt vidare på det.

När jag var liten så hade vi en djurkyrkogård bakom utedasset på landet Där begravde vi döda fåglar och möss eller annat som katten kommit hem med. Det var både blommor och psalmsång men det var inga husdjur i den bemärleksen.

Har begravt några av mina djur. Men då jag inte sköter platserna eller besöker dem känns det ganska onödigt.
I min tankevärld så är det bara en kropp som är kvar när själen är borta. Jag sörjer inte mer eller mindre bara för att jag väljer att lämna kvar en tom kropp till kremering.
Minnet av mina djur finns inne i mig själv. Behöver ingen plats att gå och sörja.
De djur jag begravt vet jag exakt var de finns, men besöker dem inte. För de som vill sköta om en grav och får ro av detta ska självklart göra det.
Det värsta jag vet (oavsett om det är människa eller djur) är att se en grav som ingen besöker och ingen vårdar. Det gör riktigt ont i mig.
För människor tycker jag minneslund är fantastiskt bra och om jag skulle begrava fler djur är det i en sådan de skulle hamna.

Jag tror att detta är en generationsfråga. Yngre människor vill begrava, medan såna som jag som är lite äldre, oftast inte gör så.

Det är lite samma sak med hur man betraktar djur generellt. Många unga likställer djur, oavsett vad det är för slags djur, med människor. Så betraktar sällan äldre djuren. Bondesamhället är mer eller mindre borta och med det har också inställningen till djur förändrats, ofta till det bättre, men ibland till det sämre och ibland till och med in absurdum.

Min dotter ville begrava sin hamster när den dog förra året, men de djur vi vuxna har haft som dött av ålder, har vi lämnat för kremering.

Jag känner inte att jag vill ha någon plats att gå till för att minnas. För mig funkar det mycket bättre med foton.

Jag begraver de flesta av mina djur. Vissa har dött på vintern, så har inte gått att begrava, men kan jag så gör jag det.
Dem är familjemedlemmar för mig, och dem begraver man eller kremerar enligt mig.

Eftersom jag tar hand om mina djur själv när det är dags så begraver jag dem i ett skogsområde utanför tomten.

Alla de jag känner och som bor så att de har möjlighet begraver sina djur själva.

#7 Ja, det är kanske en generationsfråga. Jag har inte tänkt på det så men det ligger mycket i det.

#10 Tror mer att det är frågan om vilken möjlighet man har till att begrava dem.

#9 Jag kan tänka mig att i en sån situation är det svårt att hitta ett vettigt alternativ till att begrava, ärskilt om det handlar om lite större djur.

Jag fick en berättelse från en kompis till mig. Hennes dotters häst, 24 år gammal, mådde av olika orsaker inte psykiskt bra och tillslut bestämde hon sig för att avliva hästen. Hon önskade att hästen skulle ligga begraven hemma hos hennes föräldrar och fick då ansöka hos länsstyrelsen och mycket annat för att få ordna den begravningen. Veterinären avlivade hästen med något slags gift, en grävare avtalades och transport till hästen ordnades. Detta tillsammans kostade ca 7000 kronor. Nu ligger hästen begravd bakom min kompis hus.

Jag tycker att det är lite märkligt att ha ett så stort djur nergrävt bakom huset.

Jag säger som Peter, jag behöver ingen plats att gå till och att ha en häst på detta vis, känns som sagt konstigt. Det liggr nog lite i det du säger Peter, att unga människor jämställer djur med människor. Det gör ju jag också på det viset att jag anser att mina katter är familjemedlemmar men ändå inte fullt ut så att om de var en häst, skulle begravas i min trädgård.

Men att begrava känns lite konstigt tycker jag överhuvudtaget. Tanken på att ligga där o ätas upp utav maskar o sånt.

#14 Inte mer konstigt än att begrava en människa igentligen?

15. Gäller samma sak där med.  Ligga i jorden ruttna och låta maskarna och insekter äta upp en.

#16 Så kan man ju inte tänka?!

Vi har - mest för att barnen ville det - begravt en kanin och en hund under en stor gran, som vi har i trädgården.  Totte, som hunden hette älskade att ligga under denna gran, så varför inte låta honom göra det..Dom är båda kremerade 

#17 För mig är det skrämmande. ^^ Nog att jag kan även lägga dött djur i soporna. Men ändå. Om jag tänker med min egen kropp.. Nog att jag vill ha en grav för min kropp - med blommor, ljus osv. Och grejen att ha en gravsten. Men inte en grav där det är tomt och ser dött ut, ovårdad osv. Det ser så ensamt ut. Vill inte heller att min kropp ska ligga i jorden och ruttnas bort allt eftersom och ätas upp. Nog att jag har begravt även en del djur med. Men just pga maskar, ruttna bort o sånt där,  så känns det bäst för min del med kremering för djur och min egen kropp osv. Även om kroppen bara är en tomt skal, men tanken på att ligga i mörk kall jord ensam, ruttnas bort allt eftersom, insekter som äter upp en, osv.  Nja…  Och på något vis så känns det lite som att själen kan känna och se (innan det blir pånytt född). Det är lite utav min tro allafall.

Kremeras och spridas i havet eller på något stort berg och dras med vinden låter mysigare och friare. Och ja, känns mera glädjande.

#19 Spridas i havet kräver numera tillstånd, så det är inte bara att göra.
Tror att det krävs tillstånd om man tänkt sprida det någonannanstanns än på kyrkogården.

#20 Tillstånd och tillstånd… Tillstånd, regler och krav har dom till det mesta. Även om det är tillstånd. Hur stor koll har dom för sånt? Jag vill allafall inte vara i en kyrkogård, vägrar även att ligga där. Vare sig kremerad eller begravd.  Fjant tillstånd…  Annars får man helt enkelt fixa tillstånd då…

#21 Gällande människor tror jag nog att dem har väldig koll.
På mindre djur osv tror inte jag dem har så stor koll….

När det är dags för min älskade ponny att vandra vidare, hoppas det dröjer iaf 20 år, så blir det kremering och sedan vill jag sprida hennes aska på Irland där hon kommer ifrån.

#22 Ja, då får dom väll ha koll då. Mig gör det inget för när det är dags att sprida min aska i frihet så får de väll försöka ta fast mig då, fast jag redan är död. :) Fast det kanske finns ängla poliser? ;)

#16 Människor begravs på 180 cm djup eller mer och där finns inga såna "likmaskar" som du menar (fluglarver). Där nere bryts kroppen ner av mikroorganismer.

Begravning av djur..Min syster hade sin hund på en urna..Men när vi har varit tvungna o ta bort något av våra djur så har vet tagit hand om allt…

Men vi är ju olika..

#26 Jag har också bara lämnat allt. Koppel, filt och vad jag nu haft med.