JO! Det finns dagar då jag verkligen inte vill ha ett enda djur… Men det glömmer man ganska fort :-) Jag har hundar, akvarier och möss. Men jag är tacksam varje dag att jag inte längre har häst. Tyvärr… Jag hade gärna haft häst, men avstår just för att det är så sjukt mycket jobb och man blir väldigt låst.

I såna avseenden har jag lättjobbade djur. Det är inga problem att hoppa en dag eller två i terrarierummet, men det är inte ofta det händer. Jag kollar av varje dag ändå. Katten är vi ju hela familjen om, så den är ingen belastning.

Hönshuset är tomt just nu och används som förråd, men det ska väl komma några hönor så småningom. Åtta brun Leghorn eller Rhode Island red har jag tänkt mig, men ingen tupp.

Här är några bruna Leghorn

Nej tycker jag inte. Jo på vintern när vi behöver ha kattlådan inne pga gammelkatten (vägrar gå ut vintertid), men inte annars ^^,
Djuren är mitt, jag har valt att ta på mig ansvaret då får jag göra det också :)

Dock när jag ligger sjuk, så är det inte så roligt alla gånger men då hjälper pojkvännen till :)

Har dock rätt lättskötta djur. Marsvinen & kaninerna har så pass stora burar så gör inget om dem ej får komma ut i hagen vissa dagar. Och katterna går & in som dem själva vill, likaså hönsen går ut & in ur sin hage. Är mest hunden då. Men hon är inte så krävande som tur är :D

Jo men de gör inget att man får ha lite jobb, Om man nu tycker det är jobb, Dom ska pysslas om kammas ge mat Ge kärlek till dom. De gör man så gärna, Men de finns dagar då man tycker Nej inte nu, Men de får man svälja så är de.

Hundar ska gå ut Dom måste bara ut så de får man göra oavsätt man tycker de är jobbigt eller inte. Men sen får man på köpet all den kärlek som djuren ger en,m De överväger allt annat tycker jag.,

Jag behöver inte gå ut med Hugo och Anton som är katter., Men dom behöver min uppmärksamhet och kärlek, Får dom inte de så ser dom till att få de. För dom kan stöka upp ställa upp så mattor flyr omkring ligger inte där dom ska ligga

#2 Köper du ingen tupp Peter så kanske du får en ändå!

En av mina hönor blev tupp.

#2 Har hört från flera håll att man måste ha tupp om man får ha tupp (inne i samhälle får man ju inte ha tupp), för tuppen är ledaren. Våra höns mådde jättedåligt när våran tupp försvann och mådde mycket bättre när dem fick tupp igen

#5 Då tar jag bort den. Ingen i familjen vill äta befruktade ägg, så tupp skaffar jag först när hönorna börjar bli för gamla för att värpa. Då drar jag en kull på den bästa "surhönan" och sedan blir tuppen mat.

Min tanke med hönsen är dels att vi ska kunna få hemmaproducerade ägg och dels att jag vill försöka få tillbaka rapphönsen i vårt område.

jag har häst å ormar.. ormarna är inte så svåra att ha å göra med.. men ibland har man verkligen inte lust att åka upp till stallet å mocka å kanske inte ens rida.. ibland är de hur jobbigt som helst om man kanske är stressad eller ska bort eller sånna saker.. men skullle aldrig göra mig av med honom.. han är även min avslappning å min plats jag kan komma å bara vara mig själv osv. men visst vissa dagar vore skönt att slippa .. funderar på att skaffa medryttare just därför..

#7 Tar man in ägg varje dag så hinner ingenting utvecklas :) Vi har tupp plus höns. Det är om man låter äggen ligga ca 1vecka som det börjar utvecklas (hönan ligger 21 dagar så kommer kycklingar).

#9 Jodå, den mikroskopiskt lilla röda pricken ser man även när ägget är nylagt, men även om man inte såg den, räcker det med vetskapen för mina barn.

#10 Inte med blåtta ögat? Syns inte i våra, inte ens om man lyser med lampa under? :)

#11  Man ser inte säkert om ett ägg är befruktat förrän om tio dagar när man lyser dem. Läste det på ett forum där de säljer avelsägg.

#12 Ja det var det jag menade ;)

I stekpannan behöver ägget inte vara tio dagar för att det ska synas. Men detta om det syns eller inte från dag 1 spelar ingen avgörande roll eftersom barnen inte äter ägg som är befruktade och har jag en tupp så få jag utgå ifrån att alla ägg faktiskt är befruktade.

Både jag och min fru känner också ett visst motstånd, så därför vill jag inte ha någon tupp förrän det är dags att ta fram kycklingar.

Enda gången det är jobbigt är som nu när jag legat i feber o helst orkeslös. Han måste ut oavsett hur jag mår.

Men som tur är har grannarna ställt upp och tagit med honom ut på promenad så jag har behövt släppa ut honom på gräsmattan där emellan så han fått kissa.

Är man frisk och är hemma så är jobbet med djuren bara kul. Men man blir bunden, och skulle man råka bli sjuk så man hamnar på sjukhus så gäller det att man har en plan klar för djuren om sådant skulle inträffa.  Likadant om man ska resa bort.

Just att man blir så bunden kan väl kännas lite jobbigt ibland.
Katterna är inget problem, de kan vara hos sonen om vi behöver åka bort, men hunden har vi ingen att lämna till. Men det visste vi ju om när vi tog hand om honom…

Hade jag bott ensam hade jag inte skaffat hund, den ska inte behöva vara ensam hemma hela dagarna. Nu jobbar vi så bra att han aldrig är ensam mer än 4 timmar i taget och det funkar ju. 
Men detta är min sista hund….har jag bestämt.

"Jobbet" med att ha djur tycker jag bara är roligt. Det skulle vara bra tomt utan dem. Hade nog inte kännts "hemma" då.

På den forskningsavdelningen jag började på för 10 år sedan så var där 7 hundar en period som personalen( läkare och forskare) hade med sig. Det var alla tysta och lugna hundar som var på respektive matte/husses rum men sedan blev det givetvis stopp på detta vilket var synd tycker jag. Men bestämmesler är till för att följas…

Själv har jag haft massor av djur genom åren och de som krävt mest har varit hundarna. Vi har haft tur och kunnat ha med dem på jobb men alla kan inte det.

Katterna känns lättare att lämna ensamma när man jobbar.

Nu när jag har varit sjuk så är jag glad att det är just katter vi har haft då jag inte alltid hade kunnat rasta en hund.

Jag har ju hund och visst tänker jag ibland att det vore skönt att inte ha en. För man kan inte vara spontan när man har hund utan det krävs hela tiden planering.

Man kan inte bara åka bort nånstans utan att fixa hundvakt/hundpensionat. Och när man har en hund med seperationsångest som jag har, så krävs också viss planering att bara ta sig ner till affären eller stan. Be grannarna passa honom eller stressa hem. Just nu är det skönt då jag pluggar distans och är hemma med honom men sen när jag börjar jobba så måste jag fixa dagmatte eller hunddagis till honom. Sen tvingas man ju ut varje dag, även om man är sjuk, för att hunden måste få sin motion. Det kostar en massa pengar för försäkring, mat osv. Så ja, det finns dagar då jag skulle vilja slippa allt ansvar, men samtidigt skulle det vara fruktansvärt ensamt utan en hund. Speciallt när man som jag bor ensam. Och all kärlek man får och alla skratt skulle jag nog inte kunna vara utan. Man får så mycket tillbaka

Jag har två drevrar som vi jagar med men dom är ju trevliga sällskapshundar också.

Till hösten ska vi flytta ut till vår gård på landet och då funderar jag på att bli hönsmamma. Har anmält mig till en kurs att starta med höns och det ska bli riktigt spännande

#20 Spännande! Höns är underbara. Har själv några stycken :D

Att ha djur suger verkligen ibland. Som när man måste omplacera sina högt älskade råtthanar för att man inte tål dom längre. Och i samma veva går 3 av honorna och blir dödsjuka och måste avlivas. Vilket även det är ett problem eftersom man har blivit så osams med djursjukhuset att man vägrar behandla ett endaste djur till där och måste åka en timme bort till närmsta djurklinik. Dom dagarna slipper man helst helt och hållet och önskar mer eller mindre alla djur åt *******

Sen kommer man hem, tar ut sin favoritråtta och får en stor råttpuss på näsan och en lång mysstund framför TV'n. Då blir allting, precis allting, värt det.

#22 Dem kanske inte var kunniga på just råttor? Då är det ju bättre att dem är ärliga och inte vill behandla ifall det blir fel?

#23 Dom är inte kunniga på nånting, har felbehandlat både hundar, katter och råttor. Och ärliga är dom inte heller.  

Men tja, det hör inte hit. Så jag ska berätta en liten historia om ett djur som blev mitt 2 gånger, trots att jag inte ville ha honom.

Puzzle heter han, han är en Belgisk Vallhund - Tervueren på 5 år. För 5 år sen bodde jag hemma, och vi hadde ingen hund. Däremot hade jag glädjen att vara hundvakt åt en bekants hund, även den en Belgare, fast av rasen Groenendael. Han var galen, men jag älskade honom ändå.

Så en dag ringde min syster. Hon tillbringade sommaren nere hos en uppfödare i skåne med sin tik som skulle ha valpar. Där nere fanns det även en annan kull, och i den kullen fanns Puzzle. Det var ingen som ville ha Puzzle, för hans öron reste inte inte på sig som dom skulle utan hängde bara platt rakt ner (senare vart han, enligt uppfödaren, finast i kullen. Så ha ha på dom som tackade nej till honom. XD) Så min syster ringde och undrade om vi ville köpa honom för halva priset. Och det ville vi ju såklart, och han vart min födelsedagspresent.

Eftersom min syster (min andra syster) också ville ha hund så delade jag honom systerligt med henne. Vilket på något vis i slutändan ledde till att det vart hennes hund… Det var hon som fick gå alla kurser med honom och så. Jag vart besviken och tappade tillslut intresset. Åren gick, syster flyttade, och han vart på något vis mammas hund. Man märkte det på honom, han såg upp till henne och hon var hans allt. Så småningom flyttade även min systers tik (som vid dethär laget var kastrerad) in här, och sen även en av hennes valpar, en Groenendael vid namn Zorken. Det gillade inte Puzzle, han ville inte dela sitt hem med Zorken. Men tillslut lärde dom sig iaf att komma överens.

Det gick väl ett år till eller så, sen fick jag äntligen tag på en egen lägenhet och flyttade ut jag också. Men jag ville inte ha med mig någon hund. Det fanns inte tid, plats eller ens ork för någon hund. Dom kräver för mycket, tacka vet jag katter, råttor och möss. Men på helgerna, då kunde någon hund få vara hos mig. Då kunde jag ta mig tid och ork för långa promenader och regelbundna rastningar. Oftast var det Zorken, eftersom jag betraktade honom lite halvt om halvt som min hund. Men ibland fick Puzzle följa med istället.

Det passade Puzzle aldeles utmärkt. Han hade aldrig blivit riktigt nöjd med att dela sitt hem med Zorken. Så ett ställe där han fick vara helt ifred och få all uppmärksamhet var ju rena drömmen för honom. Det märktes på honom att han var glad över att få följa med mig hem. Och senare bad/krävde han t.o.m. om det. Så det vart allt oftare att jag tog med honom hem, även på veckodagarna. Men han var inte min hund, absolut inte, jag ville ju inte ha hund. Han var bara där ibland för att hälsa på, eftersom han tyckte så mycket om det. Sen var han där mest hela tiden. Men bara för att han tyckte så mycket om det, för min hund var han ju inte. Sen en dag så vart han min hund. Jag hade varit hem till föräldrarna och lämnat Puzzle där eftersom jag skulle ner på stan och inte kunde ta honom med mig. Sen åkte jag hem igen. Jag skulle bara vara där någon timme och fixa lite saker, sen skulle jag till föräldrarna igen. Det var en av dom ensamaste timmarna i mitt liv. Puzzles frånvaro var så tydlig att jag nästan kunde ta på den. Det var då jag insåg att jag faktiskt hade fått en hund igen.  Och visst, han kräver en massa, den lilla dumbommen, men det är för det mesta inte det minsta jobbigt.

#24 Aha okej :/ Nej då är det bättre att ta någon pålitlig veterinär.
Härlig historia med vovvarna:)