Nog kan jag oroa mig för framtiden, både vad gäller vilken värld jag själv kommer att möta innan jag är färdig med livet och vilken värld jag lämnar över till mina barn, men det är inget som jag har längst fram i pannbenet till vardags.

Jag menar att det trycker mig inte, men när jag väl börjar fundera på det så kan det kännas oroande. Egentligen spelar det ingen stor roll, för det man inte kan påverka är det ingen idé att oroa sig över, det blir som det blir ändå.

Därför rycker jag på axlarna och knallar på i min egen takt

Jag kan oroa mig ibland för min ålderdom just eftersom jag är "ensam", alltså inte har några barn. Men det blir nog mina syskon och syskonbarn som får "ta hand om mig". De är ju ganska många å andra sidan.

Annars oroar jag mig inte nämnvärt.

Jag oroar mig jämt för framtiden.. Vad som kommer hända efter skolan.. Att tiden går för fort och att jag inte hinner med.

Nej, jag oroar mig inte för saker jag ändå inte kan påverka. Jag har gjort vad jag kan för att trygga framtiden för min grabb.

Däremot kan jag stressa upp mig för arbetsuppgifter som ligger framför mig. Jag är kontrollfreak när det gäller mitt jobb.

Har lärt mig att det inte tjänar något till att oroa sig, det blir som det blir ändå.

"vad som kan hända"
  då har man garderat sin oro..

bättre är att ta ut framtida glädjor i förskott,
 då får man dem iallafall minst en gång :- )

..det är inte hur man har det,utan hur man tar det… (?)

   penke

jag hänger på Penke här…

Dagen blir ju!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag oroar mej aldrig för det som inte ens kanske händer!