![[Asta]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vilken känsla
Under nästan två års tid har jag tagit bilen till jobbet i princip varje dag. Inte för att jag var lat (vilket jag i och för sig är) men för att jag skulle ha möjlighet att åka hem snabbt om det behövdes pga mamma. Jag bor såpass nära jobbet att det går bra att gå, men så pass långt ifrån att det tar för lång tid att gå om det är bråttom hem.
Nu sedan mamma har fått flytta in på ett äldreboende har jag börjat gå till och från jobbet. Idag när jag gick hem så började jag gråta! Inte storgråta eller så, men jag kände en stor känsla och började gråta så smått. Det tog en stund innan jag fattade varför.
Jag kände mig fri! Jag kunde njut av att gå. Jag gick ett litet extravarv och kollade i några skyltfönster. Gick in och köpte lite godis, bara för att. Jag behövde inte skynda mig hem, jag behövde inte fundera på vad som kunde vänta mig när jag kom hem.
Fri!
Vilken känsla!
Det är du värd. Vilken känsla
Så skönt för dig att kunna släppa oron och veta att din mamma är omhändertagen.
/Maria
Härligt Asta..känslan av frihet kan vara överväldigande när man känt sig så bundens om du. Jag är glad för din skull att du äntligen får suga på ordet fri.
Cris sajtvärd på Livskvalitet & Utomjordiskt.
Hemsida www.livskvalitet-2.se kliv in!
Varför står mina fötter på jorden när resten av min kropp är ute i rymden.
Mm, fattar precis. Så kände jag mig när min mamma dog…fast då fick jag förstås dåligt samvete över att känna så. Har tagit några år att bearbeta det men nu känns det OK igen.
Förstår din känsla. Jag känner igen mig i det som MaMaMade skriver! När mina föräldrar hade gått bort. Då kände jag mig fri.
// Anders...f.d. 890-3 .....och fortfarande batteridriven!
Härlig känska, vila i den!!
Aggeelin / medarbetare på Livskvalitet
Känner igen mej i detta, Asta.
Tänk så mycket tid man får över, då man slipper ställa upp och oroa sej över sina föräldrar. Bara att njuta, man älskar mamma och pappa lika mycket ändå…
…jag fattar inte fullt ut
men *ler* ändå med dig ..
…joo,lite kan jag ana
från helt annan utgångspunkt.
*ler* ..mer lättad än lycklig
penke
Det är ju inte som så att jag går runt och är euforisk jämt.
Det riktigt fantastiska var den starka känslan som bara ramlade på mig så där, den varade inte jättelänge, men den var härlig så länge den varade.
Starta ny diskussion