Jag försöker visa min tacksamhet så mycket jag kan. Och jag tror ju mer man försöker desto mer gensvar får man från andra som blir glada och då blir man peppad.

Men jag glömmer födelsedagar och skickar inga tackkort.

Huga mig, det finns så mycket att jobba med för att bli bättre.

Kan bara känna till exempel att denna sigten Livskvalitet är så fin och så många människor som både visar tacksamhet och hjälper andra, så många goda ord som växlas här….

Jag tackar när det är på sin plats och förväntar mig detsamma tillbaka. Får jag inget tack säger jag -"varsågod ska du ha" till den som inte tackar.

Här tackar vi då och visar vanlig artighet.!

Det var bara lite tankar när jag gav bort lite saker och de bara
tog och gick.
Inte för att de behöver tacka men visst är det skillnad mot när
en annan var barn och ung.

Såg samtidigt en gammal film på TV med den gamla hederliga
artigheten. Tycker att det är så fint !

Visst säger man "förlåt" eller "ursäkta" om man stöter emot någon. Jag gör det och jag upplever att andra gör likadant tillbaks.

Jag är artig och tackar när det behövs men jag skickar inte tackkort till mina gäster.

För mig är det naturligt att tacka och vara artig, skickar inte tackkort till mina gäster men brukar säga " tack för att ni kom" tex när jag blivit uppvaktad på födelsedagen.

Självklart tackar jag för senast när jag varit bortbjuden.

Vi i min 60-talistgeneration måste nog vara de "sista" som uppfostrades till artighet. Jag har lärt mig tacka för senast, skriver visserligen inte tackkort, men ser till att kommunicera efteråt med sms eller telefonsamtal för att ge uppskattning när jag blivit bortbjuden.

Jag har även lärt mig hur man föreställer folk för varandra. Det, har jag märkt, är det inte många som kan på det sätt det ska göras.

Att hälsa, le och titta i ögonen och säga några vänliga fraser när man presenteras för en ny person ingår också.

Självklart säger jag tack när jag får kvittot i affären och förlåt om jag bumpar in i någon, istället för som en del "oj". Oj, är inte lika med ursäkta!

Artighet är egentligen inte fjäsk, utan sunt förnuft och hänsynstagande. Man ska komma ihåg att man inte är ensam i tillvaron och att man interagerar med andra, som också har rätt att synas och få bekräftelse. De här sakerna syftar, som jag ser det, till att bekräfta vår tillhörighet i ett socialt sammanhang. Och så blir det genast mycket trevligare med vänlighet och leenden!

När någon kommer in till mitt rum på jobbet, gör de det för det mesta för att de önskar min hjälp. Då vänder jag uppmärksamheten till dem, ler och småpratar lite och frågar sen Vad kan jag göra för dig?

Eller om det är någon som jag känner väl, som jag ser tagit "fjäsk"-minen på sig, kan jag säga Jaha nu vill du något, det ser jag på dig. Men då är det på skämt-basis .

Fast nu, när vi är så få på jobbet (vi är 1 speditör av 2 - det är jag - 1 inköpare av 4, och 1 projektledare av 5), och vi 3 ska dra runt verksamheten! - så tycker jag det är rena dårhuset.

"One flew over the Cuckoo's nest"

OK, artighet! Eh. Jag antar att det är artigt att tacka för mig och er som orkat läsa mitt kvällssvammel

Godnatt LK:are!

Jag är född på 50-talet och den uppfostran som jag fick då finns inte
längre. Jo, vissa delar förstås, men mycket har försvunnit.

Och det är precis som du skriver Bergspuman, att 60-talistgenerationen
var de sista som fick den uppfostran som jag saknar.
Och jag känner att jag trivs med det som du skrev om, läste det
så gärna !

Tycker att det är så härligt att se på gamla filmer där alla är så artiga
mot varandra.

Och när de träffades så var det inget "rajtantajtan" första kvällen
och på morgonen frågar man "och vad heter du då " ?
utan mannen följde så artigt till dörren.
Det är bara sååå fint !

Jag är född på 70-talet och jag fick lära mig att säga "tack" och "ursäkta" och att presentera sig och andra, att ta i hand, att säga "tack för senast" och skriva tack-kort till äldre släktingar, att hålla upp dörrar, att inte prata i telefonen när man har gäster mm. För mig är det vanlig hyfs.

Mina föräldrar är födda på 30-talet, så det kanske är därför?

#9 Kan säkert vara därför! Jag har också 30-talistföräldrar, men tre yngre bröder som är födda på 70-talet.

Jag kan inte säga att jag tycker att det skulle saknas artighet.

Kanske inte på exakt samma sätt som "förr", men vanor ändras. Jag har tex aldrig fått lära mig att man skulle skicka något tackkort. Däremot säga ett "tack för senast".

Jag tycker att de som arbetar hos oss och som är unga också är artiga. OK - tonåringar kanske inte alltid har all hyfs ännu, men det tycker jag inte är så konstigt. Jag upplever nog också att man säger ursäkta om man stöter till någon.

I vart fall tycker jag inte att yngre är sämre på det än äldre. Samhället ändras, jag tror att man bara får acceptera vissa förändringar.Sedan är inte alla förändringar till det goda, men vissa förändringar är det. Och vissa förändringar har kanske inte så stor betydelse.

Jag är född på 50-talet och är uppfostrad att tacka för mig, pressentera människor för varandra, tacka för senast mm. Jag har lärt mina barn detta också och vad jag hitills ser så fortsätter mina barnbarn med samma artighet.

Varför har då så många sluta med detta "artighetande"? Joo, jag tror helt enkelt att det är som så att föräldrar inte bryr sig om att lära sina barn att vara artiga. Vi kan inte begära att barnen lär sig själva - det är vårt ansvar.

Många föräldrar bryr sig inte om att lära barnen att hälsa, det tycker jag är synd och skam. Dels uppmuntrar man blyghet och sociala hämningar, dels blir det svårare för ungarna att föra sig i de sammanhang de kommer i som vuxna.

En unge på 3 år ska väl inte behöva skaka hand, men nog tycker jag man ska lära dem ungefär från den åldern, att man säger Hej till en som kommer och hälsar på, eller en ny människa, oavsett hur blyg man är. Ungen kan väl stå vid sin förälders hand såklart, men Hej tycker jag de ska läras att säga. Hade jag haft barn, hade jag lärt dem det. Det fick ju jag lära mig.

Jag säger tack o mina barn med…Tycker att i det stora hela så är folk hövliga.