Jag lider med dig,,,

Cykeln som har ställt upp i ur och skog. Möjligen någon punka någon
gång, vid absolut fel tillfällen, men det är inte alltid som det har skett
heller.

Och tankarna, att veta att det bara blir mos, det gör ont…

Mina tankar från när bilen gick till skroten, och skulle bli som en platt
Pantaburk minns jag mycket väl.

Så jag beklagar sorgen. På fullaste allvar.

Tror jag förstår hur du känner…samma sak då man skrotar en gammal bil. Men man kan ju inte begrava en gammal cykel…eller en gamma bil

Blir det en ny cykel nu ?

Jag tänk att man kan bli kär i värdsliga ting

Nämen Bumbleboo. Jag lider med dig! När jag fick skrota min chockrosa Monark 1999, den var då 13 år, så grät jag också inombords.

Frid över dess minne! (Skeppshultarn alltså)

Sorgligt Bumbleoo.

Men visst kan man bli kär i världsliga ting. Särskilt när de blir gamla så får de ju en egen personlighet

bumbleboo.kan bara beklaga…

Vist är det konstigt att man kan fästa sig vid ett dött ting så.

Vet hur jag sörjde min Opel Corsa när hon gick härdan..

#6 Nu har jag ju aldrig haft någon "egen bil" men jag kan tänka mig att det är samma känsla.

PIP.

Jag hade samma känsla för ett par rosa högklackade skor som klackarna blev kortare och kortare på! 1957.

#8 Tänk vilka minnen.

Har ni andra några "döda" ting ni har sörjt?

O ja. Mitt ljusgula lärftslakan. Alla tiders favoritlakan. Det är hur svårt som helst att få tag på lärftslakan!

Jag har en mycket romantisk historia om ett nattduksbord som min man gjorde till mig när vi just hade flyttat ihop. Han var sömnlös emellanåt och försvann på nätterna en tid.

Jag började undra

Han hade gått till sitt jobb som låg ganska nära och gjort detta fina bord. Jag fick det i 25-års present

Detta bord kunde vi inte ta med oss när vi var tvungna att flytta till en liten lägenhet på grund av dålig ekonomi men jag har nyckeln kvar till låset på lådan

#8

ja en gammal svart  klassisk herröverrock av ylle som jag ärvde efter morfar 1981. Själv slutade han använda den på 50-talet. Det var många som ville köpa den av mig

Det var med sorg i hjärtat jag till slut slängde den då ärmarna började bli trasiga

Jag har kvar kavajen, kjolen och mina pumps som jag hade när jag
var ung och levde livet och det var för 25 år sedan

Vet inte varför jag inte vill slänga, kanske att det påminner mig om
livets glada dagar, vem vet ???

Jag har kvar min gamla fransjacka i brun mocka som kostade en förmögenhet 1980 men den går bara inte att slänga

Fick skrota min röda cresent förra året. Så många minnen från ungdomens dagar förknippat med den. Men den var helt slut…

Jag är bra på att slänga allt gammalt och på att vara rätt osentimental angående prylar. Men…

Gamla skor blir lätt kvar här och tänk… Modet kommer ju alltid åter så… Jag är modern fast de jag har är urgamla…

Min allra första bil var en VW 1500, dvs en bubbla. Den bilen hade personlighet och var en kompis. Den saknar jag. Alla andra bilar har bara varit bilar.

#16 Åh!!! Jag med! Fick den av pappa när jag tagit körkortet. En gräddvit -69 med röd fuskskinnklädsel… Så jag älskade den!!!

Jag har faktiskt kvar en långärmad tröja i svart- och rosarandigt från 1989. Köpte den på Kapp-Ahl och den håller än! Blir nog genuint ledsen när den till slut brakar.

everkaw. Där ser du..Du har haft ett dött ting

Jag har kvar min allra första docka…han heter Michael och är jättefin…slänger jag aldrig 

#17 - jag älskade också min. Tänker på den fortfarande ibland.

 #21 Det är väl så att det är något speciellt med den där första bilen, den första cykeln… Den första kyssen…

#22 - förmodligen. Men bubblan var väldigt speciell också. Många små egenheter. I vart fall min. Har nog inte haft någon annan bil lika länge heller.

Visst är det speciellt med både första cykeln och bilen, allra första cykeln, en röd trehjuling med ratt som jag fick av pappa kommer jag ihåg fast jag bara var 2-3 år, den var så speciell.

En rosa kofta i bouclegarn som min mamma stickade, den älskade jag och använde tills den var helt utsliten.

En röd sele i läder med nitar på och läderkoppel som mina föräldrar hade till en av hundarna och som sedan gick i arv till mina älskade tibbar kan jag inte förmå mig att kasta.