Prestationsångest är något jag aldrig drabbats av, så jag vet inte hur det känns!

Sisa så sant..Någan skall ju vara sist….

Jag har haft prestationsångest de gånger jag skulle presentera ett nytt dansnummer annars har jag varit helt befriad från det.

Jodå. Det känner man igen. Särskilt lätt är det att trilla i den fällan om man som jag fått växa upp med intellektuella men känslomässigt ganska torftiga föräldrar, som uppmuntrade det man PRESTERADE, men försökte kväva mig om jag visade humör och temperament och var arg. Då får man en prestationsbaserad självkänsla, och tror inte att man duger som man är, tror att utan att prestera, är man ingenting.

Numera vet jag ju att det där inte är sant. Jag duger visst. Men det är svårt svårt svårt att frigöra sig från känslor av misslyckande när jag inte fömår leva upp till mina egna förväntningar på mig själv (som säkert är för höga ibland) eller andras förväntningar på mig.

Men jag kämpar!

Jag tror att jag är totalt befriad från prestationskrav både på mig själv och andra.

Det är verkligen skönt.

#0 Vilken bra reflektion Sisa. Jag har ingen som helst prestationsångest vad det gäller mitt hem och mina barn och jag jämför mig inte med andra.

Jag är den jag är och älskar mina medmänniskor för den de är, om de visar sitt rätta jag vill säga.

Tycker inte vi skall bedöma varandra utan försöka förstå varandra i stället.

#4 Jag har vuxit upp som du men med helt andra typer av krav. Dock har det alltid handlat om prestation om man fick synas eller bli lyssnad på. Inte intellektuella prestationer utan känslomässiga, att ta ansvar för andra var min uppgift som barn.

Så jag är expert på att förtrycka och ignorerar mig och mina behov till fördel för alla andras. Tänkte jag på mig själv blev jag hårt bestraffad på olika sublima sätt. Och blir fortfarande av min familj!