Utan tvekan! Har själv varit med om detta upprepade gånger. Men även detta är väl livsläxor. Dels att bli mera eftertänksam om var jag placerar min tillit och även att inse att det är så här människor är. Det är deras förlust, inte min (även om det kan kännas så i början), för är det så de ser på solidaritet och vänskap, ja då har vi i alla fall inte de förutsättningar för vänskap som jag vill ha.

Kram tillbaka!

#1 Nej, nej, denna människa är helt underbar fortfarande  

Det blev bara så tyst och så öde efter denna underbara person.

/kram Spanaren

#2 Ja så tycker jag om flera av dem som gjort så med mig med! Men faktum kvarstår ju…

# 3 Där kan du ha helt rätt, men jag skulle göra om det igen för jag fick ändå något tillbaka.

Jag blev inte bränd utan fick ett underbart minne av en fantastisk person. Kanske man skulle kunna säga ego  …  vad tror du om det?

#4 Jag skulle säkert göra dte igen jag med. Men kanske skulle ha mindre förväntningar på dem.

Jag känner mig inte bränd heller, snarare blev jag oerhört förvirrad. Ett par av dem kallade sig mina bästa vänner för att sedan bara tystna… när jag frågade efter dem blev de tydligen arga och bröt kontakten. Svårt att förstå… Lika fullt är vissa av dem underbara personer som jag älskade att vara nära.

Vad tror du att det är meningen att vi ska lära oss?

#5 Jag anser att jag var en milstolpe i deras liv och som gav något fint i gengäld och just till denna person

Denna person kan bära med sig detta i ryggsäcken som ett fint minne av mig  trots allt/ kram Spanis

#6 Jo det vet jag att det var så, jag hjälpte flera av dem över svåra pucklar de stod inför och de sa flera gånger att de aldrig skulle kommit dit de var utan min extremt optimistiska syn på dem som människor och deras förmåga.

Men vad skulle vi lära oss?

Att bara ge utan att fodra något tillbaka kanske  det är väl det som är sann kärlek eller …

Jag skulle gärna ha haft kvar vännerna från min barndom och ungdom, men de försvann och jag blev tvungen att skaffa nya varje gång min familj flyttade.

Jag bytte skola mer än tio gånger bara under grundskoletiden och alla mina kamrater försvann. Mina kompisar nu har som längst funnits med i bilden sedan 1972, men de flesta är "nyare" än så.

Hela min kompisgrupp kommer genom mina intressen, medan min fru bara har kompisar från skoltiden.

#8 Ja så är det nog… det verkar vara så mitt liv ska vara, jag ska inte få tillbaka utan bara ge.

#9 Jag har inga kvar från den tiden heller, trots att jag hade samma klasskamrater ända upp till nian, även om det så kommit till från andra skolor med. Samma sak med min man, han är härifrån och hade samma klasskamrater. Han umgås inte med någon enda av dem idag.

Jag har inte en enda kompis jag haft längre än ett par år, förutom några ytligt bekanta men de umgås jag ju inte med.

De jag umgicks väldigt intensivt med när jag flyttade hit för 20 år sedan under många år, tog samtliga parti för min exman när vi skilde oss och sedan dess har de aldrig hört av sig om de inte vill ha någon tjänst från mig.

Jag kanske gör något allvarligt fel eftersom de jag lär känna aldrig är intresserade av riktig vänskap.

#10 På hur jag lärt känna dej genom dina inlägg så skulle du iaf kunna bli min vän för livet. Jag kan inte förstå vad det kan vara för fel på dej.

Jag har ingen kontakt alls längre med mina barn- och ungdomsvänner. Vi gled ifrån varandra genom flyttar och att vi växte upp och fick egna familjer. Jag ser inget fel med att man slutar ha kontakt när man inte längre har något gemensamt. When all is said and done… man kan se tillbaka med glädje på det som var, men man måste inte ha med sig alla in i framtiden.

#11 Tack det var gulligt sagt av dig!

# 12

Det har du rätt i Maggan! Man kan inte finnas till för alla…hur gärna man än vill…

De flesta av mina vänner jag kallat nära har kommit…och gått. Funderade mycket förr på vad som hände, men nu vet jag någonstans att det var väl menat så. Det är som ni skriver att man hade väl behov av ett visst utbyte just då. Man fyller någon funktion för varandra just då.

I mitt fall tror jag det är så att jag inte är tillräckligt mycket för det där med fest hela tiden. Jag njuter av en middag med vin och en riktigt bra konversation, diskussion, skratt blandat med allvar. Samtidigt kan jag tycka att der är otroligt roligt att släppa allt och bara vara, "flamsa" och dansa - men jag föredrar oftast sällskapsmiddagen….och då blir jag nog en tråkig person i mångas ögon - kanske?

Tycker dessutom att människor är för lite spontana idag, är mycket roligare med människor man kan ringa 5 minuter innan - eller knacka på dörren och undra om det finns en kopp kaffe eller två…

Oj, det blev visst långt, kanske behövde sätta tankarna på pränt…

#10 Säger precis som Cristine sa till dig i #11 och jag tror att du har många nya och kommande fina vänner att odla och som kommer att stanna kvar hos dig /kram Spanaren

#16 Kanske det Kram tillbaka!

Jodå, jag vet i ärlighetens namn att det finns orsaker till att det blivit som det blivit. Min självkänsla har styrt hur relationerna utvecklats och det har alltid varit så att jag dragit till mig och dragits till människor som behövt min energi och mitt engagemang.

Och bygger man en relation uteslutande utifrån den ena partens behov och hur den andra partens enda roll är att enbart finnas för den med behov, så förstår ni ju själva vad som händer när den som hela tiden gett och gett plötsligt får behov av den andre…

Idag är jag mycket mera noggran med att inte försätta mig i sådana relationer mer så med tiden kommer jag säkert att hitta många nya "riktiga" vänner.

#17 Det där har jag oxå gjort ett par gånger. Man ser till den andres behov, och tror att det ska komma tillbaka…Men man har ju lärt sig med tiden var man ska lägga energin =)

#12 Nej så tycker jag också förstås, men jag menade inte riktigt så. Självklart finns ingen anledning att hålla fast vid vänner som man inte längre har något gemensamt med eller något intresse av.

Jag tänker som så att det vore roligt att ha haft chansen att ha kompisar kvar från förr, inte på vilka premisser som helst, men jag har aldrig haft chansen som exempelvis min fru.

Hon har ett par kompisar kvar från grundskolan och hennes bästa vän från tredje klass är fortfarande hennes bästa vän.

Min allra bästa vän har jag kännt ända sedan vi var 4-5 år. Vi har gått i samma klass hela grundskolan och fortsatt träffas genom hela vuxenlivet. Det går nog aldrig att ersätta med nya vänner. Vi vet allt om varandras uppväxt och vi behöver aldrig förklara oss inför varandra. Hon är "min andra halva" och betyder otroligt mycket för mig.

Andra vänner har kommit och gått… och det har säkert funnits en mening med det precis som du skriver Elpida.

#10 Du har säkert inte gjort något fel, det har bara varit "fel" personer du gav din vänskap till. O du har ju oss

Mina väninnor från skoltiden/ungdommen och jag har inte alls samma intressen nu, så ett par har jag träffat bara en gång och de andra har jag aldrig brytt mej om att ta kontakt med. Jag har fått nya som jag trivs förträffligt med.

#20 Så kanske det är, tack

I och med att jag fick min diagnos som manodepressiv var det en hel del som vände mig ryggen. Men jag sörjer inte detta, de var uppenbart inga riktiga vänner…

I nöden prövas vännen…

Tyvärr dog min allra närmasta och bästa vän, ända från barnsben för fyra år sedan. Hon fick cancer, och henne sörjer och saknar jag ENORMT!

#23 Så tragiskt, jag kan förstå att du saknar henne.

Fy vilken otrolig förlust Everekaw, jag är så ledsen för din skull. Just den du behövde mest.

#23 Är ledsen för din skull evrekaw! Denna jäkla cancer som äter sig in i människors liv och lämnar spillrorna efter sig…

#24, 25, 26 Sorgen har lagt sig, men jag tror aldrig saknaden kommer att göra det… Det går liksom inte hitta en ny Lena…

Tack för ert medkännande

#10 Jag känner igen mig i mycket av det du skriver Hoppfull, vi är nog ganska lika där…

#28 Ja vi får hålla ihop vi som inte har så många vänner!

Det är det som är det fina med iFokus

Japp

Jag har bara några få vänner som jag kallar riktiga vänner. Resten är bekanta

Jag har inget stort behov av att ha massa vänner.

#32 Samma här, är nog precis som min man säger… En social eremit…