Det tycker jag stämmer mycket bra. Mamma är man så länge man lever men själva förlossningen är en liten stund av denna tid.

Ja det är väl ett sorts feltänk som vi kvinnor skjutsas in i under graviditeten. Eller så var det när jag väntade barn… det enda som diskuterades var ju förlossningen, allt fokus låg på den… ytterst lite pratade man om de prövningar som kommer efter. Bara den första tiden med nattvak och amningsbekymmer kan ju knäcka den allra starkaste.

Kan bara hålla med….. Men det är en STOR glädje också!

Att föda ett barn är den starkaste upplevelse en kvinna kan var med om tycker jag och stor glädje att få vara mamma som du skriver Gunilla

Visst, ber om ursäkt ifall det inte uppfattades så!

Jag blir bara så trött ibland på att man ska låtsas att allt är så fantastiskt när faktum är att många nyblivna mammor gråter i sin ensamhet och skam pga just dessa bilder av hur uteslutande underbart det är.

Personligen tycker jag att det är viktigt att båda sidorna får finnas och inte bara hur underbart och fantastiskt det är… det ena utesluter ju inte det andra.

Visst är det en stor glädje också..det är en balansgång livet igenom., man går igenom både lycka och motgångar., men när man sitter här på ålders höst ( va fick jag det ifrån?) så är man glad åt sällskapet och hjälpen man får från sina barn. En isande kyla belägrar mitt hjärta när jag tänker på att jag har kunnat vara barnlös och ensam.

#5  Men…oj, jag menade inte att du skrev. Jag kände bara att fast det var otroligt jobbigt så är det enda jag egentligen minns, glädjen. Mina två första var det bara 1,5 år mellan så jag hade två blöjbarn som jag dessutom ammade samtidigt så nog var det jobbigt både under den tiden samt förlossningarna.

#5 Visst var det jobbigt med amning och nattvak och det är inte en dans på rosor hela tiden. Det är ruggigt att läsa och höra talas om dessa mammor som får förlossningsdepression.

Livet går upp och ner i alla skeenden

Jag känner en kvinna som var så trött och slut efter en massa nattvak för barnet hade kolik. Pappan till barnet hjälpte aldrig till med något. Nätterna igenom sov han med proppar i öronen och hon vandrade fram och tillbaka med den skrikande babyn.

En natt kom hon "till sans" av att mannen tog av henne babyn… Hon stog och höll babyn utanför balkongräcket, ifärd med att göra slut på "plågan" både för sig själv och barnet.

Det var första gången mannen vaknat ovh klivit ur sängen sedan barnet föddes. Undrar vad som väckte honom!?! Efter det började han ta sitt ansvar i det hela. Han fattade allvaret kan man säga.

#7 Sorry det är min ömma tå och min starka skuld eftersom jag haft tre graviditeter med tillhörande komplikationer, sjukdom och depression efteråt. Och ingen förståelse för hur jobbigt det varit vid något av de tillfällena och inte heller någon hjälp.

Det är nog för att det är ofta svårt att få förståelse för att man kan uppleva den tiden som oerhört påfrestande som jag reagerar så starkt. Det är en tid som är så starkt förknippad med lyckorus medan en ganska stor andel mammor inte alls upplever det så, även om man inte är deprimerad.

#10 Det låter mycket jobbigt och frustrerande, har du inte heller haft en enbart lyckad förlossning? Jag höll på att dö vid min första förlossning och vid den andra som gick så bra visade det sig att sonen var svårt sjuk. Det var som att få en käftsmäll kan jag säga.

Under 6 månaders tid visste vi inte om han skulle överleva men efter en operation av en mycket duktig njurkirurg i Uppsala blev han frisk och sonen fyller 30 år nu i mars-10.

Han har 3 njurar men det är ju bara ett plus. När han var 3 månader höll jag på att ta livet av både honom och mig. Vi bodde på 4:e vån och jag tänkte flera gånger ta och hoppa med honom från balkongen.

Men jag fick hjälp när jag vågade tala om hur jag kände och min man fick då hjälpa till och jag fick hopp och sedan gick ju allt bra.

Jag grät när jag fick reda på att jag skulle få tvillingar, jag hade redan en liten hemma och hade dessutom fått en anti-spruta.

Nu hade jag tur som hade hjälp under dagarna men från början tyckte jag att jag inte gjorde mer än amma dygnet runt, och det känndes tungt, plus att jag hade de andra barnen. Jag skulle inte vilja gå igenom det igen, men jag var lycklig över att de fanns och finns med mej idag.

#11 Jag har haft en förlossning som var helt okej, men då hade jag lyckan att få en barnmorska som inte hade jobbat på tio år osm var extrainkallad då det var storhelg. Hon fick för sig att min livmoder inte drog ihop sig som den skulle och slängde sig därför på den med hela sin kroppstyngd för att massera den… trots att det stod flera sköterskor runt och sa -vi gör inte så längre för det behövs inte. Men den gången funkade det rätt fint, jag åkte hem efter bara några timmar och det var den lindrigaste depr. jag haft. Men det tog nästan två år innan jag var hyfsad efteråt.

Självklart är man ju lycklig över barnen, det handlar ju aldrig om dem. Det är heller aldrig de osm varit sjuka utan enbart jag.

#13 Det är skönt att du klarat dig igenom dessa upplevelser och jag vill skicka en kram från mig till dig  Jeremina!

Tack goa du! Kram tillbaka!

Klarat mig har jag ju men den sista graviditeten har jag inte återhämtat mig efter utan är ju sjukpensionerad idag. Så kan det tydligen gå ibland

Jag är lycklig mamma till tre vuxna barn 1 adoptivbarn och 2 biologiska. Känner mig väldigt stolt att jag ensam fostrat dem till fina omtänksamma personer.

Det  kändes mycket starkare när vi hämtade vår dotter på Arlanda än när jag fick de två andra barnen.

 Eftersom jag har haft kompliserade graviditeter  så var det mycket jobbigt under och efteråt eftersom båda grabbarna hade olika problem vid födseln sista pojken kom en månad förtidigt och var sjuk tills han var nästan 10 år så det blev många sjukhus vistelser och vaknätter för min del.

Men man glömmer fort och tur är väl det.

Sedan har jag den turen att alla våra barn med familjer bor i närheten av oss så vi kan umgås och träffas när vi vill.

Det är härligt att ha hela familjen runt sig.

Små barn - små problem

Stora barn - stora problem

Fast nog kan förlossningen vara jobbig så det räcker och blir över också. Vårt första barn tog 29 timmar på sig för att komma ut. Min fru var helt förbi av trötthet och jag också som stod bredvid hela tiden.

Andra gången blev det akutsnitt och då tog det inte ens 2 minuter.

Personligen så tycker jag att småbarnsåren var ganska enkla att vara mamma. Med tonårsbarn så blir det helt annorlunda och då behövs man på ett helt annat sätt.

(Tänk om man fick spara några föräldradagar till tonåren)

Jag älskar stökiga tonåringar…