Vilket fint och lättande sätt att se på det Maggan! Jag som snarast haft lite dåligt samvete för att jag längtat till den dagen jag får vara bara mig igen.

Inte så att jag vill ha ut barnen, men ändå.

Självklart kommer man att sakna dem men jag har så huimla mycket som jag trots allt avstått ifrån under alla dessa år, dels av praktiska skäl men även av ekonomiska som jag planerar att äntligen få njuta av. Och nu när du formulerade det så fint Maggan kan jag ju sluta ha dåligt samvete med

tack för det!

Jag var så lycklig den dagen min son föddes och jag var så lycklig den dagen han flyttade hemifrån och jag kunde "släppa ut" en fin, snäll trygg kille i livet. Det kändes som att jag hade lyckats.

När han flyttade så flyttade jag och min man samtidigt så vi satt inte kvar i ett "tomt" hem så att säga heller och det kanske var till lite hjälp också.

Min yngste bodde fortfarande hemma när den näst äldste (jag har fyra) redan hade gift sig och fått barn.

Jag hade honom och hans familj boende i samma by som mig själv och jag kunde sitta barnvakt om och när jag ville. Eftersom har de andra flyttat och det har kommit flera barnbarn att hjälpa till med. Men det är ju på mina villkor och när jag vill och kan.

Jag har ett heltidsjobb numera och jag åker på semester när jag vill. Jag har gått och går fortfarande på kurser när jag vill. Jag fyller mitt liv med vänner och umgås när jag har lust.

Det är underbart när barnen fortfarande bor hemma men det är också skönt när de har flugit ur boet och jag kan göra precis det jag vill, när jag vill.

Det känns bra när jag tittar på dem och ser att jag gett dem vad som behövts för att de ska bli självgående och duktiga människor.

#1

nej dåligt samvete ska man inte ha - men handen på hjärtat så är vi mammor mycket bra på det.

Nej jag tycker att man ska fundera på vad man vill göra när man blir fri och kan välja mera på egna villkor. Det är samma sak med människor som, efter ett långt yrkesliv går i pension. Då gäller det att ha intressen och skapa ett nytt liv som fyller det tomrummet.

#2

Det är starkt bumbleboo - särskilt om man bara har ett barn tror jag. Jag har sett flera exempel på just mödrar/söner som aldrig lyckats kapa navelsträngen. Det är inte bra…

#4 Det är ju så sant så sant! Jag är i alla fall löjligt duktig på att straffa mig själv för allt jag inte orkat och alla dumheter ungarna tagit sig för Jag blir bättre och bättre i övrigt men när det gäller barnen tar det lång tid.

Jag planerar redan vad jag ska använda deras rum till när de blir tomma… jag ser fram emot att ha ett stort hus med massor av utrymme där jag slipper trängas och kivas om plats

Framförallt tror jag att jag ser fram emot att slippa ha ansvar för deras lycka och välgång. Så länge de bor hemma är jag ju ansvarig för dem men när de blivit vuxna är det ju deras egen business

Jag ser fram emot att ha vuxenrelationer med mina barn istället för den här ganska krävande mammarelationen i den form man har när de bor hemma.

Maggan. Jag berättar "min historia" med barnen och mitt liv. Jag levde med "barnens villkor" 42 år. Låter konstig, men inte då, om jag säger för deras födelseår. -66, -69, -87, -89. Alltså yngsta av fyra fyllde 20 år i februari -09.

Under många år levde jag parallella liv. För att på stort sätt var jag ensamstående mamma med de 2 yngsta barnen. Jag levde ett liv med barnen och ett liv med mig själv. Och hela tiden förberedde jag mig på den tiden när min parallella livet tar slut, och livet är "bara mitt".

Det hände ett år sedan. Yngsta sonen och jag "separerade" och flyttade på var sitt håll. (Han hos sin pappa och jag ensam ca 8 km från de).

Jag njuter av livet. Jag njuter av min frihet att göra vad jag vill och när jag vill. Jag har många intresse i mitt liv, och nu har jag tid, att satsa på allting heltid. Jag fungerar som "bakrundsmamma" till alla barnen, men regler är stenhårda mellan oss. Alla lever sitt eget liv utan att någon av oss blandar sig i. Vi hjälper till varandra när någon av oss hehöver stöd och hjälp. Barnens pappor har levt under samma regler alla årena. Vi samlar oss ibland hela stora familj på samma plats, och sedan alla går igen på var sitt håll. Sedan kontakten fungerar via telefoner och datorer. Och jag har hur mycket som helst att göra och tid att njuta av allt vad jag gör.  

Så fungerar mitt liv utan barn.  Pirkko.

Min yngsta dotter flyttade hemifrån för tre år sedan. Jag tror att det beror mycket på, hur man mår själv som bestämmer ens känslor inför detta. Och kanske vad som händer runtomkring en själv just då…

Samma år som min dotter flyttade avled min kära mor, som jag var så fäst vid. Vi gjorde mycket för varandra, och tillsammans, mamma och jag. Kort därefter tvingades jag avliva min lilla hund, som blev sjuk. Det kändes som att jag blev mest ensam i hela världen.

Nu har tre år gått, och visst är det tomt i huset. Men man vänjer sej. Min dotter hälsar på ofta, min son har sitt största intresse står här i garaget och jag har stora funderingar, på att skaffa en ny liten hund.

Sen gäller det bara att göra, allt man tänkt att man ska göra. Då barnen flyttat, och man får lite av sin frihet tillbaka.

Kanske känns det annorlunda för er som har barnbarn, men det tar vi i en annan tråd…

Sisa  

#5

ja min svärmor som fick sex barn säger att det är mycket roligare med vuxna barn än med små

#6

ojdå Pirkko - 42 år! Men det låter som att du har hittat den ideala vägen. Det här med stenhårda regler är nog nödvändigt.

och att du njuter av livet tycker jag märks i alla inlägg du skriver!

#7

oj du fick många avsked på en gång - jag kan verkligen förstå att det kändes tufft. Men så skönt att barnen hälsar på - då är allt som det ska vara

Jag blev mamma första gången för 30 år sen och den yngsta som är 19 bor fortfarande hemma. Även 30 åringen har återvänt tillfälligt efter separation från sambon. Det är bostadsbrist här och jättesvårt att få lägenhet. Turligt nog är vårt hus två lägenheter men det är ändå lite för nära för att vara en bekväm långsiktig lösning.

Men jag är ändå fri och kan göra som jag vill nu, vad barnen beträffar. Det gäller bara att komma på vad det är man vill egentligen - det kan ändra sig från den ena dagen till den andra. jag är väl lite ovan än

Jag håller med er andra. Man får se livet i olika "faser". En del av livet så är man väldigt mycket mamma kanske och sedan växlar det och det är ju alltid bra att vara lite mentalt förberedd även om man aldrig kan veta hur det kommer att bli.

Glömde att skriva i mitt förra inlägg att "en gång förälder, alltid förälder"!

Barnen vet att de alltid är välkomna till en öppen famn!

#10 Jo, det är sant. Självklart upphör man aldrig att vara förälder men man blir det på lite andra villkor istället men famnen är ju lika stor

# 10

Håller med dej, Gunilla. Man måste av kärlek släppa taget, låta barnen leva sitt eget liv. Men att man alltid finns där, då man behövs. Det är att vara en bra förälder…

Kram Sisa.

Oj Gunilla nu först såg jag ditt inlägg #3.

Det måste vara trevligt att ha barnen i samma by. Mina som har flyttat bor nu så pass långt bort att det inte bara är att ramla in hur som helst. Att träffas kräver planering och det är trist

och visst är det sant att man aldrig slutar vara förälder. Det är ett livstidsuppdrag.

#13 Tre av mina bosatte sig i "min by" medan en bildade familj och bor över 50 mil härifrån vilket känns jobbigt men vi träffas 4-5 gånger/år.

Vissa dagar när dom två som bor hemma krånglar ( dom är 2 och 18 år ) DÅ kan man hamna i en DEPRESSION för att dom aldrig flyttar nån gång.
Dom två som flyttat träffar jag flera gånger i veckan och har kul med.
En har gjort mej till mormor.
Mitt jättebarn, min x-man, lyckades ochså flytta hemifrån.
Det var bra att han lärde sej stå på egna ben så slapp jag stötta honom.

#8 Tack Maggan av dina iakktegelser.

Det stämmer ju att jag njuter av livet. Jag har "rensat" bort allt som skulle störa min harmoni inombords. T.ex energitjuvar. Behåller endast allt som känns bra för mig. Då har jag god energi inom mig och ork och tid att stödja även andra vilka behöver min stöd. 

Pirkko

#15

jo jag känner igen det där - man önskar dom åt pepparn flera ggr i veckan.

Det jättebarnet X-et - det var bra att han lärde sig stå på egna ben så han inte ramla omkull när stöttan gav sig

#16

precis så ska det vara - bort med alla energitjuvar och börja leva livet

#17

Jag hade en jobbarkompis, som fick "problem" i sitt förhållande när deras barn flyttade. Slutade med separation.

När detta hände hade jag småbarn. Detta etsade sig fast hos mej.

Så när våra ungdomar, klarade sig hemma utan barnvakt, ett par timmar….så diskuterade jag detta med min sambo…..VAD ska vi göra….ensamna…..för att inte sitta i varsin soffa & glo på dumburken…

Vi hittar på saker i vardagen, själva & med kompisar…. Allt från att handla ihop, plocka svamp i skogen,bio, fester, spelkvällar….

Medvetenhet & tänka på att vårda vårt förhållande, som är en färskvara .

Förstår att pojkarna kommer att flytta snart. Försöker att få umgås med dem !! Planera tid med dem, ihop med dem……

Nu har jag inte läst att svaren i tråden, bara kände att jag ville svara på #0 - vad jag tycker att jag kan göra nu och då tänkte jag genast på en sak…

Jag har fått mer kontroll över fjärren till TVn igen, jag ser numera på TV ibland… och det jag själv bestämmer! Vi har under en period haft FEM hemmavarande tonåringar/unga vuxna med flickvänner hemma… PUUHH…

Att kunna ha det någorlunda tyst hemma… bara min egen musik sokm jag satt på…

Jag flyttar med mina barn den dagen de flyttar Nej…så klart kommer det bli tomt men en dag måste de kunna flytta ifrån mamma, så är det bara. Sedan kommer nog den store flytta före den lille för det är ändå 7 år mellan dem. Jag skulle gärna skaffa mig en "liten till" men det får tiden avgöra om det blir så eller inte helt enkelt för jag har några år på mig. 

Jag kommer nog flytta till en mindre bostad och göra det jag  just vill. Nu blev jag ju mamma när jag ändå var rätt så ung (21 år) så urgammal kommer jag troligen inte vara innan min förste flyttar. Sedan blir det lättera desso äldre de blir om inte annat så på de sättet att de kan klara sig liten stund ensamna utan mamma vilket kan vara skönt. Sen saknar man så klart den där "bebis tiden"….. Älskar bebissar.

Sen kan det vara lite lättare att träffa någon ochså. Då behöver man liksom inte tänka på barnen i första hand utan kan då tänka på sig själv och den man träffar och hur man vill ha i framtiden med denna persson.

Just nu lever jag för mina barn, men en dag så klart lever de sina egna liv, men jag hoppas att de kommer "hem" till mamma ändå när de känner att de vill och kanska kan behöva sin mammas ompysling en stund.

När barnen blir stora. Vad ska jag göra då?

Jag menar tiden har ju bara rusat iväg, snart nog är de utflugna.

Har nog lite svårt med den tanken. Svårt att släppa taget. Varje dag är en prövning. Har nog varit väldigt överbeskyddande.

Men jag tänker minnsan ut och resa, skapa någonform av studiecirklar, skulle vilja göra så mycket. Så det är nog dags att börja planera för livet med vuxna och självständiga barn.

#19 Ja så tänker vi med… vi tränar redan vår minsting (9år) att vara ensam medan vi går ut med hunden tillsammans, åker och handlar eller åker och lägger ut majs/äpplen till älgar och vildsvin mm.

De stunderna ensam med mannen är guld värda!! Vi har inte haft några sådana knappt eftersom jag blev gravid så snabbt, så vi har så mycket egentid att ta igen sen

jag har inte läst era inlägg, utan svarar bara på frågan.

Jag tycker att mina stora barn kräver mer av mig nu än när dom var små o bodde hemma.

Så jag har ingen tanke på att bege mig någon stans mer än hem till dom o greja…

 ""Var detta fel svar????

Nä försöker ta igen det som jag missade när dom var små,mycket jobb o dåligt med tid för dom…

#24

Finns inga fel svar. Härligt att kunna återgälda

# 24  Fin tanke, chik…

#24

Det viktigaste är att man bestämmer själv hur man vill ha det chik.

Jag hade fruktansvärd separationsångest när min grabb flyttade hemifrån. Visserligen flyttade han inte så långt, men det var jobbigt ändå. Han och jag hade ju "camperat" ihop i 20 år så det blev väldigt tomt och tyst.

Samtidigt var jag lite stolt också att jag på egen hand uppfostrat min son till en omtänksam, trygg och självständig människa.

Mina barn är ju på väg att lyfta, några har redan gjort det..jag har så smått börjat förbereda mig nu för ensamheten så att säga.på lite olika sätt, jag har varit hemma med alla barnen så länge, så nu är det dags att bege sig ut i världen, så jag och barnen är väl lite i samma sits, men i olika stadier i livet…

.visst är det en stor saknad inom en när man tänker på att barnen blir själständiga helt och hållet, men jag har inte varit någon "kycklingmamma", mna barn kan klara sig själva, de kan alla hemsysslor och de t.ex kan sköta ett hem och sig själva..

jag saknar varje barn som flyttar hemifrån något fruktansvärt,.

men inser att det är livets gång, och man förlorar ju inte varandra..

sedan får vi se hur det blir med minstingen….där kommer det med all säkerhet att bli en stor, mycket stor saknad..jag hoppas att det tar lååång tid innan han lyfter. Jag är van att ha huset fullt..nu har jag det, vill inte tänka på när det blir bara jag…

Jag har också varit van att ha huset fullt! Som tur är har jag nu garaget fullt…Tur att dom har detta intresse i allafall!

Och visst känns det bra, då man känner att man lyckats med sina barn. Att dom blir självständiga och redo för LIVET…

Sisa