Det är bara en övergångsfas.
Till nåt annat, bättre.
Det skulle möjligen vara saknaden man är orolig för.
Att dom man lämnar kommer att sakna en.
Sån kan vara smärtsamt att tänka på.

Nej jag är inte rädd för döden.

Nej inte ett dugg, det som oroar mej är min dotter.

# 3 Jo, så känner jag också. Är för min egen del inte rädd för döden men rädd för att dö för tidigt och lämna min son.

Jag vet faktiskt inte riktigt… jag är nog snarare rädd för det som orsakar döden, som jobbiga sjukdomar som liksom suuuuger livet ur en på ett plågsamt och ovärdigt sätt.

Jag tycker att det är skrämmande att tänka på döden…

Jag vill inte lämna min familj, jag vill finnas hos dem som behöver mig.

Jag är inte rädd för döden för egen del men livrädd att det ska drabba mina närmsta före mej. Själviskt, men jag vill i så fall dö först.

Sedan 2 år tillbaka är jag inte rädd för döden. Jag kommer bara att byta "frekvens".

Jag tror och hoppas att jag kan titta till de mina som är kvar på den här sidan efter min övergång och jag vet att jag kommer att få träffa dem som gått före mig, igen.

Jag hoppas att jag slipper ha ett plågsamt slut på den här sidan men om jag ändå får det så är det mening att jag ska ta lärdom av det också, precis som av allt annat som hänt mig under jordelivet.

Jag såg nån undersökning där just den här frågan ställdes. Nästan samtliga svarade samma sak.

"Nej jag är inte rädd för själva döden. Men jag oroar mig för tiden innan, med eventuell sjukdom och lidande. och smärtan att tvingas lämna mina närmaste."

det håller jag med om tilfullo!

Eller som Woody Allen sa - jag är inte rädd för döden - jag vill bara inte vara med när det händer.

Jag är inte rädd för döden. För att vad hjälper det överhuvudtaget vara rädd mot någonting vad man inte kan undvika. Enligt mig, ingenting. Viktigaste för mig är, att mina barn och jag kan prata öppet om allting, så som vi gör. Vi redan har en "smakprov" av döden. En ut av mina tre söner skadade sig allvarligt snart 11 år sedan i Thailand. Då fick jag och hans syskon förbereda oss att få honom hem i en låda. Efter den tiden har ingen av oss undvikit prata öppet om döden, eller känner döden som skrämmande händelse. Min dotter var 11 och yngsta sonen 9 år när olyckan hände till deras näst äldsta bror. Och nu även de är vuxna, tycker de båda, att det är viktigt sak att veta, att hur vi alla har känslor inom oss vad handlar om döden.

Jag minns när jag var ett litet barn i den åldern då man börjar fundera på döden och vad som händer sen. Då levde jag med den fasta förvissningen att jag alltid hade funnits och aldrig kunde försvinna - livet på jorden med mina nya fin ben som kunde springa, det var ett underbart äventyr och jag älskade varje sekund av det.

När min mamma gav mig svaret enligt hennes tro - att allt tar slut och vi finns inte mer - så var det som att världen stannade och all livsglädje och äventyrslusta försvann på en sekund. Jag ville inte tro det - jag kände mig så lurad och besviken så det går inte att beskriva. Men i ett litet barns ögon vet mamma bäst så jag hade bara att tro på henne. Det måste ju vara som mamma säger eller hur?

det tog mig alla åren fram till ung vuxen innan jag lyckats återevröra det mesta av det lilla barnets förlorade tilltro. Men jag är nog inte framme riktigt än…

När mina barn ställde samma fråga till mig så mindes jag…

så jag gav dom svaret efter min tro - man flyger tillbaka till himlen där man först kom ifrån. och förr eller senare så träffas vi alla där igen.

jaha tyckte dom och gick glatt ut och lekte vidare. 

#11 Ja tänkt hur vi formas på bara några sekunder!

Mina frireligiösa hade ju tron att man måste vara "snäll" (detta förhatliga ord) för att få komma till himlen… annars fick man ju brinna för evigt i helvetes eldar… Jag tror aldrig att jag frågade dem, de svaren vill ju ingen ha eller hur?

#11 Jag tycker du svarade dina barn alldeles underbart. Alla människor har rätt till hopp och vad de sedan tar för ställning eller tror som vuxna är en annan fråga.

Jag som själv inte är rädd för döden är ändå så oerhört rädd att någon av mina nära ska dö. Hur hanterar man detta. Hur gör ni andra?

#12

ja jag hade ju fördelen att mina föräldrar var ateister. dom prackade inte på mig en massa religiöst dravel. Jag kunde fritt söka mina egna svar. Det är jag mycket tacksam för i dag.

Om vi bara dog och allting tog slut sen, vad skulle det då varit för mening med allt vi lärt oss under vår tid här..

Så mitt svar blir nej, jag är inte rädd för att dö, men jag hoppas jag får vara frisk så jag kan vara med länge än. Det är ju så mycket man vill hinna göra och platser man vill hinna se…

Jag är inte rädd för döden.

#14 Det kan jag förstå

Jag är inte rädd för döden.Tror eller är för egen del övertygad om att det finns en fortsättning.

#13 Jag har som du varit rädd för att någon av de mina ska lämna jordelivet före mig och då speciellt något av mina barn….

Så var olyckan framme för ett par år sedan och min näst äldste son lämnade oss….

Jag har funderat mycket på det här att gå och oroa sig. Varför gör vi det? Varför slösa en massa energi på oro när vi kan lägga den energin på att ta vara på de stunder vi har tillsammans. För vi vet inte om vi får stunderna igen. Så nu har jag slutat oroa mig och lever i nuet och tar tillvara på de stunder och gånger vi träffas.

Oro förtär en innifrån!

#19 Jag är ledsen för vad du har gått igenom. Jag kan inte i min vildaste fantasi ens föreställa mig det.

Jag tror ändå att du har rätt att man får försöka att ändra sina tankebanor och inte slösa onödig energi. Jag får träna på detta.

#19 Så sant som det är sagt: oro förtär en inifrån!!