Stackars dig vännen! Jag hoppas att det löser sig till det bästa för din skull!

Puss o Kram

Du kanske har någon släkting i närheten som kan hjälpa till med barnpassning?

# 1 Tack vännen !

# 2 Jag började ju jobba när Noah var 8 månader och jobbade natt i 6 månader & då hade min mamma honom nätterna i min lägenhet och sen några timmar på dagen så jag kunde sova. Det var tufft för henne då hon har fibromyalgi, blodtrycksbekymmer & en stroke för några år sedan. Så jag känner att jag måste klara detta själv och inte göra mig beroende av andra.

#0 Håller tummarna att du får jobbet. När lillkillens pappa tänkt över situationen förstår han säkert att han får rätta sina tider efter era. Sånt är livet. Det kommer att bli hur bra som helst!

Kram på dig i sommarvärmen!

# 4 Jag hoppas också på att få jobbet, bara att slippa pendla 3 timmar om dagen gör ju supermycket Sonens pappa tycker om att inte vara helt samatbetsvillig så det vet jag ju om & tänker att jag får ha lite extra tålamod så blir allt nog bara bra. Det ska bli kanonbra det här

Kramar frånen stekhet & kräftröd Madde

Ett annat alternativ kanske är att flytta till orten där du jobbar?!

# 6 Nej , har bott där 1 ½ år innan jag träffade sonens pappa och då får sonen flytta ifrån alla i familjen samt sin pappa. Så jag kämpar för ett jobb här på plats, så håll tummsen !

#6 Ok, då håller jag båda!

# 8 Tackar !!!

En bra grej brukar vara att tänka igenom om det finns fördelar för pappan med det nya man tänker genomföra. Ofta hittar man fördelar för dem med och då gäller det att trycka på det och få dem att inse att det här blir bättre för alla parter.

Jag är övertygad om att det löser sig för er! Ibland är det dock så att det inte löser sig alldeles på en gång utan under en process men löser sig det gör det!

Kramkram!

Jag är alltid en optimist så jag tror givetvis att det löser sig för dig.

Trots att du har det jobbigt så lyser ett gott humör och kämparanda igenom dina inlägg så jag tror du kommer klara detta bra.

# 10 Tack, jag hoppas verkligen det ska lösa sig. På ett eller annat sätt får det ju göra det.

# 11 Tackar, känns bra. Jag försöker också se det positivt och tänker att efter alla motgångar som varit måste det väl ändå snart vara dags för lite flyt Annars är det bara att tuffa på, allt för lilla bus ju

Det är klart att pappan måste ge med sig. Jag håller tummarna också.

# 13 Han är mycket svår och vi har haft det tufft med advokater och familjerätten inblandat. Tyvärr ser han bara till sina behov och inte så mycket till varken lillfisens eller mina. Det är svårt, men jag brukar säga att han gör så gott han kan med de resurser han har och jag försöker vara tålmodig och inte bli arg eller sårad mer.

Tyvärr ganska vanligt bland unga pappor.

Du har inget dagis i närheten där han kan vara ibland?

#14 Det är därför jag menar att du ska försöka lägga fram förändringar som fördelar för honom. Ser han det så är det alltid lättare att få med dem på noterna.

#16 Jag håller med.

Tyvärr är det ju så att man för alltid är "ihopkopplade" med varandra när man skaffat "lillfisar"

#14 Därför tror jag du ändå gör rätt som har slutat vara arg…

# 15, 16 & 17

Ja, precis, det hjälper inte att vara arg eller trilskas tillbaka när han vill starta konflikt. Noah ska börja på dagis nu i augusti så han kommer att få vara där ganska mycket dagtid. Det är när jag ska jobba kväll jag har svårt att lösa det, men det kommer säkert att ordna sig.

Måste jobba 2 kvällar i veckan på nya jobbet. Jag kommer också att jobba nästan alla mina barnfria helger, men det känns helt okej. Tiden med lilla bus är viktigast.

Jo, man är för alltid sammankopplade när man får lillfisar. Dock tycker inte min lillfis pappa det, han har ett liv med sonen säger han och jag ett. Jag får inte ens se var han bor, så jag vet inte var lillfisen är när han är hos sin pappa mer än vilket gata.

Nåväl, jag & min lilla vilde har det bra tillsammans. Det är för mig det viktigaste.

Kramar på er

#18 Det kommer… det måste få ta tid. En skilsmässa är en sådan gigantisk sak och det tar lång tid innan man landar ordentligt. Man vill förstås gärna att allt ska funka snabbt men alla parter måste få sin tid att processa och bearbeta och det viktigaste är att båda parter vill barnens bästa.

Min man och jag var ett par i 12 år och efter skilsmässan tog det tio år innan vi hade en avslappnad relation. Han är fortfarande hopplös att ha att göra med men idag är det inget som rör mig i ryggen längre. Det drabbar inte mig heller längre eftersom barnen klarar sig själva, det drabbar dock dem hela tiden med en pappa som aldrig har tid för dem, bara för sig själv.

# 19 Ja, vissa är liksom lite hopplösa och det är inte så mycket man kan göra åt det heller. Det man kan göra är att vara en så bra mamma eller pappa man bara kan & ge sitt allt så kanske det ändå fyller lite det tomrum som den inte så engagerade föräldern lämnar. Vi har ju bara varit separerade ett år nu i juli, men han är som han är som person…som sagt han gör så gott han kan med de resurser han har

Kramar

#20 Du är snäll du Mads och det tror jag faktiskt man kommer längst med…trots allt…

# 21 Snäll…jag hoppas det, men säkerligen inte alltid Nog kan jag tjura till jag med. Hoppas man kommer en snutt ¨på vägen med ett gott hjärta i alla fall

Håller med bumblebo!

Det ordnar sig säkert kära godhjärtade Mads!

Kram: Mammi

Håller tummarna att det ska ordna sig för dig och lillfisen.

Sänder styrkekramar.

Toyan

Men vet ni vad ? Skam den som ger sig ! Detta ska ordna sig, detta ska bli jättebra. Nytt jobb med bra tider och kanonlön och sonens pappa kommer att bli sååå samarbetsvillig. Jodå, så ska det bli även om det inte ser ut så precis just

Mads!!Detta stycke är bara så bra tänkt..Ta det som ett mantra varje dag..

Tycker så synd om dig..Förstår om man kan deppa i hopp för mindre.Men det hjälper ju inte dig om jag tycker synd om dig i N.Halland..

Det löser sig-Men det kan ta tid….